1990,
Michel Leiris dör och Grégoire Bouillier har gått och lagt sig fullt påklädd när han väcks av telefonen. I luren är hans f.d. flickvän, som utan förklaring lämnade honom för flera år sedan. Nu ringer hon plötsligt för att bjuda honom till ett party. Det är konstnären Sophie Calles födelsedagsfest (hon, stalkern, ni vet) och varje år inbjuds en okänd gäst. I år är det Bouillier som får äran. I ett desperat försök att få svar på frågan varför flickvännen lämnade honom tackar han ja till inbjudan. Väl där blir han otrevlig, olycklig och ganska full.
Å nej, inte ännu en självupptagen, självömkande, navelskådande, ung, manlig huvudperson som vänder och vrider på varje ord, gest, händelse utan att bli klokare. Trots att den här, ja, vad är det för något, roman är det ju inte, inte heller en självbiografi,
boken bara är dryga hundra sidor börjar jag tvivla på att jag orkar läsa till slutet. Men så halvvägs in i texten, när Bouillier ensam stapplar hem från festen, räddas både han och jag som läsare av -
Mrs. Dalloway! Och plötsligt läser jag en underbar berättelse om fiktionens plats i våra liv och mot slutet är jag faktiskt alldeles rörd och kan nu skratta åt Bouilliers galna besatthet av bl.a. polotröjor. Mycket otippat. Jag ska inte berätta mer utan låter den nyfikne själv läsa resten. Och gör det, läs
The Mystery Guest/
L'invité mystère!
