"...when this story begins only the cupolas of a dozen old villas rotted like water lilies among the massed pines near Gausse's Hôtel des Êtrangers and Cannes, five miles below. The hotel and its bright tan prayer rug of a beach were one. In the early morning the distant image of Cannes, the pink and cream of old fortifications, the Purple Alp that bounded Italy, were cast across the water and lay quavering in the ripples and rings sent up by sea-plants through the clear shallows." (p. 11)
Dick och Nicole Diver har på egen hand förvandlat franska Rivieran till ett sommarresmål för rika amerikaner och till deras hus uppe i bergen vallfärdar de unga och de vackra. Vad få vet är att Nicole tillbringat sin ungdom på mentalsjukhus och att Dicks jobb som äkta man också innebär att agera hennes psykolog. När skådespelaren Rosemary anländer till Rivieran uppstår en störning i deras arrangemang. Tender is the Night är en skildring av ett äktenskap. Dick praktiserar inte längre som psykolog, men vill inte leva på Nicoles förmögenhet. I takt med att hon blommar upp och återfår sitt självförtroende faller Dick allt djupare ner i alkoholism och depression.
De första hundra sidorna av Tender is the Night tog veckor att läsa ut. Fitzgerald har en tendens att beskriva när han borde skildra (show - don't tell, Fitz!). Så var fallet med The Beautiul and Damned (1922), så var definitivt fallet med This Side of Paradise (1920). Men 150 sidor in i Tender is the Night börjar jag empatisera med karaktärerna. Romanens sista del läser jag i ett sträck.
Det här är en roman av en mogen Fritzgerald, som jag känner igen från den roman han skrev tio år tidigare, The Great Gatsby. Det är också den sista av hans romaner att publiceras under hans livstid. På 1940-talet flyttade han till Hollywood för att skriva filmmanus och där påbörjade han romanen The Last Tycoon, men dog i sviterna av sin alkoholism innan den var färdig. Om den perioden i hans liv har hans dåvarande partner, Sheilah Graham, skrivit väldigt fint i A College of One.
