Årets bokval präglades av diverse skrivplaner, vilket betydde att jag t.ex. tvingade mig igenom F. Scotts Fitzgeralds samtliga romaner - och sedan kunde konstatera att ingen av dem lever upp till mästerverket The Great Gatsby, även om Tender is the Night är helt klart läsvärd Kanske är det i kortformatet Fitzgerald kommer till bäst till sin rätt? Av lästa biografier och biofiktioner över mitt egentliga forskningsobjekt, Zelda Fitzgerald, hade jag mest behållning av Zelda Sayre Fitzgerald av Linda Wagner-Martin, även om Nancy Milfords biografi Zelda Fitzgerald fortfarande måste räknas till klassikerna.
Ytterligare en författare jag läste mycket av under 2016 var Michel Faber. Hans kortromaner är välskrivna men efter Under the Skin, var det kanske väntat att jag skulle bli besviken. Mastodontverket The Crimson Petal and the White gillade jag direkt efter utläsningen, men så här i efterhand berodde det nog mest på att jag faktiskt orkat ta mig igenom tegelstenen!
Liksom halva Sverige läste jag den första romanen i Elena Ferrantes svit, men det var faktiskt en av hennes fristående romaner jag imponerades mest av. The Days of Abandonment är en intensiv, förtvivlad roman vars huvudperson balanserar svindlande nära det mentala stupet. Strålande bra skrivet.
Precis som i Ferrantes roman handlar Chico Buarques roman Budapest om kärlek och besatthet, i det här fallet både till en person och till ett språk då huvudpersonen bestämmer sig för att lära sig ungerska och förälskar sig i sin språklärare. Julie Otsukas The Buddha in the Attic var en sådan läsupplevelse att den numera ingår i flera av de kurser jag undervisar, medan Yaba Badoes roman True Murder fortfarande får håren på armarna att resa på sig när jag tänker på den.
För ovanlighetens skull läste jag också en del ungdomslitteratur. Rick Yanceys The 5th Wave var lovande men trilogin höll inte till slutet. Detsamma tyckte jag om Meg Rosoffs roman How I Live Now. E. Lockharts We Were Liars var däremot en sådan där somrig, sofistikerad ungdomsroman jag hade älskat om jag varit i yngre tonåren. Nu fann jag den lite för förutsägbar. Det kunde jag inte säga om den klart bästa av de ungdomsromaner jag läste 2016, Rebecca Steads When You Reach Me, som jag tyvärr inte skrev något om här.
Till skillnad från tidigare år läste jag bara två verk som kan kallas klassiker, Maria Edgeworths Belinda och Goethes Den unge Werthers lidanden. Edgeworths roman tänker jag fortfarande på då och då, vilket får sägas vara ett gott betyg. Goethes - inte så ofta.
Att jag alls läste något i december var en bedrift med tanke på hur mycket jag hade att göra. Tur att jag snubblade över två riktigt bra, facklitterära verk. I The Orchid Thief skildrar Susan Orlean den världsomspännande orkidéehandeln och vi får träffa en grupp fanatiska orkidéesamlare i Florida. Låter kanske inte så spännande - men det är det, en riktig bladvändare. Och så Marie Svelands Hatet: En bok om antifeminism, som höll mig vaken på en flight mellan Sverige och New York, trots att jag knappt sovit en blund natten innan. Det är en tunn bok som inte tar mer än ett par timmar att läsa ut, men jag fick pausa flera gånger eftersom det Sveland skriver om gjorde mig så arg, ledsen och engagerad. Rekommenderas verkligen.
2017 planerar jag att begränsa mitt film- och tv-tittande, samt mitt ofta rätt meningslösa klickade runt på nätet. Jag hoppas att läsa bättre (kvalitativt, oväntat, engagerande, riktat) snarare än mer, men helst både och så klart. God fortsättning!
