"The Sorrows of Young Werther" - eller böcker man inte läst

Den unge Werthers lidanden (1774) heter J.W. von Goethes roman på svenska och oj, vad länge den stått oläst i bokhyllan. Det här har varit en riktigt dåligt-samvete-bok sedan jag läste litteraturvetenskap i början på 1990-talet och då inte hann läsa den.

 

Nu har jag iofs kunnat diskutera romanen ändå, helt i Pierre Bayards anda, alltså författaren till How to Talk about Books You Haven't Read (2007). Jag har väl inte direkt ljugit om att jag läst Werther, men jag har inte heller berättat för någon att jag aldrig läst den. Bayards tes är f.ö. inte så komplicerad, om jag minns rätt. Jag har för mig att han diskuterar bl.a. det faktum att vi läst en bok inte betyder att vi fått ut något av läsningen, eller ens minns det vi läst (se ovan). Att faktiskt läsa en viss bok gör inte en person bildad eller kultiverad, menar han. Bildning förutsätter förmågan att kunna dra paralleller mellan texter och företeelser, att kunna navigera ett kulturlandskap, om man så vill, och då spelar det mindre roll om man läst en viss text eller inte, så länge man har ett visst hum om vad texten handlar och hur den förhåller sig till andra texter och företeelser.  

Goethes Werther är alltså en brevroman, där breven skrivs av en ung man som förälskar sig häftigt i en kvinna som är förlovad med en annan. Ni vet säkert vad som händer därefter och hur romanslutet påverkade det europeiska medvetandet, framförallt unga mäns. Låt mig förtydliga, det är inte det här:

Utan mer det här:

Och förstår ni fortfarande inte vad jag hänvisar till är ni litterärt och kulturellt obildade enligt Bayard (och bildspråkiga analfabeter, enligt mig), vare sig ni läst romanen eller inte. Det får ni leva med - alternativt får ni ta och läsa Den unge Werthers lidanden på egen hand. Men nu ska jag avslöja en sak. Jag hade nog inte behövt läsa den här romanen för den gav mig faktiskt inget mer än jag redan visste om den. Snopet.