Half the Sky: How to Change the World

Hanna Rosins The End of Men: And the Rise of Women resulterade i kommentarer från manliga medpassagerare på flyget. Titeln provocerade. Innehållet inte så mycket eftersom Rosin beskriver slutet enbart för amerikanska män från den traditionella arbetarklassen. Så varför nämna Rosins bok här? Jo, för att den ledde till Nicholas D. Kristofs och Sheryl WuDunns Half the Sky: How to Change the World. I vissa upplagor är undertiteln Turning Oppression into Opportunity for Women Worldwide, vilket säger mer om vad boken handlar om: socialt entrepenörskap, kvinnors utsatta situation i ett globalt perspektiv och vikten av att satsa på kvinnor i utvecklingsländer. Intelligent, engagerande och full av hopp, fastän fokuseringen på på trafficking, hedersmord och AIDS. Erbjuder dessutom konkreta tips på vad man kan göra för att förändra situationen. Det är bra. Läs du också.
p.s. boken finns översatt till svenska.

Obama for president?

Efter en läsning av John McCains självbiografi är det presidentkandidaten Barack Obamas tur. Alltså, vilken typ av berättelse kommunicerar och förkroppsligar Obama? Liksom McCain refererar han till sin far redan i titeln. Dreams from My Father handlar precis som McCains bok om en ung mans försök att leva upp till pappans rykte, förhoppningar och drömmar.

I Obamas fall försvåras processen av att pappan är en främling som återvänt till Kenya medan sonen och den vita, amerikanska hustrun bor kvar på Hawaii. Följdaktligen skildras ingen relation mellan far och son. Istället börjar boken med uppväxten på Hawaii och i Indonesien, dit mor och son flyttar när modern gifter om sig. En tredjedel in i berättelsen beskriver Obama sin tid i Chicago som lokalpolitisk organisatör och till slut resan till Kenya, där han äntligen träffar pappans familj.

Miljöbytena till trots står Obamas sökande efter en identitet hela tiden i centrum. Sökandet kompliceras av den idealiserade bild han har av fadern som medborgarrättskämpe. Inte vit, men inte heller svart ur ett kulturellt perspektiv har Obama svårt att helt förlika sig med den radikala retorik som präglar hans universitetsår. Samtidigt är han medveten om den roll hans hudfärg spelar i det amerikanska samhället. Självbiografin skildrar sökandet efter ett sammanhang där de speciella omständigheterna kring hans uppväxt inte behöver förnekas eller försvaras. Fast mest handlar det egentligen om Obamas egen förlikning med sitt ursprung. Ingen annan verkar egentligen ha något större problem med vem han är eller varifrån han kommer.

Boken slutar som sagt i en förlikning. I Kenya inser han att pappan aldrig levde upp till sina egna ideal, vilket lättar pressen på sonen. Samtidigt uppstår viljan att faktiskt förverkliga pappans drömmar. Majoriteten av självbiografin präglas trots det av ilska och frustration. Just den inre striden påminner mig om Malcolm Xs självbiografi, även om Obama aldrig förespråkar Malcolm Xs separatism. Det vore å andra sidan omöjligt utan att också förneka både modern och hennes släkt (vilket han iofs nästan gör). Dreams from My Father skrevs innan Obamas tid som professionell politiker. Tydligen följde bokkontraktet på hans utnämnande som den förste afro-amerikanske redaktören för prestigefyllda tidsskriften Harvard Law Review. Mao är det väl inte konstigt att just identitetsfrågan dominerar berättelsen.

Obama vänder på varenda sten, ifrågasätter varje eventuell självlögn och vanföreställning. Hans envisa ifrågasättande tyder på en väldig intellektuell ärlighet. Eller gör det verkligen det? Jag känner mig som en riktig cyniker, men till slut står mig Obamas verbositet och självrannsakan upp i halsen. Han skriver verkligen bra och berättelsen är ganska spännande om än väl lång. Men varenda liten händelse har en betydelse som måste underordnas den inre resan eller det större sammanhanget. Det känns till slut alldeles för tillrättalagt, alldeles för fiktivt helt enkelt. Just för att Obama sätter ribban så mycket högre än McCain (språkligt, tematiskt), blir fallet också längre. Trots det lyckas han förmedla en tro på att förändring är möjlig om man bara arbetar tillsammans.

Dreams from My Father måste nog läsas som en ung man-skildring, precis som McCains självbiografi. Man får hoppas att Obama nått en högre grad av inre mognad vid det här laget. Vet inte om det är en fördel att en president vrider och vänder på en fråga alltför länge. Vad gäller hans idealism, är det väl den som både entusiasmerar och avskräcker amerikanska väljare. Hursomhelst, jag råkade av misstag köpa hans politiska manifest The Audacity of Hope (trodde det var självbiografin) och kommer definitivt att försöka läsa den också. Men det får bli senare. Mitt behov av politisk litteratur är för tillfället fullt tillfredställt (vilket innebär att halvlästa Black No More* också åker tillbaka upp i bokhyllan).

*) vars författare heter George S. Schuyler och uttalas [sk'ajler]!

Du ska va' president?

Enligt Howard Gardner innebär ledarskap bl.a. förmågan att kommunicera och förkroppsliga en effektiv berättelse. M.a.o. är en bra ledare ofta en god berättare. Vet inte om det är sant, men de två amerikanska presidentkandidaterna har båda skrivit självbiografier. Det ger tillfälle att avgöra vad det är för en berättelse de förmedlar, om inte egentliga ledarskapskvaliteter.

Först ut: Faith of My Fathers (1999) av John McCain, skriven med hjälp av stabmedarbetaren Mark Salter. Sträckläste berättelsen om farfar och far McCains superkarriärer inom flottan. De dramatiska sjöslag där de två männen för befälet är nagelbitare likt Master & Commander. Berättelsen om John McCains uppväxt, pilot i Vietnamkriget och under fem års tid krigsfånge i Hanoi är mindre heroisk men lika fascinerande. I stort följer boken följande schema: buse och rebell med outnyttjad potential förnedras, formas och slutligen positivt förändras av sina upplevelser som krigsfånge. Självrannsakan, ånger och en strävan att bli en bättre människa ger starka Benjamin Franklin-vibbar.

Som sagt, jag sträckläste. För det som berättas är spännande och välskrivet. Frågan är förstås vem det beror på, McCain eller Salter? Hursomhelst, biografin skrevs inför presidentvalskampanjen 2000 och det är inte svårt att se att den passar in också i nuvarande kampanj. Trots det framstår McCain inte som en självklar ledare. Kanske för att boken slutar då han bara är ca 35 år. En bättre kontrast till hans vilda leverne innan Vietnam erbjuds möjligen i biografi del två. Fokuseringen på krig och McCains egna krigserfarenheter resulterar i en riktigt bra berättelse som man nog ändå läser annorlunda i ljuset av pågående Irakkrig. Gör dessa erfarenheter honom mer eller mindre benägen att skicka trupper ut i strid? Självklart diskuterar boken inte heller hans inrikespolitiska åsikter. Igen, de tas väl upp i del två. I den här boken framstår han i alla fall som ödmjuk, välläst och sympatisk, fast något annat vore nog konstigt.

Ser honom i mer positivt ljus än tidigare och som en mycket starkare kandidat än han framstår i svenska medier. En patriotisk berättelse med tonvikt på självrannsakan och det karaktärsdanande tror jag att många amerikaner gärna lyssnar på. Själv tyckte jag bäst om skildringen av farfar McCain, kärleksfullt kallad Popeye av sina underordnade.

Oivvio Polite - "White Like Me": Utvalda texter om rasism 1992-2007

Omslaget till Oivvio Polites essäsamling är verkligen fult, men det är tur för annars hade jag missat boken i Pocketshops faktahylla. Och det hade varit synd, för Polites bok är bra. I korta artiklar skriver han om rasism och varför vi alla är eller blir rasister i ett samhälle där hudfärg är meningsfull. Just utvecklingen av rasistbegreppet till en metafysisk gränsdragning istället för ett mer extremt rashat, är extra intressant. Den gör det möjligt att diskutera rasism också bland de som utsätts för den.

Begreppsförändringen får f.ö. Polite själv att framstå som JÄTTE-rasistisk, något han också håller med om. Som "svart" man i ett samhälle där "vit" utgör normen tänker han på ras hela tiden. Till slut kommer han på sig med att ha fördomar om andra svarta män. Då åker han till USA, där han hittar mer positiva förebilder utan att blunda för att amerikanska svarta män verkar sakna den självkänsla han just utvecklat. Den personliga resan är bokens styrka. "Glöm aldrig att du är vit" säger pappan till Polites bror och därmed är identitetssökandet igång. Vad menade han egentligen, pappa? Var det ett uttryck för självhat eller bara smart strategi i ett samhälle där hudfärg fortfarande spelar en roll? När blir man egentligen "vit" och hade det varit bättre om fadern sagt, "glöm aldrig att du är svart"?

Egentligen skriver Polite inte något nytt. Förutom det själv/biografiska inslaget känns argumenten igen bl.a. från de texter han också citerar. Det mest intressanta är just hans definition av rasism som metafysik. Att medvetet eller omedvetet tänka i rasbegrepp är helt logiskt och t.o.m. en fördel i ett rasistiskt samhälle, menar han. Samtidigt som han önskar att det inte vore så. Som journalist är det väl inte helt oväntat att Polite skyller vardagsrasismen på just media. Själv börjar jag fundera mer över vilka kategorier jag använder för att förstå min omvärld och varifrån de egentligen kommer.

Böcker A till Ö: W

Bokutmaning från Malin via Ett hem utan böcker (andras inspiration är bra när man som jag saknar egen). Alltså, författare och verk på W - men jag följer inte reglerna utan nämner flera och bara de jag tycker om.

Författare: Edith Wharton - för beskrivningarna av Old New York society och för hennes kvinnoporträtt, som är mer sympatiska än Henry James. Läs t.ex. The Age of Innocence eller The House of Mirth. Maffiga bladvändare. Och P. G. Wodehouse - för att han är så förbaskat rolig. Läs i stort sett vad som helst med Jeeves och Wooster. Bubblar: Wägner, Woolf, Williams, Walters.

Titlar: Sophia Lorens Women & Beauty - jag halvsamlar på gör-om-mig böcker och stilguider och det här är en av de bästa. Ok, på bilderna ser Loren inte riktigt klok ut - den tjusiga ovan är inte med - men hennes texter är juveler i sammanhanget. Råden påminner ibland om Elizabeth Wurtzels The Bitch Rules, f.ö. nyligen hyllad av bokhora-Helena. Samt ännu en faktabok på "W", What Jane Austen Ate and Charles Dickens Knew - om man gärna läser brittiska 1800-talsromaner. Innehåller allt man undrat och sedan lite till. Bubblar: What I Loved, Want to Play?, The Wind in the Willows, Who's Afraid of Virginia Woolf?