Kärlek, Avund och Svartsjuka i Harlem

Archibald Motley: The Octoroon Girl, 1925

I Nella Larsens pärla till roman Passing (1929) stöter Irene av en slump på barndomsvännen Clare under en resa till hemstaden Chicago och förstår snart att Clare inte länge kallar sig svart utan vit. Med sitt blonda hår och sin ljusa hy misstänker ingen i Clares nya omgivning vad hennes egentliga bakgrund är, framförallt inte hennes mycket rasistiske man. Nästan lika ljushyade Irene finner situationen minst sagt olustig, även om hon själv drar fördelar av att vara ljushyad. Väl tillbaka i Harlem, där hon bor med man och barn, vill hon därför inte ha mer med Clare att göra. Clare hör ändå av sig när hon en tid senare befinner sig i New York och trots Irenes ljumma mottagande börjar de två kvinnorna att umgås. För Clare är Harlem en befriande plats, där hon kan umgås med människor från sin egen kultur utan att att ge avkall på sin nyvunna vithet. För Irene innebär dock Clares gränslösa beteende ett hot mot dem båda.

Nella Larsens roman är spännande som en thriller och hennes opålitliga berättare alldeles oemotståndlig. Jag har inte läst något så bra om fenomenet "passing" sedan Roths The Human Stain, men där Roth intellektualiserar, utifrån, skildrar Larsen de känslomässiga konsekvenserna, innifrån. Passing finns tillgänglig som etext för den som också vill läsa.

19. 7/10. "Why Don't You Dance?" - Raymond Carver

Visst räknas också enstaka noveller in i ett läsmaraton; särskilt som jag läser mängder facklitteratur jag inte räknar bland de tio (maratonregler). Carvers What We Talk About When We Talk About Love (1981) har stått halvläst i bokhyllan i Sverige sedan ca 1992 och den här novellen tillhörde de olästa. Inte längre fallet, sedan både intertextuella tips och själva texten hittades hos Läsdagboken. Isbergare kallar hon novellen och visst är det så, eller som en av personerna avslutar: "There was more to it, and she tried to get it talked out. After a time, she quit trying." En kommentar giltig för novellen och hela tillvaron; människan som mysterium. Jag associerar både till samlingens titel och Philip Roth. Att förstå varandra - och oss själva - fel, är kanske det mesta vi kan hoppas på. Recensent för NYT tyckte också om den här novellen, men slet sitt hår vid läsningen av de övriga. Carver representerar, menar han: "the most flagrant and common imposition in current fiction, to end a story with a sententious ambiguity that leaves the reader holding the bag." Och ja, sådant kan vara galet irriterande i större mängder. Kanske har jag läst allt jag behöver läsa ur den här novellsamlingen?

7. Philip Roth om populärkultur

Intervjuad för Svenska Dagbladet, via NYTimes, inklusive lista över efterkrigstidens bättre amerikanska författare (en och annan saknas nog och en och annan skulle jag ta bort):

"The young especially live according to beliefs that are thought up for them by the society’s most unthinking people and by the businesses least impeded by innocent ends. Ingeniously as their parents and teachers may attempt to protect the young from being drawn, to their detriment, into the moronic amusement park that is now universal, the preponderance of the power is not with them . . .

What has the aesthetic of popular culture to do with formidable postwar writers of such enormous variety as Saul Bellow, Ralph Ellison, William Styron, Don De­Lillo, E. L. Doctorow, James Baldwin, Wallace Stegner, Thomas Pynchon, Robert Penn Warren, John Updike, John Cheever, Bernard Malamud, Robert Stone, Evan Connell, Louis Auchincloss, Walker Percy, Cormac McCarthy, Russell Banks, William Kennedy, John Barth, Louis Begley, William Gaddis, Norman Rush, John Edgar Wideman, David Plante, Richard Ford, William Gass, Joseph Heller, Raymond Carver, Edmund White, Oscar Hijuelos, Peter Matthiessen, Paul Theroux, John Irving, Norman Mailer, Reynolds Price, James Salter, Denis Johnson, J. F. Powers, Paul Auster, William Vollmann, Alison Lurie, Flannery O’Connor, Paula Fox, Marilynne Robinson, Joyce Carol Oates, Joan Didion, Hortense Calisher, Jane Smiley, Anne Tyler, Jamaica Kincaid, Cynthia Ozick, Ann Beattie, Grace Paley, Lorrie Moore, Mary Gordon, Louise Erdrich, Toni Morrison, Eudora Welty (and I have by no means exhausted the list) or with serious younger writers as wonderfully gifted as Michael Chabon, Junot Díaz, Nicole Krauss, Maile Meloy, Jonathan Lethem, Nathan Englander, Claire Messud, Jeffrey Eugenides, Jonathan Franzen, Jonathan Safran Foer (to name but a handful)?"

Läs också intervju med Teju Cole. Bland mycket annat, fler bra förslag på läsning. 

Philip Roth - "The Ghost Writer"

Den första i Roths Nathan Zuckerman-trilogi och faktiskt bland det bästa jag läst av honom. I The Ghost Writer är Zuckerman ung och nykläckt författare och besöker sin idol, den äldre och betydligt mer etablerade författaren E. I. Lonoff. I huset bor också Amy Bellette, en av Lonoffs f.d. studenter. Zuckerman blir omedelbart betuttad i mörka, mystiska Bellette vars bakgrund och nuvarande förhållande till Lonoff är något oklara. I ett försök att reda ut sammanhanget kommer Zuckerman till slutsatsen att Bellette måste vara, eh, Anne Frank!

Zuckermans komplicerade relation till sin judiska identitet, skuldkänslorna och sexfixeringen känns igen från Roths andra romaner. Men här påminner Roth också om Paul Auster i sina reflektioner över själva skrivprocessen. Det gillar jag. The Ghost Writer har också vissa likheter med François Ozons underbara film The Swimming Pool. För den som inte läst Philip Roth tidigare kan nog den här romanen vara en fin introduktion.

p.s. I Roths bok kan the ghost writer, som normalt inte har med spöken att göra, faktiskt förstås som en slags conjurer (illusionist).

Hur ska man läsa rasism och antisemitism?

Mina senaste bokval har fått mig att tänka mer på politisk korrekthet i skönlitteratur. Jag prisade nyligen Miss Pettigrew Lives for a Day, men glömde att nämna att den i övrigt charmiga, respektabla miss Prettigrew också är antisemit. Hon misstror en av miss LaFosses beundrare eftersom han är sexfixerad, brutal och – judisk. Hoppsan! Här hajar man verkligen till som modern läsare. Jag reagerar faktiskt också på Evelyn Waughs antydningar i Brideshead Revisited om ett samband mellan den (öppet) homosexuelle Anthony Blanche och hans eventuella judiska påbrå. När Sebastian senare stöter på Anthony igen, lever den senare dessutom tillsammans med ”a little jewboy”. Hoppsan igen! I Dekadensens kön visar Eva Witt-Brattström hur den judiske mannen, i en vis typ av dekadenslitteratur, skildras som översexuell och degenererad. På trettiotalet hittar man tydligen den här karaktären lite överallt, även om man för förmoda att han blir betydligt mer kontroversiell efter andra världskrigets slut.

Frågan är hur man ska läsa böcker där den här typen av fördomar förekommer? Eller om man ska läsa dem överhuvudtaget? Det beror säkert på USAs historia att romaner med rasistiska motiv och ord ofta förbjudits på amerikanska bibliotek. För några år sedan lyssnade jag på en amerikansk litteraturvetare som uppmärksammade antisemitiska porträtt i romaner av Edith Wharton och F. Scott Fitzgerald. När han föreläste om det här uppe i Oxford svarade Hermione Lee, som skrivit en biografi om Wharton, att man inte kunde kalla de här författarna antisemitiska, eftersom de antagligen rätt oreflekterat använde sig av allmänt förekommande stereotyper och inte uttryckte sig antisemitiskt i andra sammanhang. Jag vet inte om det stämmer, men är allmänt en motståndare till bannlysning av böcker oavsett hur osmakligt deras innehåll än är. Själv tror jag mer på diskussioner kring vissa böcker, där de här aspekterna uppmärksammas men kanske inte alltid måste dominera samtalet.

På tal om bannlysning av böcker så är ju Twains Huckleberry Finn en av de böcker som oftast utpekats för att vara rasistisk eftersom n-ordet förekommer i texten. Nu är ju temat i boken snarare antirasistiskt och försvarare påpekar att ordet mest fungerar som tids- och miljömarkör. Samtidigt så står det ju där och förfular sidorna. Det där med att märka ord är f.ö. något man ska vara försiktig med. Det är ett centralt tema i Philip Roths fantastiska roman The Human Stain, där Coleman Silk får sparken för att ha använt ordet ”spooks” om två svarta elever. Att ordets vanligaste betydelse är spöken (eleverna har aldrig deltagit i Silks klass) spelar här mindre roll än att det också kan användas nedsättande om svarta. När jag först läste boken tänkte jag att idén var bra, men trodde inte att det verkligen kunde hända. Då uppmärksammade Mr. B mig på den amerikanska lärare som nästan fått sparken för att ha använt ordet ”niggardly”, trots att ordet inte har någon relation till n-ordet utan ursprungligen kommer från norskan och betyder typ ”snålt”. Men så kan det gå, inbillar jag mig, när man är blixtsnabb med att förbjuda och bannlysa istället för att ha en ordentlig diskussion där eventuella missförstånd men också eventuella rasistiska motiv kan utredas.

Philip Roth - "American Pastoral"

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

Mänskliga relationer präglas av missförstånd, säger Nathan Zuckerman i Roths bok. Sedan berättar han historien om Seymour 'Swede' Levov, vars dotter Merry inleder en karriär som terrorist. Atletisk, framgångsrik och gift med en f.d. Miss New Jersey personifierar Swede den judisk-amerikanska drömmen. För dottern symboliserar han allt som är fel med Amerika, Vietnam-kriget inte minst. När en bomb exploderar och dottern försvinner börjar sönderfallet. Och det som rämnar är inte bara familjen Levov utan en hel generation som står oförstående inför det våld och den irrationalitet som präglar barnens handlingar.

Under läsningen slår det mig att de senaste amerikanska romaner jag läst berättats av just de unga och arga som anklagande utpekar föräldragenerationen (Kingsolver, Franzen). Zuckerman är inledningsvis också fördömande. När han träffar Swede i vuxen ålder avfärdar han honom irriterat som förnöjsam och okomplicerad. Det är först senare, när han får reda på vad dottern gjort, som Zuckerman börjar misstänka att Swede är en mer sammansatt person. På fiktiv väg försöker han då att sätta sig in i den forne barndomshjältens situation och spekulera i de långtgående effekterna av dotterns handlingar.

Jag tycker att det greppet fungerade väl i Roths roman The Human Stain. Där rörde det sig också om missförstånd med tragiska konsekvenser. I båda romanerna undersöker Roth baksidan av den politiska korrekthet som dominerar dagens västerländska kultur. I American Pastoral förlorar han sig tyvärr i detaljerade, nostalgiska beskrivningar av det samhälle som Merrys hat riktas mot. Då tappar jag både tråden och intresset. Dessutom tycks Swede ofta vara precis lika okomplicerad som Zuckerman först misstänkte! Det är först i romanens sista och bästa del, när middagsgästerna hos Levovs diskuterar porrfilmen Deep Throat och Watergate som det antyds att den äldre generationen nog inte var mer moralisk än den yngre, bara bättre på att dölja sina dåliga sidor. Synd bara att den idén presenteras så sent.

Jag skulle kunna prata om den här boken i timmar, trots att jag faktiskt fick kämpa mig igenom vissa delar. Det förra har så klart att göra med Roths ambition. Men mest beror det nog på den passion med vilken han återigen försvarar rätten att vara en individ, trots att han kanske inte lyckas helt den här gången. Nästa bok i projeketet är Bernard Schlinks Högläsaren, som jag alldeles bakvänt läser på franska...

Läsrapport

Jaha. På precis samma ställe som sist händer det. Ungefär mitt i Roths American Pastoral tappar jag farten och tänker att nej, nu orkar jag inte läsa mer om 'Swede' Levovs vidriga dotter och hans förbaskade handskfabrik. Så istället för att plåga mig vidare pausar jag en stund (men jag återkommer för nog vill jag veta hur det ska sluta, eller snarare hur Roths alter ego, inkontinensdrabbade Zuckerman, tror att det hela slutade).

Pausbok blir Patrick Redmonds The Wishing Game, som utspelar sig på internatskola för pojkar och som hittills visat sig vara lika delar Harry Potter och Hesses Demian, minus trollstavar och Jungianskt psykobabbel. Fast trollkonsterna kommer nog snart, misstänker jag. Å andra sidan har jag lättare för dem än för Jung. The Wishing Game är inte det bästa jag läst, men lagom mycket stämning och mystik för en kulen måndagskväll. Vad sägs om den här inledningsmeningen: "A bitter wind whistled outside the window but the glow of the fire made the room seem snug". Stor dark and stormy night-varning på den, men passar rätt bra med en kopp te, hemgjorda scones och clotted cream. Mums.

Bokprojektsförfattare: Philip Roth

Bokprojektsroman efter Kingsolvers inte helt perfekta bok är Philip Roths American Pastoral. Inser en bit in i boken att jag läst nästan halva romanen förut (varför slutade jag?). Har tidigare strukit under textögonblick där Roth skriver lika sant som Hemingway:

The fact remains that getting people right is not what living is about anyway. It's getting them wrong that is living, getting them wrong and wrong and wrong and then, on careful consideration, getting them wrong again. That's how we know we're alive: we're wrong. Maybe the best thing would be to forget being right and wrong about people and just go along for the ride. But if you can do that - well, lucky you.

Philip Roth, American Pastoral (1997)