Barbara Kingsolver- "The Poisonwood Bible"

Vilken fantastisk roman Kingsolver skrivit. Synd bara att hon kände sig manad att berätta hur läsaren ska tänka. Resultatet är en bok där rika, känsliga porträtt och observationer ställs mot platta, stereotypa karaktärer och litanior om västerländsk ondska.

Men det vackra först, för romanen är verkligen det. 1959 reser familjen Price från Bethlehem, Georgia till Kilanga i Belgiska Kongo. De är helt oförberedda på vilken typ av liv som väntar dem i missionsstationen. Inte blir det bättre av att familjens överhuvud Nathan Price är fullständigt oförmögen att smälta in i bylivet. Det blir istället upp till frun och de fyra döttrarna att göra sitt bästa för att acklimatisera familjen. Men deras bästa, visar det sig snart, är långt ifrån tillräckligt. Det är också kvinnan och barnen som utgör berättarrösterna i boken. Deras olika perspektiv ger djup och styrka i Kingsolvers beskrivning av mötet med afrikansk kultur. Lukterna, färgerna, människorna och djuren trängs på bokens sidor. Mötet får flickorna och mamman att se sig själva och varandra med nya ögon. Det är inte alltid en negativ upplevelse. Ena tvillingdottern Adah, missbildad sedan födseln, inser plötsligt att hennes förlamade kroppshalva är något ganska vackert:

"In Congo I was one-half benduka the crooked water, and one-half bënduka, the sleek bird that dipped in and out of the banks with a crazy upgrace that took your breath."

Trots barnens tappra integrationsförsök är det uppenbart att familjen Price inte har något i byn att göra. Deras närvaro slutar i personlig katastrof. Samma katastrof går också det nyss födda, självständiga Kongo till mötes. Och det är här jag blir besviken på Kingsolver. Inte för att hon berättar Kongos moderna historia genom familjen Price, det är ett jättebra grepp och ger romanen tyngd och bredd. Nej, för att hon gör det så klumpigt. Nathan Price är den Vite Mannen vars Börda det är att konvertra de kongolesiska barnen. Det är uppenbart att han personifierar århundraden av europeiskt förtryck, men också den amerikanska inblandningen i Kongos befrielseprocess. Resultatet är en helt igenom fanatisk man, totalt oförmögen att se att han i processen offrar sina egna barn.

Kanske är det för att Nathan är den enda familjemedlemmen som inte får berätta sin egen historia som han framstår så endimensionell, så totalt utan känslor och tvivel. Och jodå, jag förstår poängen. Nathans sort har alltid varit den dominerande, så varför ge honom ännu ett tillfälle att rapa upp sina lögner. Via de andra karaktärerna förstår vi att han ständig mässar, varnar och fördömer. Men genom att representera en hel världsbild tappar han också i trovärdighet. Okej att han inte förstår Afrika, men Nathan förstår ingenting, reflekterar aldrig, ser inte något. Han saknar helt själsliv. Den enda osympatiska person som får berätta sin egen historia är den äldsta dottern Rachel, den blondaste (!), ytligaste och spånigaste av barnen. Rachel har svårt med språket och misstar ofta ett ord för ett annat, stavar fel och är rent av obildad. Naturligtvis hamnar hon i Sydafrika, som representant för apartheidsystemet. I Kingsolvers värld är språklig virtuositet detsamma som godhet och intelligens.

Rent litterärt känns alltså vissa av Kingsolvers karakteriseringar väl enkla, men mitt egentliga problem är större: I The Poisonwood Bible är människor vars ideologi skiljer sig från Kingsolvers antingen onda fanatiker (Nathan) eller dumma i huvudet (Rachel). Dessutom tar sig sådana hemska karaktärsdrag alltid uttryck i en språklig brist. Nu är den här typen av ad hominem-argument i politiska sammanhang inte direkt ovanliga, men det gör dem inte mer hållbara. Hur ska man kunna förändra något om man inte först respekterar sina politiska motståndare som tänkade människor? Vad lär man sig genom att demonisera eller idiotförklara dem? Och hur frestande det än är att sätta likhetstecken mellan idioti och språksvårigheter (Bushkritiker, hallå?) så kallar vi sällan analfabeter, stammare eller dyslektiker för idioter. Trots att jag sympatiserar med Kingsolvers politiska perspektiv blir jag så irriterad på hennes sätt att argumentera att jag snart tvivlar på hennes vision av ett alternativt Kongo, utan kommunikationer och fungerande storjordbruk. Är inte det här ännu en version av "den lycklige vilden" ställd mot den förtappade västerlänningen?

Att Kingsolver TROTS det skrivit en bok som får mig att gråta som en gris på julafton och sedan läsa vidare med en tjock klump i halsen är en bedrift. Så jag säger, läs, läs, läs den här boken för dess rika beskrivningar, för de sympatiska karaktärernas komplexitet, de språkliga lekarna och för att berättelsen är så ljuvligt maffig, sorglig och lång. Och kanske också för att se och lära av Kingsolvers misstag. Precis som Nathan Price har hon råkat skriva sin egen giftträdsbibel, där liknelserna och allegorierna säger mycket mer än hon menar.