Lucka 20

Benjamin Brittens fina A Ceremony of Carols i Christ Church Cathedral, Oxford (1982)

Lucka 16

För att det Nat King Coles röst är oemotståndlig och för att det är den här tiden på året man ska lyssna på julmusik. Men julmusik i för stora doser kan faktiskt göra människor psykiskt sjuka. Se och läs mer här.

Lucka 11

Lady Gaga and Joseph Gordon-Hewitt sjunger "Baby It's Cold Outside." 

Lucka 7

Favorit i repris. Flashmob i shoppingcentrets restaurangdel.

Lucka 4

Dags att skriva önskelista:  

Linda Simon: Lost Girls: The Invention of the Flapper (2017)

Joshua Ferris: The Dinner Party: Stories (2017)

Elizabeth Strout: Anything is Possible (2017)

Catherine Maxwell: Scents and Sensibility: Perfume in Victorian Literary Culture (2017)

Ta-Nehisi Coates: We Were Eight Years in Power: An American Tragedy (2017)

Tara Laskowski: Bystanders: Stories (2017)

kvällens soundtrack

När september verkar grå och trist...

Do you remember

the 21st night of September?

Love was changing the minds of pretenders

while chasing the clouds away? 

Madison Square Park och Lea Bertucci

Luftfuktigheten nästan 100% igår. Allting klibbar, håret, kläderna. Svanken alldeles blöt, inte av svett utan fukt. Luften förångas, som sekunderna innan regn. Att försöka hålla sig sig torr och sval är omöjligt, bättre då att bara acceptera, att sakta ner stegen och se sig omkring. I ett tungt grönt Madison Square Park fickor av färg och form.

Hortensior i skuggan:

Oakleaf hydrangea (kanske Great Gatsby?)

Lacecap hydrangea

Conehead hydrangea

okänd variant (för mig)

I mitten av parken står Lea Bertucci, dirigerande fem körer. Jag stannar, förhäxad av de ovanliga rösterna, som det stigande och sjunkande ljudet av en vind. Sedan andra ljud, mer oroande, hyptnotiserande, nästan skrämmande. Hör stycket Oracle här. En underbar upplevelse.

Gott Nytt År!

...önskar jag alla till tonerna av den vackraste vintersång jag vet just nu. Gå ut i vintermörkret, begrunda stjärnorna och blicka framåt med tillförsikt.

Sure on this shining night
Of star made shadows round,
Kindness must watch for me
This side the ground. 
The late year lies down the north.
All is healed, all is health.
High summer holds the earth. 
Hearts all whole.
Sure on this shining night I weep for wonder wand'ring far
alone
Of shadows on the stars.

- James Agee (1934) / Morten Lauridsen

Herba Fresca (Guerlain) och Le Rayon Vert (1986)

Herba Fresca (Guerlain) är den ultimata sommarparfymen. Luktar mint och citrus, med ett knippe blad från en tomatplanta. Sedan övergår doften i något som mest påminner om tandkräm. Fast en väldigt god, lätt mintig sådan. Det här är en av mina favoritdofter när det är riktigt varmt ute - fräsch, lättsam och uppiggande. Inga komplicerande undertoner, mest bara ljuvlig sommarkänsla. Inte helt lätt att kombinera med film eller bok, för ett sommartema måste ju ha en subplot för att bli intressant. Och någon sådan har inte den här parfymen.

 

 

Herba Fresca associerar jag med urbana somrar, eftersom jag använde den mycket, mycket under de åren jag bodde i London. Någon lättsam brittisk sommarfilm kommer jag inte på men väl en av mina franska favoriter, Eric Rohmers Le Rayon Vert (The Green Ray) från 1986. Ojoj, vad fula kläder skådespelarna bär men berättelsen, om Delphine som inte har några planer för semestern i augusti, då alla parisare lämnar stan, och bestämmer sig för att snylta på sina vänner genom att besöka dem på deras semesterorter, är ljuvligt luftig och avslappnad utan att bli banal. Den beskrivningen stämmer f.ö. in på nästan alla Rohmers filmer. Samma sommar jag blev besatt av Herba Fresca lyssnade jag också mycket på franska bandet Phoenixs längtansfulla hyllning till sommar och ledighet:

 

"Miserere" under påsken

Ett av de vackraste körstycken som finns. Firar inte Jesu uppståndelse utan illustrerar sveket, övergivandet och den påföljande förtvivlan. I katolska och anglikanska kyrkan framförs det under påsk, vid gudstjänsten tenebrae. Två legendariska inspelningar ligger på Youtube. På latin här. Jag väljer den engelska versionen, inspelad 1963 (så ursäkta skrapet i bakgrunden). Man behöver inte vara kristen för att röras till tårar av då tolvårige Roy Goodmans höga C ca min. 1.32 och framåt:

 

För mer om Allegris "Miserere" och den intressanta historien om hur stycket kom att åtnjutas också utanför sixtinska kapellet, läs här.

Uptown and Down Manhattan

Liksom Melanie har jag gått uptown and down hela Manhattan i över en vecka (och i 35-gradig hetta) och det känns i fötterna varje kväll. De sista kvarteren hem till Mr Bs studio staplar jag. Till skillnad från Melanie vet jag dock precis vad jag letar efter och har hittills hittat fyra fantastiska lägenheter något sånär inom vår budget. En i Harlem, en i Midtown, en i Yorkville, dvs den mindre fashionabla delen av Upper East Side, och en i Murray Hill. Den sista har vi ansökt om att få hyra och på måndag hoppas vi få besked.

Att hyra en lägenhet på Manhattan är ungefär som att söka jobb - ansökan granskas, vägs och värderas noggrant och just den här tiden på året är konkurrensen knivskarp. Det gäller f.ö. också populära delar av Brooklyn och New Jersey. Fördelarna med att inte anlita en blodsug...förlåt, mäklare, är inte bara ekonomiska utan också att jag uppsöker byggnader i områden jag troligtvis aldrig besökt annars och tidigare inte ens kände till namnen på: East Harlem, Tudor City, Sutton Place, Beekman, Turtle Bay och så vidare. På kvällarna vilar jag benen och läser, förutom min sommarläsning - just nu Elizabeth Bowen, Martin Gelins och Eva Wistens riktigt välskrivna New Yorkguide från 2011. Eftersom jag rör mig långt borta från Meatpacking District och West Village just nu tycker jag visserligen att de beskriver en helt annan stad än den jag befinner mig i, men jag hoppas att någon gång få tillfälle att testa hur väl deras förslag på restauranger och liknande stämmer med verkligheten. Måste bara vila ben och fötter först.

solglasögon

Glömde mina i London och köpte därför ett nytt par på terminal 5. Nynnade sedan nedanstående till långt in på kvällen på ett mycket varmt Manhattan förra veckan och kom på mig med att ha varit ung på 80-talet:

 

 

 

Film: "Phaedra" (1962)

Mer på temat sex och kärlek mellan äldre kvinna och yngre man. I Jules Dassins Phaedra (1962) blir troféhustrun till en grekisk skeppsredare häftigt förälskad i sin styvson och inleder ett förhållande med denne. Precis som i det klassiska dramat går det förstås helt åt skogen. Skeppsredarens son spelas av en bönstjälkig Anthony Hopkins Perkins (som tycks ha dragit till roller med en inte alltid hälsosam fascination för äldre kvinnor, inklusive "mamma") och skeppsredarens hustru av sensuellt hesröstade Melina Merkouri.

Phaedra får mig att fundera över de många roller de principiella aktörerna i den här typen av förhållanden besitter. För säga vad man vill, en yngre man och äldre kvinnas relation är fortfarande något okonventionellt, rent av upprörande. Kanske är det därför relationen har given plats i litteraturen. Tänk bara på Flauberts och Stendahls skildringar av äldre, gifta kvinnor som ledsagare i unga mäns bildningsresor i erotik och kärlek. Ur de äldre kvinnornas perspektiv symboliserar de unga männen i sin tur ofta ett nytt liv, relativt fritt från traditionellt patriarkala normer och regelverk. Läs t.ex. Françoise Sagan eller Colette.

Kalla dem mansslukerskor eller cougars, den kvinna som inleder en relation med en yngre man går dock sällan oskadd ur den. Till skillnad från den äldre man som inleder en relation med en yngre kvinna, förblir den äldre kvinnans status ambivalent. Hon må vara ekonomiskt och intellektuellt överlägsen sin älskare, men hon kan alltid sättas på plats genom hänvisningar till bristen på ungdomlig skönhet och fertilitet. Och det måste väl vara i avskräckande syfte Phaedra skrivits. För vad är mer hotfullt för den äldre patriarken än att bli ersatt av en yngre, virilare kopia av honom själv? Kanske en kvinna som söker bekräftelse på villkor som liknar hans egna. Som avslutning, en något obskyr men oemotståndlig hyllning till Phaedra från Nancy Sinatra och Lee Hazelwood. Riktigt hur sångtexten relaterar till dramat har jag inte listat ut. Faktum är att jag inte förstår den överhuvudtaget:

en julhälsning

Nu går den här bloggen i ide några veckor. Fast där har den egentligen varit ett tag. Under tiden en liten julstämningshöjare:



"Varför är solen så röd"

I och med krigsskildringen/memoaren Kaputt är läsledan över. Från Waldemarsudde ser dess författare Curzio Malaparte solen gå ner över strömmen och Söder. Han sitter på en bänk i sällskap av prins Eugene. De talar om Proust, om Axel Munthe, om Munthes kärlek till Capris fåglar och de talar om kriget. Eller rättare sagt Malaparte talar. Han talar också om hästar. Och något slags Sverige:

"There is something unreal in Swedish nature, full of fancies and whims, of that tender and lyrical madness that shines from the eye of a horse. The Swedish landscape is a galloping horse. 'Listen,' I said, 'to the neighing of the wind through the trees. Listen to the neighing of the wind among the wind and the grass.'

'The Tivoli horses are returning from the sea,' said Prince Eugene." (s. 19-20)

Sedan talar Malaparte om liken av förfrusna ryska krigsfångar, om morden på judiska flyktingar, om den uppsvällda buken på en död häst och om hästar som frusit fast i sjön Ladoga. Till slut ber prinsen honom att tiga. Men Malaparte kan inte tiga. Prinsen lyssnar medan Malaparte berättar allt vidrigare historier allt vackrare och samtidigt värmer sig i den sjunkande solen:

"a girl needs a gun these days"

Litterär pausmusik à la 1980-tal - tills jag hunnit ikapp mina läsambitioner.

Brontë på operan - Lucia di Lammermoor

Med tusen och åter tusen andra saker i minne glömde jag nästan bort att jag hade bokat biljetter till English National Operas uppsättning av Donizettis Lucia di Lammermoor. I Madame Bovary sitter Emma i operabåset, hänförd av den tragiska kärleksaffären mellan Lucia och Edgardo. När recensenter nämner systrarna Brontë och kallar ENOs uppsättning för en "haunted, dream-like early Victorian limbo" skyndar jag mig dit.

Lucia di Lammermoor är baserad på en tydligen oläslig roman av sir Walter Scott. Familjerna Ashtons och Ravenswoods befinner sig i fejd med varandra. När operan tar sin början har familjen Ravenswood övertagit Ashtons gods och förpassat Edgardo Ashton, den ende överlevande sonen, till ett isolerat torn vid kusten. Av en slump möter han Lucia Ravenswood på godset ägor. De blir förälskade och förlovar sig i hemlighet.

Edgardo och Lucia

Lucias bror Enrico har dock andra planer för systern. Hon måste gifta sig rikt för att säkra familjens framtid. Genom ränker och hot tvingar han Lucia att genomföra giftemålsceremonin. När Edgardo återvänder från en resa utomlands förbannar han Lucia för hennes svek. I desperation mördar hon sin nye make och tappar sedan vettet. När Edgardo får veta att Lucia ligger på sin dödsbädd, förlåter han henne och tar därefter sitt eget liv.

Enrico och Lucia

Scenografi och kostymer går i dovt blått och grått, vilket både dämpar och nyanserar meolodramatiken i operan. Godset är i förfall; de ljust grå tapeterna har luckrats upp och fuktfläckarna letar sig upp mot det höga taket. Diminutiva sångerskan Anna Christy spelar Lucia och ser ut som en sengustaviansk Alice i Underlandet. Brodern Enrico, vars händer vandrar över Lucias midja för att sedan högst incenstuöst försvinna under hennes kjolar, spelas av en sångare som liknar och låter som Orson Welles. Mycket passande. Vackrast är dock Lucias två berömda arior: den första sjunges vid åsynen av ett flickspöke vid fontänen, den andra efter mordet på den äkta mannen. I den senare arian speglar Lucias allt vackrare och växlande sång en galenskap på väg att slå ut i full blom.

Lucia inför bröllopet

Systrarna Brontë läste och måste ha uppskattat sir Walter Scott. Galna och maktlösa kvinnor, bannlysta män, avbrutna bröllop och en fördömande omgivning återkommer ju också i deras romaner. Slutligen: ENO hade den goda smaken att en låta en glasharmonika istället för flöjt ackompanjera Lucias vansinnessång. För att höra skillnaden, se den här korta filmen.

GOD JUL

Kanske ses vi åter 2010. Kanske.

"Send Me to 'lectric Chair"

Ännu en mordhistoria, framförd så snyggt och galghumoristiskt av Dinah Washington att man nästan missar tragiken:

Åke Edwardson - "Den sista vintern"

Att avsluta en framgångsrik serie är säkert inte lätt. Förlaget pressar, pengarna frestar. Fast Åke Edwardson gör nog rätt i att lägga Erik Winter, poliskommissarie och huvudperson i den göteborgska deckarserien, på hyllan. I de senaste böckerna har intriget varit tunn; Winter och hans team har verkat trötta och oinspirerade. En reflektion av författarens förhållande till sitt eget skrivandet, kanske? Jag har läst honom ändå, för som få andra författare återskapar han ett Göteborg som jag både känner igen och saknar. Den sista vintern är en tjusig sorti, där handling och karaktärer har återfått sin vigör.

Winter själv är mer harmonisk än han varit i de närmast föregående delarna i serien, om än ganska resignerad. Han lagar återigen mat tillsammans med vackra frun Angela och inväntar kvällen med en drink i handen; måsarna skriker och John Coltrane spelar i bakgrunden. En recensent har förresten liknat Edwardsons deckare vid just jazz, där vemodigheten bryts av improviserade tempoväxlingar och en studsig dialog, vilket bidrar till den alltmer förtätade spänningen. Läses med fördel till tonerna av just Coltrane & Co.: