Sommarklassiker: Jane Austen - Persuasion (1817)

 

"She had been forced into prudence in her youth, she learned romance as she grew older - the natural sequence of an unnatural beginning. With all these circumstances, recollections and feelings, she could not hear that Captain Wentworth's sister was likely to live at Kellynch, without the revival of former pain; and many a stroll and many a sigh were necessary to dispel the agitation of the idea."

Persuasion är en favorit bland Jane Austens romaner. Berättelsen om Anne Elliot, som i unga år övertalades att bryta sin förlovning med Frederick Wentworth, och ångrat det sedan dess, är kort och inte lika tydligt ironisk som Austen brukar vara. I centrum står istället Annes melankoli och osäkerhet inför mötet med Frederick åtta år senare. Som läsare upplever vi allt genom Annes ögon och våndas och hoppas med henne. Jag läste (om) i den ljumma gårdagskvällen, med en kopp tisane (Kusmis lindblomste) som enda sällskap. Allteftersom mörkret sänkte sig tömdes koppen, vändes blad och luften fylldes av jasmindoft. 

Film: Pride and Prejudice and Zombies (2016)

Filmatiseringen av Seth Grahame-Smiths zombieparodi på Jane Austens kanske mest älskade verk har sågats med fotknölarna av kritiker, men det tycker jag är orättvist eftersom förlagan inte är särskilt bra, den heller. Och förlagan är alltså inte Austen utan Pride and Prejudice and Zombies, en one-trick pony, som man säger på engelska. Efter två sidor fattar man poängen, som därefter bara är repetitiv. Det är Elizabeth Bennet, Mr Darcy - och zombies, helt enkelt. Förväntningarna på Grahame-Smiths roman var dock låga och därför blev jag inte besviken. Vad gäller filmen är jag kanske därför glatt överraskad, framförallt av att manusförfattarna valde att helt utesluta Grahame-Smiths återkommande och extremt tröttsamma sexskämt om huvudpersonernas kärlek till "balls". Bara det innebär ett extra plus i mitt betyg på filmen. I jämförelse med andra verk inspirerade av Jane Austens romaner står den här filmen sig väl. Vi slipper ju  en Elizabeth Bennet som PT och jogainstruktör och får istället en alltid lika sagolik Lily James i huvudrollen. Där tänkte rollbesättarna rätt.

Maria Edgeworth - "Belinda"

“And what are you reading, Miss –?” “Oh! it is only a novel!” replies the young lady, while she lays down her book with affected indifference, or momentary shame. “It is only Cecilia, or Camilla, or Belinda”; or, in short, only some work in which the greatest powers of the mind are displayed, in which the most thorough knowledge of human nature, the happiest delineation of its varieties, the liveliest effusions of wit and humour, are conveyed to the world in the best-chosen language.”                       (Austen, Northanger Abbey, kapitel 5)

 

Vittorio Reggianini (1858-1939)

Maria Edgeworths roman Belinda (1896 - fast jag läste den reviderade versionen från 1801) var en av Jane Austens favoritromaner och jag hittar flera scener som måste ha inspirerat Austens eget romanskrivande. Vad sägs till exempel om balscenen där bokens hjältinna Belinda råkar höra sig själv beskrivas i nedlåtande termer av romanens hjälte, Mr Hervey? Eller den jämförelse samme Mr Hervey gör mellan de två kvinnor han måste välja mellan, den förnuftiga Belinda och den känslosamma Virginia?

 

Tankekraften* i Belinda är det alltså inget fel på. Snarare tvärtom. Under sin samtid avfärdades Edgeworths roman för att vara alldeles för didaktisk. Romanens Belinda Portman är en ung kvinna som skickas till Mrs Delacour i London för att göra sin debut. Hon upptäcker snart den smärta - både fysisk och psykisk - som gömmer sig bakom Mrs Delacours glättiga och chockerande beteende, och bestämmer sig för att ställa allt tillrätta. Det lyckas hon såklart med. Alldeles för väl, skulle jag vilja påstå, för som karaktär blir hon nästan outhärdlig i sin perfektion - en riktig "Mary Sue" för att använda en term lånad från från fanfiction. Här rör det sig alltså om en av romanens verkliga svagheter:*

 

 “Nothing could be more delightful to Miss Portman than thus to feel herself the object at once of esteem, affection, and respect; to see that she had not only been the means of saving her friend's life, but that the influence she had obtained over her mind was likely to be so permanently beneficial both to her and to her family.”  (Edgeworth, Belinda, kapitel 23)

 

 

 

Besynnerligheter* finner man också i Belinda. En duell mellan två kvinnor utklädda till män och andra exempel på cross-dressing hittar man inte i alla romaner från perioden direkt. Inte heller en hjälte som läst för mycket Rousseau och bestämmer sig för att uppfostra en ung flicka till att bli hans framtida ideala hustru. Behöver jag nämna att det experimentet inte går som han tänkt sig?

 

Huruvida romanen är originell* har jag svårare att bestämma. Den hamnar så exakt mellan Mary Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Women (1792) och Jane Austens romaner (1811-1816) att jag misstänker en tendens snarare än ett undantag. I 1801 års upplaga gifter sig Belinda nästan med en man från Västindien, en så kallad kreol, men i den tredje och sista reviderade versionen har Edgeworth tonat ned romansen. Så kallade blandäktenskap kunde man inte skriva om hursomhelst, berättas i förordet. Här kanske man kan tala om originalitet, åtminstone i de två första versionerna av romanen. Någon efterglöd,* slutligen, är det nog för tidigt att orda om, men med tanke på hur långt tid det tog att läsa ut Belinda och mitt allmänna intresse för kvinnlig litteraturhistoria, kommer berättelsen nog att stanna kvar i mitt huvud ett tag. Om minnet verkligen kommer att "glöda" lämnar jag dock osagt.

 

*) I det här inlägget har jag försökt skriva om Belinda utifrån Kjaerstads kriterier för hur man (kanske?) borde bedöma litterära texter. Kan jag därmed dra några slutsatser om Belindas kvalitéer som "god litteratur"? Nej, jag tror faktiskt inte att kriterierna hjälpte i det här fallet. Däremot hjälpte de mig absolut att organisera det här inlägget.  

Att läsa för intrigen - Matthew Lewis "The Monk"

En kåt munk, en gravid nunna, en underjordisk krypta där fallna kvinnor hålls fastkedjade, highway robbers och en blödande gengångare. Matthew Lewis The Monk orsakade jätteskandal. Fast år 1796. Kritikerna kallade romanen "a romance, which if a parent saw in the hands of a son or daughter, he might reasonably turn pale." The Monk ingår i min kurs The Novel för lärarstudenter och vi kommer att fokusera på intrigens betydelse när vi läser just den här romanen.

 

Att läsa för intrigens skull anses allmänt lite fult och samtidigt är det intrigen som brukar förföra framförallt unga eller ovana läsare och göra dem till just "läsare". Intrigen i The Monk gör iofs en moderna läsare lätt förvirrad. Berättelserna följer på varandra men resulterar aldrig i en kärnberättelse; huvudpersonernas karaktärer tydliggörs inte psykologiskt eller genom sina handlingar utan genom ett slags dubblering, dvs genom andra personer som råkar ut för ungeför samma sak som dem. Man kan t.o.m. förstå det som att personerna nästan är utbytbara med varandra. Och så var det alla klichéer förstås. Flera av dem har jag listat i det här inläggets början. De återkommer i mer eller mindre alla gotiska romaner från perioden, på ett sätt som inte sker i andra varianter av genren. I Jane Austens Northanger Abbey (1818) läser huvudpersonen Catherine The Monk och får snart svårt att skilja verklighet från fantasi:

 

 

Just den här fimversionen är så bra, men läser man Northanger Abbey blir det ännu tydligare hur Austen parodierar den gotiska romanen. För säga vad man vill, inte bidrog The Monk till att höja romanens status, direkt. Trots det väljer Austens berättare att försvara genren, i alla dess former:

 

"I will not adopt that ungenerous and impolitic custom so common with novel-writers, of degrading by their contemptuous censure the very performances, to the number of which they are themselves adding -- joining with their greatest enemies in bestowing the harshest epithets on such works, and scarcely ever permitting them to be read by their own heroine, who, if she accidentally take up a novel, is sure to turn over its insipid pages with disgust. Alas! if the heroine of one novel be not patronized by the heroine of another, from whom can she expect protection and regard?"

 

Men kunde önska att fler författare av idag var lika generösa i värderingen av sina kollegor.

 

Efter lektionen: "Mansfield Park"

Jag har nämnt Mansfield Park i relation till Mary Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Woman förut. Då gitte jag inte läsa om Austens roman eftersom jag mindes den som tråkigt moraliserande. Inför dagens b-kursseminarium var det annorlunda. Fanny och Edmund är om möjligt mer moraliserande och humorbefriade än jag minns dem - och Mary och Henry Crawford mer förföriska - men den här gången fick läsningen mig att undra om inte Austen spelar läsaren ett spratt. Betoningen på virtue i all ära (och den blir tydlig när man letar efter den), ämnen som kom upp var ändå berättarens distanserade förhållande till Fanny och hur Edmunds brist på humor kan förlikas med romanen i stort. Berättaren beskriver ofta den vuxna Fanny som ett barn. Hennes rival, Mary Crawford, är smart, rolig och skarp i sina kommentarer. Det är det sista Edmund inte kan förlåta henne för. Däremot är inte Mary Crawford en ond person, trots att Fanny gärna vill det. Crawford påminner f.ö. betydligt mer om hur jag föreställer mig Austen än Fanny gör. Det är kanske dags att leta upp de dammsamlande Austen-biografierna i bokhyllan. Övrigt: förra veckans fokusering på de romantiska poeterna var också den behjälpt av tidigare inlägg här. Nästa gång diskuterar studenterna Frankenstein. Tre seminarier i romantikens tecken är lyx i en historisk översiktskurs. 

Jane Austen via Mary Wollstonecraft

Jane Austen-utställningen i New York kom lägligt för mig som tänkt på hennes romaner de senaste veckorna. Enligt Laura Miller skrev C. S. Lewis uppskattande om “the ’hardness’ of Austen’s moral rigor”. Fast det är nog inte därför hon är populär idag. Tror mer på en blöt skjorta mot ett naket mansbröst. Och inget fel i det, men för några år sedan läste jag om de tre romaner jag alltid haft svårt för: Northanger Abbey, Mansfield Park och Sense and Sensibility. Vid omläsningen slogs jag av Lewis ord. När jag nu läser Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Woman inser jag att man också kan förstå Austens moraliska stränghet som både feministisk och närmast anti-romantisk.

Jane Austen var 16 år när A Vindication utkom. Hon läste kanske aldrig boken, men den diskuterades överallt. Under en period i sitt liv bodde Wollstonecraft dessutom hos en av Austens kusiner. Lyndal Gordon påminner om det här i sin biografi över Wollstonecraft. Rachael Young påminner mig också. I mitt exemplar av A Vindication har hon skrivit ”Austen” bredvid vissa stycken. T.ex. det här:

”I have seen this weak sophisticated being neglect all the duties of life, yet recline with self-complacency on a sofa or boast of her want of appetite as proof of delicacy that extended to, or, perhaps arose from, her exquisite sensibility: for it is difficult to render intelligible such ridiculous jargon.” (s. 44)

Visst tänker man på den ständigt halvsovande Lady Bertram i Mansfield Park? Fast mer intressant tycker jag det blir om man jämför Wollstonecrafts och Austens beskrivningar av kärlek. Jag har alltid läst Austens romaner som en hyllning till det kärleksfulla förhållandet och en kritik av det arrangerade äktenskapet. Wollstonecraft däremot förkastar de romantiska griller kvinnor matas med från barnsben. Kärlek är ingenting man bygger ett framgångsrikt äktenskap på, menar hon. Det ligger i kärlekens natur att den snart dör ut (förälskelse menar hon väl, tänker jag, men engelskan har ju inget riktigt bra ord för det, infatuation har en sådan negativ klang). Ett lyckat förhållande kräver ömsesidig och varaktig respekt. Båda parterna måste dessutom besitta virtue. Med det menar Wollstonecraft inte sexuell oskuld eller oskuldsfullhet, det är hon noga med att poängtera. Virtue sitter inte i mödomshinnan. Ordet står här för en uppsättning goda egenskaper (virtues), framförallt en beständig, närmast orubblig rättrådighet.

Sense and Sensibility (BBC 2008)

Och precis den egenskapen hyllas ju också i Austens romaner, slår det mig. Fast hon ger oss också otaliga exempel på motsatsen: falske John Thorpe i Northanger Abbey, ansvarslösa Willoughby i Sense and Sensibility samt det charmiga men opålitliga syskonparet Crawford i Mansfield Park. Det som kännetecknar de här romanfigurerna är inte bara deras syn på äktenskapet som ett rent ekonomiskt arrangemang utan också deras tendens att låta sig styras av sina högst flyktiga känslor. Och det är nu Austens obarmärtighet - 'hardness' - blir som tydligast. Här ges inget utrymme till förbättring. De är för alltid förtappade och det som väntar dem är ett liv i missnöje och olycka.

I skarp kontrast skildras romanernas centrala kärlekspar: framförallt Elinor och Edward i Sense and Sensibility, samt Fanny och Edmund i Mansfield Park. Där kan man snacka om varaktighet och rättskaffenhet i en nästan outhärdlig kombination. Männen tillåts i de här fallen begå misstag, men då enbart med kvinnor som förställt sig. Edward och Edmund har agerat i god tro och förtjänar därför förståelse. Men åh, så tråkiga alla är som romanfigurer – präktiga och torra som trä. Hur många gånger har jag inte önskat att Fanny ska falla för Henry Crawford istället och ägna sitt liv åt att förbättra honom, eller att Edward kläcker ur sig vad han känner för Elinor innan hon praktiskt taget tynar bort av olycklig kärlek.

Det är först via Wollstonecraft jag börjar uppskatta rättskaffenheten bakom figurernas agerande, och inte bara tragiken. Austen presenterar ju ett alternativ både till den romantiska och den ekonomiska synen på förhållandet mellan könen. Det alternativet har starka feministiska förtecken. Enligt Wollstonecraft kan kvinnor utveckla virtue enbart via intellektet, det oberoende tänkandet. Detta kräver förstås ordentlig utbildning och helst också ekonomiskt oberoende, dvs yrkeskunskaper. Det kräver också män som förstår att uppskatta denna virtue hos sin partner.

Austen går inte alls lika långt i sin frihetsvision, men hon skrev ju romaner och inte pamfletter. Fast inte vilka romaner som helt. Hade huvudpersonerna i Mansfield Park och Sense and Sensibility agerat som jag önskade, ja då hade de nog passat bäst i de gotiska romanser Catherine Morland läser i Northanger Park. På tal om Catherine - hennes rättrådighet är ju en utvecklingsproess och inte ett faktum, precis som i Austens (i mitt tycke) mest lyckade romaner: Emma, Persuasion och Pride and Prejudice. I Catherines fall är processen dock väl dramatisk och snabb - och därför inte lika tillfredställande. Å andra sidan måste hon också lära sig att det verkliga hotet mot lycka inte är förgiftade bägare eller hemliga rum utan ett helt samhällssystem.

Jane Austen i The Morgan Library

Morgan Library i New York ställer ut Jane Austens brev, manuskript, tidiga upplagor av romanerna m.m. och har intervjuat ett antal personer om deras tankar om Austen, inklusive Fran Lebowitz och Siri Hustvedt (den senare skulle man dessutom vilja ställa helt andra frågor...nåja). Del två här.

Peter Lovesey - " The Last Detective"

Fel, fel titel på den här pusseldeckaren! Naturligtvis borde den heta något i stil med The Jane Austen Letters eftersom brev skrivna av just Austen figurerar prominent i handlingen. "Den sista detektiven" syftar istället på Peter Diamond, kommissarie i staden Bath, som arbetar utifrån traditionella polismetoder och misstror den ökade förlitningen på teknisk bevisning. Han är alltså, just det, den sista verkliga detektiven.

1991, när boken först publicerades, hade Jane Austen tydligen inte hunnit bli big business i Bath, vilket förklarar allt hullabaloo kring den Austen-utställning som beskrivs. Idag är det annorlunda, Austen associeras ofta med Bath trots att hon som Lovesey påminner tyckte att det var ett riktigt hemskt ställe. Jag håller inte med - älskar Bath och skulle gärna bo där. Det är lätt att förstå varför också romarna blev förtjusta i platsen. Kullarna runt staden för tankarna till Toscana.

Men jag tappar tråden. Lovesey har som sagt skrivit en litterär pusseldeckare. Lite sur blir jag dock när vissa ledtrådar uppdagas först mot slutet. Det är faktiskt riktigt ohederligt i just pusseldeckare. Handlingen i korthet: en kvinna hittas död i floden, mördad. Misstankarna riktas genast mot den äkta mannen, universitetsprofessorn. När sedan teknisk bevisning pekar ut ytterligare en mordmisstänkt, får Diamond spel och påbörjar en privat utredning. Hans uppmärksamhet dras till nyupptäckta brev skrivna av Austen.

Nja, säger jag om den här boken. Tycker upplägget med den buttre kommissarien är alltför använt och tror mer på de historiska deckare Lovesey skrivit tidigare. Den falske kommissarie Dew är som jag redan påpekat bland det bästa jag läst i genren. Smart, rolig, oväntade vändningar i handlingsförloppet och med ett slut som för tankarna till Paul Austers New York-trilogi. Jag undrar dock, vem tusan läser Lovesey? Jag läser aldrig en enda recension, men han skriver tydligen fortfarande böcker i Bath-serien med Peter Diamond i huvudrollen. Slutsats: The Last Detective fungerar bäst som litterär förberedelse till besök i just Bath. Fast läs hellre (om) Austens Persuasion, när vi nu är inne på henne.

Förnuftigt och känsligt

En ny filmatisering av Jane Austens Förnuft och känsla! Det måste vara fler än jag som tycker att Ang Lees version är förskräcklig. Emma Thompson är alldeles för gammal för sin roll och Kate Winslets skådespelarprestationer har aldrig imponerat. Värst är träiga Hugh Grant som Thompsons kärleksintresse. Vilka makalöst felaktiga rollbesättningar. Förra året visade BBC nyproducerade tv-versioner av Austens romaner, bl. a. då just Förnuft och känsla. Resultatet blev inte alltid lyckat, men väl valda skådespelare och nyrealistisk ton gör äntligen rättvisa åt den här romanen, som trots de tvära kasten i handlingen tillhör Austens bättre. Låt oss bara slippa en Förnuft och känsla och zombies...

Engelsk klassiker

Tre ljuvliga BBC-filmatiseringar av Elizabeth Gaskells böcker finns nu på dvd. Gaskell är inte särskilt läst längre, vare sig i Storbritannien eller Sverige. Hon är skymd av Jane Austen och systrarna Brontë. Ändå är hon modernare och skriver bra. Austen är kvickare och Brontësystrarna mer passionerade, men Gaskell är rolig, gripande och lysande som social observatör. Dickens uppskattade hennes berättelser och flera av romanerna publicerades först i serieform i veckomagasinet Household Words, för vilken han var redaktör. Debutromanen Mary Barton publicerades anonymt. De senare under titlen Mrs. Gaskell för att poängtera anständighet trots romanskrivande (jo, jo). Gaskells biografi över Charlotte Brontë är ett liknande projekt, där Brontës litterära färdigheter patologiseras och stereotypt kvinnliga egenskaper betonas. Kanske är det därför hon inte läses. "Mrs. Gaskell" låter gammalmodigt och instängt (som "Mrs. B" kanske?). Men så är det inte alls.

(Hotet om) förändring och vad det gör med ett samhälle intresserar Gaskell. Hennes mest kända roman Cranford är ett underbart porträtt av en engelsk småstad i mitten av 1800-talet, dominerad av självständiga, medelålders kvinnor. I North & South (min favorit) kontrasterar hon samma småstadsliv med det framväxande industrisamhället i norra England. Gaskell är kritisk till barnarbete och fabriksarbetarnas livsvillkor. Samtidigt beundrar hon framåtsträvandet och entreprenörsandan hos fabriksägarna. De tillhör en ny generation som ska göra rent hus med det gamla, aristokratiska England. I kärlekshistorien mellan idealistiska prästdottern Margaret Hale, nyss uppflyttad till industristaden Milton, och fabriksägaren John Thornton får konflikten närhet och nerv. Det är Stolthet och fördom med det Edward Said saknade hos Austen: ett historiskt och politiskt sammanhang. Wives and Daughters har jag inte läst men hoppas göra det innan jag ser serien (missade avsnitt eftersom jag inte ägde en tv). Har serierna visats på svensk tv ännu? Om inte, sker det nog snart. I väntan: läs böckerna.