Bokslut 2016

Dags för den årliga summeringen. Till att börja med läste jag nästan tjugo verk fler under  2016  än jag gjorde under 2015, dvs 61 stycken, då jag inte hann läsa ut den puttriga men något långsamma Murder for Christmas förrän igår. Med tanke på hur mycket jag flänger och far, jobbar och studerar - och de lässvackor jag numera drabbas av  - får jag väl vara nöjd med den siffran. 

Årets bokval präglades av diverse skrivplaner, vilket betydde att jag t.ex. tvingade mig igenom F. Scotts Fitzgeralds samtliga romaner - och sedan kunde konstatera att ingen av dem lever upp till mästerverket The Great Gatsby, även om Tender is the Night är helt klart läsvärd Kanske är det i kortformatet Fitzgerald kommer till bäst till sin rätt? Av lästa biografier och biofiktioner över mitt egentliga forskningsobjekt, Zelda Fitzgerald, hade jag mest behållning av Zelda Sayre Fitzgerald av Linda Wagner-Martin, även om Nancy Milfords biografi Zelda Fitzgerald fortfarande måste räknas till klassikerna.

Ytterligare en författare jag läste mycket av under 2016 var Michel Faber. Hans kortromaner är välskrivna men efter Under the Skin, var det kanske väntat att jag skulle bli besviken. Mastodontverket The Crimson Petal and the White gillade jag direkt efter utläsningen, men så här i efterhand berodde det nog mest på att jag faktiskt orkat ta mig igenom tegelstenen! 

Liksom halva Sverige läste jag den första romanen i Elena Ferrantes svit, men det var faktiskt en av hennes fristående romaner jag imponerades mest av. The Days of Abandonment är en intensiv, förtvivlad roman vars huvudperson balanserar svindlande nära det mentala stupet. Strålande bra skrivet. 

Precis som i Ferrantes roman handlar Chico Buarques roman Budapest om kärlek och besatthet, i det här fallet både till en person och till ett språk då huvudpersonen bestämmer sig för att lära sig ungerska och förälskar sig i sin språklärare. Julie Otsukas The Buddha in the Attic var en sådan läsupplevelse att den numera ingår i flera av de kurser jag undervisar, medan Yaba Badoes roman True Murder fortfarande får håren på armarna att resa på sig när jag tänker på den.

För ovanlighetens skull läste jag också en del ungdomslitteratur. Rick Yanceys The 5th Wave var lovande men trilogin höll inte till slutet. Detsamma tyckte jag om Meg Rosoffs roman How I Live Now. E. Lockharts We Were Liars var däremot en sådan där somrig, sofistikerad ungdomsroman jag hade älskat om jag varit i yngre tonåren. Nu fann jag den lite för förutsägbar. Det kunde jag inte säga om den klart bästa av de ungdomsromaner jag läste 2016, Rebecca Steads When You Reach Me, som jag tyvärr inte skrev något om här.

Till skillnad från tidigare år läste jag bara två verk som kan kallas klassiker, Maria Edgeworths Belinda och Goethes Den unge Werthers lidanden. Edgeworths roman tänker jag fortfarande på då och då, vilket får sägas vara ett gott betyg. Goethes - inte så ofta. 

Att jag alls läste något i december var en bedrift med tanke på hur mycket jag hade att göra. Tur att jag snubblade över två riktigt bra, facklitterära verk. I The Orchid Thief skildrar Susan Orlean den världsomspännande orkidéehandeln och vi får träffa en grupp fanatiska orkidéesamlare i Florida. Låter kanske inte så spännande - men det är det, en riktig bladvändare. Och så Marie Svelands Hatet: En bok om antifeminism, som höll mig vaken på en flight mellan Sverige och New York, trots att jag knappt sovit en blund natten innan. Det är en tunn bok som inte tar mer än ett par timmar att läsa ut, men jag fick pausa flera gånger eftersom det Sveland skriver om gjorde mig så arg, ledsen och engagerad. Rekommenderas verkligen.

2017 planerar jag att begränsa mitt film- och tv-tittande, samt mitt ofta rätt meningslösa klickade runt på nätet. Jag hoppas att läsa bättre (kvalitativt, oväntat, engagerande, riktat) snarare än mer, men helst både och så klart. God fortsättning!

3 x Michel Faber

“You have not been here before. You may imagine, from other stories you’ve read, that you know it well, but those stories flattered you, welcoming you as a friend, treating you as if you belonged. The truth is that you are an alien from another time and another place altogether.”

Äntligen är jag igenom Michel Fabers The Crimson Petal and the White. Den värld Fabers berättare bjuder in oss till ovan är 1800-talets London, där misär är granne med lyx, lort med hygienartiklar (återkommer till dem) och prostitution med religiös mani.

Nu tog det en bra stund innan jag fastnade för berättelsen om Sugar och hennes väg från horhus till lyxprostitution - och vidare, men jag vill inte spoila. Att den man som köper loss henne från hennes mamma (och hallick) för att njuta av hennes talanger utan konkurrens är arvtagare till ett företag som tillverkar vädoftande tvål och andra skönhetsprodukter är en genial idé. Romanen hyllades nästan unisont när den kom ut 2002 och gjorde Faber rik. Men. Jag har svårt att riktigt se dess storhet (förutom den fysiska då, för det rör sig om en bok som faktiskt förtjänar att kallas tegelsten - nästan 900 sidor lång). Huvudpersonerna är få och handlingen, tja, det jag beskriver ovan is it, liksom.

Fabers sci-firoman Under the Skin har länge varit en favorit. Jag älskar att han vänder på så många konventioner i berättelsen och att det tog mig en bra stund innan jag förstod vad jag egentligen läste. The Crimson Petal and the White är ingen sån roman. Efter 500 sidor är jag visserligen tillräckligt investerad för att fortsätta till slutet, men att det ska ta så länge är kanske inte det bästa betyget. Och ändå, det här är härlig viktoriana från ett 2000-talsperspektiv, så jag är inte helt säker på vad Faber gjort  fel. Kanske är det jag, Faber, och inte du. Älskade dock det öppna slutet.

I höstas läste jag också två av Fabers kortromaner, The Hundred and Ninety-Nine Steps (2001) och The Courage Consort (2002), och tyvärr gjorde ingen av dem något bestående intryck. Den förra utspelar sig i Whitby med dess berömda trappsteg, den senare handlar om en a capellagrupp som reser till Nederländerna för att repetera ett särskilt svårt stycke. Båda berättelserna blandar realism med fantastiska element och resultatet är lätt surrealistiskt. Men återigen når ingen av dem samma höga nivå som Under the Skin. 

Enligt media har Faber slutat skriva. Efter att han hustru dog tappade han inte bara lusten utan också sin mest aktiva kritiker och delvis medskapare, har han meddelat. Jag hoppas att han ändrar sig, men gör han det inte är jag rätt nöjd med det jag läst, faktiskt.

Tematrio - Dystopier

Lyrans tematrio den här veckan är dystopier. Jag har inget speciellt intresse för genren, men följande romaner tyckte jag var smått fantastiska när jag läste dem första gången. Sedan dess har jag undervisat dem till leda. Detsamma gäller tyvärr Atwoods The Handmaid's Tale (Tjänarinnans berättelse). Letade efter mina bokexemplar, men inser att de ligger på kontoret i Sverige allihopa.

 

Först ut, David Mitchells Cloud Atlas. En roman i novellform som börjar historiskt och slutar i dystopi, eller gör den det, eftersom berättelserna avlutas halvvägs och återupptas först i andra halvan av romanen? Då har läsaren kommit full cirkel och är tillbaka i 1800-talet igen. Sedan Cormac McCarthys The Road. Nattsvart berättelse om mänsklighetens förfall. Slutligen Michel Fabers Under the Skin. Strikt talat kanske inte en dystopi (fast hur definieras en dystopi, egentligen?), eftersom berättelsen utspelas i något slags alternativt Skottland.

Michel Faber: "Under the Skin"

"Isserley always drove straight past a hitch-hiker when she first saw him, to give herself time to size him up. She was looking for big muscles: a hunk on legs. Puny, scrawny specimens were no use to her."

Oväntad gemensam nämnare bland mina läsval: muskelmän och kvinnor som gillar dem. I Michel Fabers Under the Skin plockar Isserley upp okända, välbyggda män längs de skottska motorvägarna. Vad som först liknar feministisk pastisch på filmen Liftaren blir gradvis konstigare, otäckare och störande. Vad vill hon egentligen med de här männen, vart tar de vägen sedan? Går inte att lägga ifrån sig, trots/tack vare politiska undertexten. Tänk: Soylent Green goes vegan.

F.ö: Skottland och en högst opålitlig berättare ger associationer till Iain Banks The Wasp Factory - också värd att läsa om man inte har något emot att samtidigt fascineras, irriteras och äcklas. Båda kategoriseras modern skotsk gotik.