Hallowe'en - novelläsning

Jag har världens bästa jobb, kommer jag på mig själv att tänka när en del av det går ut på att bara läsa massor av bra noveller. Flera av novellerna den här veckan har varit riktigt otäcka. Hallowe'en är ju här så jag passar på och tipsar om en läskig novell eller två. Men först, hur fina är inte grannarnas dekorationer i år? Själv har jag inte ens sopat altanen från löv, än mindre plockat bort sommarens växter. Men tillbaka till novellerna. Både Dickens ("The Signal-man" ) och MR James ("Oh, Whistle and I'll Come to You, My Lad") är ju klassiker att läsa så här års, men följande ger åtminstone mig kalla kårar, de också. Samtliga noveller är på engelska, men det som är bra är ju att texterna inte är så långa. Klicka på titlarna för att komma direkt till novellen:

Henry James: "The Romance of Certain Old Clothes"

Syskonrivalitet uppstår när två materialistiska systrar kärar ner sig i en och samma man. Men är det verkligen mannen de kampar om, eller de tjusiga klänningar den blivande fru förväntas bära?

Joyce Carol Oates: "Where are You Going, Where Have You Been?"

Rebellisk tonårstjej flörtar med farlig kille. Den här novellen är tydligen mycket populär på läslistor för amerikanska högstadiet (säkert pga unken sensmoral), men jag tänker att den inte är lika vanlig i Sverige. 

Shirley Jackson: "One Ordinary Day, with Peanuts"

Svårt att välja bland Jacksons många noveller, men den här är nog bland de otäckaste.

Neil Gaiman: "Click Clack the Rattlebag"

En kortis, men inte mindre läskig för det. 

Megan Abbott: "The Little Men"

Kanske favoriten bland tipsen. En spökhistoria som utspelar sig i 1950-talets Hollywood bland palmer, eucalyptus och klåfingriga män i filmindustrin. Abbott älskar adjektiv och i den här berättelsen gör det inget, då atmosfären är nästan allting. 

Kom gärna med fler tips på noveller eller länka till egna inlägg på ämnet i kommentarerna.

Damon Galgut - "Arctic Summer"

Damon Galguts biografiska roman om E.M. Forster fanns med på flera listor över förra årets bästa läsupplevelser och jag stämmer in i kören. Det här kan visa sig vara det bästa jag läser under 2015. På dryga 300 sidor skildras Forsters sexuella uppvaknande i en tid när homosexualitet inte bara ansågs omoralisk utan också var olaglig. Forster försöker förgäves att förlika sig med ett liv utan vare sig fysiska eller känslomässiga förbindelser med andra män. Som 37-åring är han fortfarande oskuld. Men känslorna och de kroppsliga begären kommer ändå att spela en avgörande roll i hans liv, framförallt förälskelsen i en indisk latinstudent, Syed Ross Masood, som för honom till Indien, och senare ett kärleksfullt förhållande med en egyptisk spårvagnskonduktör. Dessa förbindelser är inte okomplicerade, men gör det möjligt för Forster att uthärda det Galgut skildrar som ett i övrigt mycket ensamt liv: 

 

"And it had come to him then that there might be many men like them, in the past as well as the present, who had been together in a similarly uncelebrated way, encircled by invisible emotion. Invisible, but powerful. Affection was like a colour, or a scent on the air; you couldn't seize it in your hand, but it lingered, it lasted." (Arctic Summer,  226)

 

Masood kom också att utöva inflytande på Forsters skrivande enligt Galgut, vilket kulminerade i romanen A Passage to India (1924). Galgut skriver övertygande både om Forsters resor och om hans känsloliv. Det mest imponerande med romanen är hur jag som läsare lär känna Forster innifrån, kryper in under skinnet på honom, och att jag hela tiden tror på det jag läser. Forster, c'est moi, liksom. Miljöskildringarna från Indien och Egypten är oemotståndliga trots, eller troligare eftersom, de är färgade av Forsters koloniala perspektiv och dess betoning på kontrasterna mellan öst och väst. Galgut har gjort sin hemläxa och baserar tydligen många av skildringarna på Forsters dagböcker och andra texter. Minst tid ägnas paradoxalt nog åt Forsters skrivande, men så såg han sig inte i första hand som en författare enligt romanen:

"'You know,' he said suddenly, 'I don't think I am a novelist.' He had offered this observation without any secret motive; in that moment it seemed like the truth. He felt Leonard and Virginia stirring. Unexpectedly, Virginia said, 'No, I don't think you are.' She spoke sincerely, without malice; she was recognizing something." (Arctic Summer, 320)

En författare var han förstås. Efter publikationen av A Passage to India skrev Forster dock inga fler romaner. Först efter hans död 1971 publicerades Maurice, romanen om en ung man som inleder ett lyckligt förhållande med en annan man. Den skrev han redan 1913-14.

Inför lektionen: "Trifles"/"Dimension"

Jag ska försöka att skriva inlägg om de texter jag undervisar i vår. A-kursens första text är Susan Glaspells enaktare "Trifles," amerikanska high schoolklassikern från 1916. Den läser studenterna  tillsammans med Alice Munros "Dimension." De har fördelen att vara tillgängliga som etexter. Dessutom är de språkligt mer lättillgängliga än Henry James The Turn of the Screw, som jag egentligen föredrar när vi ska diskutera "plot" (delvis för att jag älskar HJ) men vars språk är närmast ogenomträngligt. Då kan man se filmen istället! Vad händer t.ex. med den i romanen öppna frågan om guvernanten är galen när filmen börjar på ett mentalsjukhus, där guvernanten sitter inspärrad? Hur uppfattar man guvernanten när hon spelas av redliga Deborah Kerr?

Varför byter man namn på filmversionen eller campar upp den genom att låta den utspelas i något slags swinging England (förutom att Marianne Faithful då kan anta rollen som ramberättare)?

Det finns hur många versioner som helst. Här en till:

 

 

Vid en omläsning av Glaspell och Munro ser jag f.ö. att ett tydligt och gemensamt tema i texterna är ungefär "män är djur," vilket faktiskt inte var meningen. Det kanske leder till bra diskussioner; jag får återkomma.

Shirley Jackson - "The Haunting of Hill House"

Mr. B snarkade och jag kunde inte sova. Öppnade The Haunting of Hill House kl. tre på natten. Hur i himmel tänkte jag? En timme senare låg jag i vardagsrumssoffan och ångrade mig. Jag vågade inte återvända till sängen, inte röra mig ur fläcken. Ljuset från golvlampan var så ynkligt, någonting dolde sig i lägenhetsmörkret. Om jag lyssnade kunde jag höra det. Det ville jag inte och fortsatte därför att läsa, nu mer koncentrerat. Och blev ännu räddare:

"Hill House, not sane, stood by itself against its hills, holding darkness within; [---] silence lay steadily against the wood and stone of Hill House, and whatever walked there, walked alone." (s. 1)

I sin jakt på observationer av övernturliga fenomen hyr Dr. Montague Hill House, ett hemsökt hus i vilket ingen kan vistas enligt ägarna. Till sin hjälp har doktorn tre tillfälliga assistenter. En av dessa är Eleanor Vance, som efter moderns död bott inhyst hos sin syster. För henne är vistelsen i Hill House ett välbehövligt steg mot ett oberoende liv. Huset känner hennes längtan och lockar henne till sig. Eller har kanske de alltmer skräckinjagande manifestationerna sitt ursprung i Eleanors (spoilervarning på följande länk) psyke?

Peter Milton, The Jolly Comer. Sequence II: Drawing #1, (1969).

Huset som metafor för vårt medvetande, där stängda dörrar och hemliga rum gömmer det vi förträngt, återkommer i Henry James novell "The Jolly Corner". Där jagar huvudpersonen en inkräktare, men får plötsligt stora skälvan inför tanken på att faktiskt hinna upp den mystiske främlingen. Eleanor känner något liknande för Hill House och det som vandrar där. Jag tror det är därför romanen är så otäck. Har vi inte alla längtat efter något att kalla hemma, att hitta oss själva, att någon ska se oss?

Shirley Jackson utnyttjar den längtan för att skrämma oss med det som kanske väntar. Hon vet f.ö. precis hur man skrämmer en läsare - dvs. genom antydningar. Få saker är otäckare än det vi själva tvingas föreställa oss. Regissören Robert Wise levde upp till sitt efternamn när han filmatiserade romanen. Också han visste bättre än att visa för mycket. Liksom i boken är skräcken i filmen återhållsam och oftast bara antydd.

Själv kom jag slutligen upp ur soffan genom att resolut byta bok. Sontags essäer var precis den antidot jag behövde mot en alltför överhettad fantasi. Resten av Jacksons bok läste jag ut under dagens ljusa timmar. Och blev precis lika rädd igen.

Ford Madox Ford - "The Good Soldier"

Ännu en bok från bokprojektlistan. Den här gången "den sorgligaste historia jag någonsin hört". Det är vad Fords huvudperson John Dowell kallar sin berättelse om brittiska paret Edward och Leonora Ashburnhams olyckliga äktenskap. Men vad utgör egentligen det sorgliga och vem är det mest synd om? Otrohet, svek och lögner karakteriserar inte bara det Ashburnhamska äktenskapet utan också Dowells och hans hustrus samliv.

Ford Madox Ford skrev The Good Soldier 1913. Han var bekant med både Joseph Conrad och Henry James. Och visst ser man likheterna mellan The Good Soldier och de senares verk. Gradvis, via impressionistiska hopp mellan skeenden och tidsperioder, får vi en fördjupad bild av karaktärerna. Fords berättare är också lika opålitlig som kanske främst James berättare brukar vara. Vilken är egentligen Dowells roll i romanen? Är han bara en oskyldig betraktare eller döljer sig något mer sinistert bakom passitiviteten?

Att han inte är så naiv som han framställer sig blir snart tydligt. Det sätt på vilket han manipulerar läsarens sympatier är mästerligt. Här rör det sig om en man som mycket medvetet väljer att inte se, anser ialla fall jag. Genom att närma sig skeenden indirekt lyckas han nästan övertyga läsaren om att han faktiskt inte förstått någonting förrän allt är försent. Och detta gör väl honom moraliskt skyldig till den tragedi som utspelar sig i minst lika hög grad som Edward, Leonora och hans egen hustru, Florence? Eller vad tycker ni andra som läst boken? Är John Dowell ett patetiskt offer eller rentutav en sociopat? Och har ni inte läst romanen, gör det, så kan vi diskutera den efteråt. Rekommenderas.

Scen ur Granadas tv-version av The Good Soldier (1981).

De som kan, reser. Andra läser (Venedig).

Och varför inte Thomas Manns kortroman: en åldrad författare står plötsligt öga mot öga med skönheten, källan till all konstnärlig kreativitet, personifierad av en vacker pojke på stranden, och går oundvikligen under vid mötet. Tyvärr bekräftar berättelsen mitt tidigare intryck av Mann, då "Döden i Venedig" pendlar mellan patos och torr föreläsning. Det vackra och effektfyllda tyngs ner av alltför tydliga allusioner till Nietzsches Tragedins födelse och Platon.

Strukturellt påminner det alltså om Bergtagen, där långrandiga ideologiska diskussioner krymper den livliga skildringen av sanatorielivet i övrigt. Av de två föredrar jag "Döden i Venedig". Den är kortare och jag sympatiserar mer med ämnet - konstnärsmyten, skapandets risker. Nu är jag också redo att ta mig an Viscontis filmversion, för att själv avgöra huruvida regissören förstått Mann, eller ej. Det sägs nämligen (av vem? har glömt) att han inte har det. Viscontis film Senso utspelas också i Venedig och här en dokumentär om regissören själv. En favoritfilm från förra året är f.ö. Summertime, med Katherine Hepburn som ensamresenär i just Venedig. Bitterljuvt så det förslår.

Annan litteratur som utspelar sig helt eller delvis i Venedig: Journey by Moonlight, The Master, The Talented Mr. Ripley, läskiga novellen Don't Look Now, samt Ian McEwans s/m-roman The Comfort of Strangers. Henry James, som är huvudperson i ovanstående The Master, försatte flera av sina romaner här, t.ex. The Wings of a Dove och kortromanen The Aspern Papers. Den senare rekommenderar jag speciellt, då den är ett litterärt mysterium och samtidigt en kritik av de forskare som arbetar med att lösa sådana. Venedig-förlagda böcker jag hoppas läsa i framtiden inkluderar McEwans bok ovan, Wilkie Collins The Haunted Hotel och Jeanette Wintersons Passionen. Kanske också City of Falling Angels. Donna Leons spänningsromaner utspelas såklart i Venedig; det bästa med dem är beskrivningarna av de många öarna. Slutligen en lång lista på ytterligare titlar, inklusive guideböcker. Andra förslag?

p.s. Döden i Venedig ingår f.ö. i mitt halvt övergivna bokprojekt.