M-D Lelièvre - "Sagan à toute allure"

Precis som många andra hade jag en tonårsförälskelse i Françoise Sagan, eller snarare hennes böcker. Romanerna Bonjour tristesse och Tycker ni om Brahms? bidrog till att forma mitt moraliska tonårsuniversum, på gott och ont. Men när jag sedan försökte läsa Un certain sourire på originalspråk (med finaste omslaget, se till höger) och fann det för svårt, valde jag av någon anledning också bort resten av Sagans produktion. Det fanns så många andra författare.

Det är först nu, som betydligt mer vuxen, jag återvänt till Sagans böcker och Marie-Dominique Lelièvres makalöst bra biografi Sagan à toute allure (löst översatt: Sagan i full karriär). Lelièvres föräldrar levde i Sagans anda: snabba bilfärder till Rivieran, drinkar på tidiga eftermiddagen och en ovilja att växa upp och ta ansvar. Det är inte konstigt att hon får munhäfta när hon som ung reporter träffar Sagan, det är ju en levande legend som sitter framför henne. Och det är så Sagan oftast beskrivs, se t.ex. SVTs Kobra-reportage om författaren. Som om hon inte skrivit något förutom Bonjour Tristesse, alternativt att det är så mediokert att det inte är värt att nämnas.

Därför är det trevligt att läsa Lelièvres biografi. Den består av korta kapitel som belyser olika aspekter av Sagans liv och texer. Resultatet är ett kaleidoskop av röster, perspektiv och åsikter, vilka ger en mer komplex bild av Sagan och den franska samhällsutvecklingen sedan andra världskriget. Äntligen förstår jag t.ex. varför Sagan klassades som ungdomsidol fast hon såg ut som en liten tant i höga klackar och kappor. Att hon dessutom var kompis med bl.a. Sartre, Mitterand och Johnny Hallyday ger en fingervisning om hur länge hon var del i det franska kulturlivet.

Idag är det svårt att föreställa sig den stjärnglans som omgav Sagan. Att hon medvetet försökte leva upp till sin image bidrog naturligtvis till fokuseringen på hennes person. Fast hon var också ett barn av sin tid och diskuterade aldrig sin bisexualitet offentligt. I kapp med att hennes missbruk ökade (först alkohol, sedan amfetamin och slutligen kokain) drogs hon också in i ett antal politiska och ekonomiska skandaler och dog utfattig. Sista delarna av Lelièvres biografi är deprimerande.

Trots det händelserika livet glömmer Lelièvre inte bort att Sagan också var en populär och produktiv författare (till skillnad då igen från Kobra, där SVTs mest fåfänge programledare Kristofer Lundström nonchalant viftar med pjäsen Château en Suède som enda exempel och verkar tycka att det enda intressanta är att den utspelas i Sverige). Lelièvre diskuterar innehåll och tematik i texterna, drar försiktiga men väl argumenterade paralleller mellan Sagans liv och verk och möter en litteraturvetare som jämför henne med författarna La Fontaine och Mauriac. Han menar att den lätthet och elegans med vilken Sagan skriver påminner om ett musikaliskt stammande. Den ungdomsstämpel böckerna har motsägs av Sagans i grunden klassiska språk, anser han, och beror nog mest på hennes livsstil.

Själv önskar jag att jag läst Sagans böcker på franska. Mer synd tycker jag det är att Lelièvres biografi inte är översatt till engelska eller svenska. Man kan istället läsa Sagans egna böcker och med fördel sedan ge dem till en behövande tonåring.

les clichés saganesques

"Varför begränsade Sagan med sin enastående talang sina ämnesval till en snäv intimsfär? Varför pub­licerades det inte i Frankrike en enda roman som behandlade ockupationstiden eller krigsslutet?"

I sin recension av Fran­çoise Sagan: A toute allure skriver Ruth Lötmarker om Marie-Dominique Lelièvres tes - dvs. Sagan som franska efterkrigssamhällets balsam för det dåliga samvetet.

Françoise Sagan - "Those Without Shadows"

Snart halvvägs in i Lelièvres biografi över Françoise Sagan flyter liv och verk ihop för mig. Françoise, Bernard, Florence och Jacques - väluppfostrade rebeller utan mål och mening i livet. Efter succén med Bonjour Tristesse saknas inte heller pengar, varför då växa upp, resonerar gruppen? Istället hyr man hus i Saint Tropez och senare, när turisterna svämmar över den blå kusten, köps ett hus i Normandie. När hon inte flänger runt i diverse sportbilar, super eller läser (bouquine) skriver Sagan samtidsberättelser om hur man överlever i ett amoraliskt universum.
I romanen Those Without Shadows (Dans un mois, dans un an/Om en månad, om ett år) söker karaktärerna desperat efter berättelser genom vilka deras liv ska få mening och mål. Det är framförallt i kärleken svaren söks. En löst sammansatt grupp konstnärer och intellektuella i Paris noterar noggrant varje detalj i det egna och andras kärleksliv. Varje gest rymmer en potentiell evighet och nostalgin är omedelbar, den uppstår redan i ögonblicket:

"'I shall never be able to take this lightly again', she thought, 'it will never again be something easy, nocturnal; it will always be bound up with that look of his'."

Melankoli präglar också de böcker jag tidigare läst av Sagan. De vore outhärdligt banala om det inte vore för de molnlätta sanningar de förmedlar på avskalad, exakt prosa. Det som räddar hennes berättelser från klichéstämpeln är att Sagan accepterar oss som vi faktiskt är. Hennes romankaraktärer lever som vi gör, inte som vi önskar att vi gjorde och hon dömer dem inte. När jag läser hennes böcker slås jag av hur ovanlig sådan generositet är, och inte bara bland författare. Den är nyckeln till hennes charm, tror jag.