tematrio - biografier

Lyrans tematrio handlar om biografier. Och sådana har jag ju läst ett antal sedan jag började blogga (och ännu fler innan dess). Här kommer tre tips på verkligt bra sådana, som jag också skrivit om förut. Tyvärr (?) är ju samtliga på engelska (och bubblaren på franska) men jag uppmuntrar alla att göra ett försök med dessa ändå. Klicka gärna på titlarna för att komma till inläggen jag skrivit om dem:

1. Phyllis Rose: Parallel Lives: Five Victorian Marriages (1983)

Det här är en så kallad gruppbiografi om - som titeln antyder - fem kända viktorianska äktenskap. En slags samhällshistoria i mikroformat. Jag vet tyvärr inte om den här biografin översatts till svenska, men är den inte det så borde den vara det, för oj vilken underhållande läsning. Lite i stil med Johan Hakelius Döda vita män (2009). 

2. Susan Wade: Still Missing: Amelia Earhart and the Search for Modern Feminism (1993). En fantastisk biografi över den första kvinnan att flyga ensam över Atlanten. Wade placerar Earhart i ett feministiskt sammmanhang, som en av många kvinnliga pionjärer under början av 1900-talet. 

3. Elizabeth Winder: Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953 (2013). Till skillnad från de biografier som fokuserat på poeten Sylvia Plaths självmord i London, handlar Winders biografi om Plaths tid som 20-åring i New York, precis efter att hon vunnit en författartävling för Mademoiselle och bjudits in att tillbringa sommaren på tidningens redaktion i New York. 

Bubblare: Benoîte et Flora Groult: Journal à quatre mains (1962).

Två systrar i Paris som skriver gemensam dagbok under andra världskriget. Kan det vara något? Jo det kan det faktiskt och det är helt tokigt att den inte översatts till svenska - eller har den det? Påminner om Irène Némiroskys Suite Française.

Bokslut 2016

Dags för den årliga summeringen. Till att börja med läste jag nästan tjugo verk fler under  2016  än jag gjorde under 2015, dvs 61 stycken, då jag inte hann läsa ut den puttriga men något långsamma Murder for Christmas förrän igår. Med tanke på hur mycket jag flänger och far, jobbar och studerar - och de lässvackor jag numera drabbas av  - får jag väl vara nöjd med den siffran. 

Årets bokval präglades av diverse skrivplaner, vilket betydde att jag t.ex. tvingade mig igenom F. Scotts Fitzgeralds samtliga romaner - och sedan kunde konstatera att ingen av dem lever upp till mästerverket The Great Gatsby, även om Tender is the Night är helt klart läsvärd Kanske är det i kortformatet Fitzgerald kommer till bäst till sin rätt? Av lästa biografier och biofiktioner över mitt egentliga forskningsobjekt, Zelda Fitzgerald, hade jag mest behållning av Zelda Sayre Fitzgerald av Linda Wagner-Martin, även om Nancy Milfords biografi Zelda Fitzgerald fortfarande måste räknas till klassikerna.

Ytterligare en författare jag läste mycket av under 2016 var Michel Faber. Hans kortromaner är välskrivna men efter Under the Skin, var det kanske väntat att jag skulle bli besviken. Mastodontverket The Crimson Petal and the White gillade jag direkt efter utläsningen, men så här i efterhand berodde det nog mest på att jag faktiskt orkat ta mig igenom tegelstenen! 

Liksom halva Sverige läste jag den första romanen i Elena Ferrantes svit, men det var faktiskt en av hennes fristående romaner jag imponerades mest av. The Days of Abandonment är en intensiv, förtvivlad roman vars huvudperson balanserar svindlande nära det mentala stupet. Strålande bra skrivet. 

Precis som i Ferrantes roman handlar Chico Buarques roman Budapest om kärlek och besatthet, i det här fallet både till en person och till ett språk då huvudpersonen bestämmer sig för att lära sig ungerska och förälskar sig i sin språklärare. Julie Otsukas The Buddha in the Attic var en sådan läsupplevelse att den numera ingår i flera av de kurser jag undervisar, medan Yaba Badoes roman True Murder fortfarande får håren på armarna att resa på sig när jag tänker på den.

För ovanlighetens skull läste jag också en del ungdomslitteratur. Rick Yanceys The 5th Wave var lovande men trilogin höll inte till slutet. Detsamma tyckte jag om Meg Rosoffs roman How I Live Now. E. Lockharts We Were Liars var däremot en sådan där somrig, sofistikerad ungdomsroman jag hade älskat om jag varit i yngre tonåren. Nu fann jag den lite för förutsägbar. Det kunde jag inte säga om den klart bästa av de ungdomsromaner jag läste 2016, Rebecca Steads When You Reach Me, som jag tyvärr inte skrev något om här.

Till skillnad från tidigare år läste jag bara två verk som kan kallas klassiker, Maria Edgeworths Belinda och Goethes Den unge Werthers lidanden. Edgeworths roman tänker jag fortfarande på då och då, vilket får sägas vara ett gott betyg. Goethes - inte så ofta. 

Att jag alls läste något i december var en bedrift med tanke på hur mycket jag hade att göra. Tur att jag snubblade över två riktigt bra, facklitterära verk. I The Orchid Thief skildrar Susan Orlean den världsomspännande orkidéehandeln och vi får träffa en grupp fanatiska orkidéesamlare i Florida. Låter kanske inte så spännande - men det är det, en riktig bladvändare. Och så Marie Svelands Hatet: En bok om antifeminism, som höll mig vaken på en flight mellan Sverige och New York, trots att jag knappt sovit en blund natten innan. Det är en tunn bok som inte tar mer än ett par timmar att läsa ut, men jag fick pausa flera gånger eftersom det Sveland skriver om gjorde mig så arg, ledsen och engagerad. Rekommenderas verkligen.

2017 planerar jag att begränsa mitt film- och tv-tittande, samt mitt ofta rätt meningslösa klickade runt på nätet. Jag hoppas att läsa bättre (kvalitativt, oväntat, engagerande, riktat) snarare än mer, men helst både och så klart. God fortsättning!

F. Scott Fitzgerald - "This Side of Paradise" (1920)

This Side of Paradise (1920) är F. Scott Fitzgeralds debutroman och första upplagan sålde ut på bara tre dagar. En hejdundrande debut, med andra ord. Fitzgerald var bara 22 år gammal när romanen kom ut. Huvupersonen i This Side of Paradise heter Amory Blaine och är ungefär i samma ålder som Fitzgerald var då. I korthet handlar romanen om hur Amory finner att de ideal och de idéer han köksfilosoferar om under studietiden vid Princeton visar sig vara helt värdelösa när han väl lämnat universitetet bakom sig och går ut i den riktiga världen.

Romanen är väldigt fokuserad på Amory, men man får komma ihåg att den kom ut året efter första världskrigets slut. Amorys desillusionerade världsbild delades nog av många manliga läsare och det förklarar kanske romanens framgång. Och jag skriver manliga läsare med flit, för det är strikt talat manliga erfarenheter som skildras i romanen och kvinnor (och barn) beskylls mer än en gång för att vara en stor orsak till att mäns tankar och ideal reduceras till rent materialistiska. När en man skaffar familj krymper hans ambitioner till att bli en bra familjeförsörjare, konkluderar Amory, medan fruarna blir statussökare (vilket pressar männen att försaka sina ideal ännu mer).

Det här med hur kvinnor och män skildras i This Side of Paradise intresserar mig särskilt eftersom jag läser hans romaner i jakt på fiktiva skildringar av hans då blivande fru, Zelda. Det är nämligen de här "biofiktiva" versionerna av Zelda som Nancy Milford försöker ändra på i sin biografi från 1970, och som fått mig att undra över varför man övergått till att återigen skriva s.k. biofiktion över Zelda.  

I This Side of Paradise blir Amory förälskad i två unga kvinnor, men det är framförallt den ena av dem, Rosalind, som anses vara ett fiktivt porträtt av Zelda. Rosalind och Amory vill gifta sig, men  då han saknar förmögenhet slår Rosalind upp förlovningen och hon gifter sig med en annan. I verkligheten bröts också förlovningen mellan Scott och Zelda pga av pengabrist, men Milford menar att det var Scott som vägrade att gifta sig innan han slagit igenom som författare, medan Zelda struntade i hans karriär. Hon kom ju från en välbärgad familj som kunde ha hjälpt dem på traven ett tag. Det var för att Scott hela tiden sköt upp datumet för giftemålet som Zelda tröttnade, menar Milford.

Vem som har "rätt" spelar väl ingen roll, egentligen, så här hundra år efteråt? Nja, anser jag. Det gör det nog, i alla fall spelar det kanske viss roll vilken version som presenteras som den "sanna" och av vem. För läser vi inte biografi för att inspireras och lära oss? Se här bara en i övrigt okej "dokumentär" om Fitzgerald, presenterad av Jay McInerney (en författare som ofta jämförts med F. Scott F), där McInerney konsekvent läser Scotts romaner som självbiografier och där Zelda mest framstår som en otrogen och bortskämd "ball and chain":

McInerney är ju en författare och ingen begär väl att han ska presentera något annat än en "bra" berättelse i den här filmen, men tyvärr är den berättelsen också misogyn. Zelda var ju t.ex. också författare och dessutom en kompetent dansare, vilket McInerney inte nämner. Istället påpekar han att Zelda blev "jobbig" när familjen flyttar till Frankrike för att Scott skulle få skriva i fred. Att hon kunde ha känt sig rastlös och funderat över hur hon skulle förverkliga sig själv medan Scott skrev faller honom inte in. Han nämner inte heller att Scott troligtvis var otrogen mot Zelda redan innan de for iväg till Frankrike. Istället nämns bara Zeldas ev. otrohetsaffär på Rivieran, för den berättelsen passar ju så bra in i McInerneys biografiska läsning av The Great Gastby. Det hjälper inte alls att Scott och Zeldas barnbarn kallar Scott för "historierevisionist" när han önskar att han aldrig gift sig med  Zelda i ett brev till deras gemensamma dotter, för framför henne sitter ju ännu en historierevisionist (även om alla biografer nog kan kallas det).

Nu ska jag läsa vidare i Fitzgeralds produktion. Nästa roman är The Beautiful and Damned (1922), som kom ut bara två år efter This Side of Paradise.

Fitzgeralds fotograferade

Jag har kommit till slutet av Nancy Milfords biografi över Zelda Sayre, senare Fitzgerald. Zelda växte upp i Alabama, ett sladdbarn med vuxna syskon och en sträng domare till far. Zelda var inte någon "Southern Belle," direkt. Som tonåring gjorde hon regelbundet skandal; hon dansade, drack och åkte gärna bil med diverse unga män. Ryktet gick att hon badat naken, men hon hade burit en hudfärgad baddräkt. I och med första världskriget byttes de lokala unga männen ut mot uniformsklädda män som stationerats i Alabama. En av dem var F. Scott Fitzgerald.

Jag hittar fotografiet av Zelda här ovan och känner knappt igen henne bakom allt smink. Poserandet och det shinglade håret är så tidstypiska. Cigaretten! Hon skulle kunna vara vem som helst från perioden. Men efter att ha googlat lite till upptäcker jag hennes och Scotts bröllopsfoto. Samma ögon, läppar och hår fast nu lite rufsigare - visst är det hon också på första bilden. Zelda kallade det här för sitt Elizabeth Arden-ansikte. 

 

Zelda och Scott gifte sig alltså och han gjorde succé som författare. De flyttade till New York och blev frontfigurer för den moderna generationen. Press och vänner skrev om paret, och det gjorde även Scott i flera självbiografiskt inspirerade romaner. Zelda var fullt upptagen med att leva upp till sitt rykte som ung, vacker och våghalsig. Hon framställdes som den ultimata flappern. Inget av det här är lätt att utläsa i fotografierna ovan. Det där stumfilmsparet verkar så långt borta från vår tid. För att komma närmare letar jag upp fler fotografier. Och här är ju det där unga, moderna paret! Zelda ser osminkad ut på de flesta bilderna och Scott inte lika vattenkammad.

 

De ser så unga, glada och levande ut på de här bilderna, nästan lite spjuveraktiga. Jag har plötsligt lättare att förstå varför människor i deras närhet blev så charmade, för det blev de. Flera av bilderna verkar tagna efter att de lämnat New York för Paris och Rivieran. Zelda och Scott har redan fått barn, Frances, som hela sitt liv kallades "Scottie." Solen lyser på familjen. Det kommer den inte alltid att göra. I Frankrike börjar horisonten redan mörkna, och det beror inte bara på det annalkande kriget.  

Virginia Woolf - "Flush"

"Heavy curls hung down on either side of Miss Barrett's face; large bright eyes shone out; a large mouth smiled. Heavy ears hung down on either side of Flush's face; his eyes, too, were large and bright: his mouth was wide. . . . Thus closely united, thus immensely divided, they gazed at each other. Then with one bound Flush sprang on to the sofa and laid himself where he was to be forever after - on the rug at Miss Barrett's feet."   

Flush är historien om en hund (som svenska undertiteln lyder), och inte vilken hund om helst utan poeten Elizabeth Barrett Brownings cockerspaniel. Woolf skildrar Barretts instängda tillvaro i huset på Wimpole Street, hennes hemliga giftemål med poeten Robert Browning och deras liv i Italien  - alltsammans ur Flushs perspektiv. Det är också berättelsen om en hund som tillbringar alltför mycket tid inomhus, blir kidnappad av professionella hundnappare, och flyttar till Italien där både han och matte äntligen kan leva ett fritt och harmoniskt liv.

Samuel Spode, 1835

Flush är lätt som en sufflé och en utmärkt introduktion till Virginia Woolf. Här får hennes humor fritt spelrum och hon bakar (för att fortsätta suffléanalogin) med lätt hand in det större händelsförloppet i det mindre. Romanen är också en blinkning till kompisen Lytton Strachey och hans kritik av viktoriansk biografi och dess fokuering på (manliga) berömdheter. Barrett Browning tycks ha haft ett väldigt intensivt förhållande till sin vovve, att döma av de två dikter hon skrev om honom. I "Flush or a Faunus" avbryter Flush hennes självömkande drömmerier genom att trycka nosen mot hennes - gulligt.

You see this dog. It was but yesterday

I mused, forgetful of his presence here,
Till thought on thought drew downward tear on tear;
When from the pillow, where wet-cheeked I lay,
A head as hairy as Faunus, thrust its way
Right sudden against my face,—two golden-clear
Large eyes astonished mine,—a drooping ear
Did flap me on either cheek, to dry the spray!
I started first, as some Arcadian
Amazed by goatly god in twilight grove:
But as my bearded vision closelier ran
My tears off, I knew Flush, and rose above
Surprise and sadness; thanking the true Pan,
Who, by low creatures, leads to heights of love.

Leonard och Virginia Woolfs cockerspaniel Pinka sägs ha bidragit till romanen genom sin blotta närvaro, tillsammans med Woolfs läsning av Barrett Brownings samlade brev. Här därför en avslutande bild på Woolf och Pinka i trädgården. Fotograf Leonard Woolf:

 

Elizabeth Winder - "Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953"

fontänen utanför f.d. Plaza Hotel i april

Sommaren 1953 befann sig Sylvia Plath i New York med 19 andra collegetjejer. Under 26 dagar var de gästredaktörer för tidskriften Mademoiselles speciella collegeutgåva. Tiden skildras fiktivt i The Bell Jar. Romanen kom ut, som väl alla vet, samma år hon tog livet av sig i ett vintrigt London. Winders biografi Pain, Parties, Work  handlar dock inte om Plath självmord i ett svinkallt London 1963, utan om den där sommaren tio år tidigare, med "all New York's gory beauty shooting through [Sylvia] in a white-hot current. Someone vulnerable and playful, who loved to shop as much as she loved to read. This Sylvia had blonde hair, a deep tan, one suitcase, several boyfriends, two black sheats, and a ticket to New York City."

Jag läste Winders bok på just Manhattan för drygt en månad sedan. Ljuvlig, ljuvlig läsning. Då var det vår och allting blommade. Kontrasten till Chicago var överväldigande och mycket välkommen. Jag frös inte längre och Mr B väntade i en liten studio nära Grand Central Station. Imorgon bär det av till New York igen, nu för att kanske, kanske hitta något mer permanent.

så här vore fint

I Mr Bs studio väntar fyra böcker jag inte orkade släpa hem sist. Jag inbillar mig att de liksom Winders biografi över Plath vinner på att läsas just där. Tre av dem på bild nedan, den fjärde (rekommenderad av Tchoupitoulas) Teju Coles Open City.

I On Looking: Eleven Walks with Expert Eyes går författaren runt i samma kvarter på Manhattan, men i sällskap med olika personer, som alla lär henne att se på det som omgärdar henne annorlunda. Här en liten film om boken.



18. Ny fackliteratur i bokhyllan: städer/stalking

World Cities, City Worlds: Explorations with Metaphors, Icons and Perspectives - William Salesbury

Film Lover's New York - Barbara Boespflug, Béatrice Billon

Film Lover's Paris - Barbara Boespflug, Béatrice Billon

Give Me Everything You Have: On Being Stalked - James Lasdun

14. till hyllorna

Jag slank in i Waterstones bokhandel på Kensington High Street i går kväll. Kom ut med bl.a. två biografier och en kokbok. Little Paris Kitchen är sprungen ur Rachel Khoos matlagningsprogram. I det lilla köket i hennes lägenhet i Paris lagar hon rätter som t.o.m. jag klarar att smälla ihop. Och så Paris - jag är lättflörtad på så sätt. Mrs Hemingway handlar om samtliga Mrs Hemingways: the Paris Wife Hadley, Pauline och tjusiga och talangfulla Martha Gellhorn. Alltså, de andra två kvinnorna var säkert det också, men dem vet jag i stort sett ingenting om - jag får återkomma när jag läst biografin. Slutligen The Road to Middlemarch av Rebecca Mead. Hon har tydligen läst George Eliots roman hela sju gånger, vilket alla som läst den en gång vet är en prestation i sig. Mead speglar sig både i romanen och i Eliot och jag kommer att tänka på Åsa Mobergs Simone och jag. Ser fram emot att så småningom läsa samtliga. Här mer om Mrs Hemingway:


12. Fur: An Imaginary Portrait of Diane Arbus (2006)

Patricia Bosworths biografi över Diane Arbus (1984) kommer med posten. Den beställdes efter att jag sett Steven Shainbergs Fur (2006), ett imaginärt filmporträtt av Arbus. Alla porträtt är väl mer eller mindre imaginära men låt oss säga att filmen aldrig hävdar att det som skildas någonsin har hänt. Resultatet är närmast en beauty and the beast-berättelse. Robert Downey Jr. spelar Dianes mystiska granne, medan Nicole Kidman spelar Diane. Jag slås återigen av vilka intressanta projekt Kidman väljer. Jag tänker då t.ex. Dogville (2003), The Hours (2002) och The Others (2001)  - inte t.ex. Batman Forever (1995), Moulin Rouge (2001) eller Bewitched (2005).
 

Sheilah Graham - "College of One: The Story of How F. Scott Fitzgerald Educated the Woman He Loved"

Sheilah Graham växer upp på barnhem i Leeds. Omständigheter för henne till Los Angeles där hon försörjer sig som skvallerkolumnist. Bristen på utbildning förföljer henne dock. Hon umgås i kretsar där idéer och tankar uttrycks högt och snabbt, men själv sitter hon tyst eftersom hon inte hänger med. På ett party träffar hon F. Scott Fitzgerald och de förälskar sig i varandra. Zelda är sedan lång tid tillbaka inspärrad på mentalsjukhus; Scott är i Hollywood för att skriva filmmanus. Efter att Sheilah försökt sig på att läsa Proust och misslyckats bestämmer sig Fitzgerald för att designa en kurs speciellt för henne:

 

"It would take between eighteen months and two years, he estimated. [---] It would also be a reeducation for Scott. He would be taking the course with me. We would study history, literature, poetry, philosophy, religion, music and art." 

 

Scott skriver läslistor och så är de igång. Grahams själv/biografi är en öm beskrivning av Fitzgeralds sista tid i livet. Vid det här laget är han en ganska alkoholiserad man vars filmmanus inte säljer, men som lägger ner mycket tid på att förbättra Grahams självförtroende. Hon delar generöst med sig av Fitzgeralds didaktiska metoder och deras ofta vitt skilda åsikter om den litteratur de läser. Boken innehåller faksimiler av kurslistorna och jag stryker under och lägger titlar på minnet. En del har jag läst, desto mer borde jag ha läst. Mot slutet av memoarerna funderar Graham över vad hon egentligen lärde sig under deras tid tillsammans:

 

"A two-year course or even four years cannot educate you in the complete sense of the word, but it gave me, as I said in the beginning of this book, a key. It widened my horizon. I know where to look. I know how to evaluate.  I am curious. I am open to new ideas and facts. The politicians and biased historians cannot fool me any more. To understand the present and future, you must know something about the past. I can relate today to yesterday.  I am involved. I make up my mind. I ask questions."

 

Rekommenderas varmt.

  

När Vanity Fair får bestämma

...läser jag Anjelica Hustons A Story Lately Told: Coming of Age in London, Ireland and New York. Hästar, Irland, otroligt vacker mamma ballerina och berömd filmregissör till pappa. Senare London och New York. A charmed life. Pappa Huston bullrar dock vid ett tillfälle:

"'The worst thing,' he opined one morning behind the curl of smoke from a brown cigarillo, 'is to be a dilettante.' 'What's a dilettante, Dad?' I asked wih some trepidation. I was unfamiliar with the word. It sounded French. 'It means a dabble, an amateur, someone who simply skims the surface of life without commitment,' he replied. I had not considered  the dangers of the condition. From his lips, it sounded like a sin, worse than lying or stealing or cowardice." (123)

Men ojdå, för Hustons bok är nästan bara yta. Få insikter, minimal självreflektion. Sällan ser hon sig själv utifrån. Enstaka undantag:

"At this point modelling was much more alluring to me than acting in a movie for dad. It was remarkable how things came so easily to me. In every generation a flock of pretty girls was released into society with the help of their mothers, via the pages of glamour magazines. [...] Often they were the progeny of good bloodlines - rich, clever, famous fathers and the beautiful women who married them. I was no exception to this fortunate rule." (175)

 Inte ens Hustons platta prosa förmår dock döda intresset för platser, personer och händelser. Jag ser fram emot nästa del.

MFK Fisher - "The Gastronomical Me"

Jag skriver för tillfället om matens betydelse i litteraturen och M.F.K. Fishers underbara självbiografi gör sig genast påmind. I The Gastronomical Me beskriver hon hur hennes upptäckt av det franska kökets ljuvligheter under perioden strax innan andra världskriget korresponderade med hennes mognad som människa. På frågan om varför hon skriver om mat och dryck och inte om makt, krig eller kärlek, svarar hon:

"[L]ike most other humans, I'm hungry. But there is more than that. It seems to me that our three basic needs, for food, security and love, are so mixed and mingled and intertwined that we cannot strightly think of one without the others. [---] I tell about myself, and how I ate bread on a lasting hillside, or drank red wine in a room now blown to bits, and it happens without my willing it that I am also telling about the people with me then, and their deeper needs for love and happiness. [---] There is a communion of more than our bodies with bread is broken and wine is drunk. And that is my answer, when people ask me: Why do you write about hunger, and not war and love?"

Ätandet, och hungern efter mat och dryck, uttrycker ju så mycket mer än bara ett fysiskt behov av föda. Lévi-Strauss har undersökt ätandet som ritual, Bourdieu drar paralleller mellan mat och klass, Fischer i sin tur fokuserar på mat som gränsöverskridande länk mellan yttervärlden och jaget. Se också film med M.F.K. Fisher, samt andra matrelaterade inlägg.

Curzio Malaparte - "Kaputt"

Europa är kaputt. Det är den italienska krisreportern Curzio Malapartes slutsats i krigsreportaget från andra världskrigets kaotiska fronter och diplomatstinna middagsbord. Fast Kaputt läses kanske hellre som Malapartes memoarer eller t.o.m. skönlitteratur. Just svårigheten att klassicifera texten är en del av dess charm. Eller dess problem. Det beror på vem man frågar.

I efterordet till den engelska översättningen kallar Dan Hofstadter Malaparte för moraliskt korrupt eftersom han fiktionaliserat händelser och personmöten så till den grad. Dessutom misstror han författarens sympatier med de allierade. Malaparte är en kappvändare och Kaputt måste läsas med urskillning, varnar han. I SvD kallas Kaputt för en samling "surrealistist inspirerade fantasier" medan DNs recensent presenterar Malaparte som "posör" och "opportunist" men också "lysande författare". I Expressen, slutligen, definieras Kaputt som ett tidigt exempel på dagens medieklimat, där fokus ligger på det sensationella och ögonblickliga istället för det förklarande. Malaparte skulle ha känt sig hemma i Berlusconis Italien, menar recensenten.

Men läser man utanför de snäva kriterierna för krigsreportaget och ögonvittnesskildringen kan Malaparte också förstås som en krigets Sheherazade, eller varför inte en hovnarr, som både förtjusar och förskräcker maktens middagsbordsgäster med sina gruvliga historier. Ironin och satiren flödar lika rikt som konjaken och den finska vodkan. Det ofta nästan groteskt självupptagna berättarjaget kräver huvudrollen också i skildringarna av mer allmänmänsklig tragik och terror. Fast kanske är detta berättarjag en form av parodi, kanske exemplifierar berättaren det absurda i att objektivt och neutralt försöka fånga det som knappt låter sig förstås? Kanske är det en högst personlig uppgörelse med författarens egna illusioner? I P1s Biblioteket berättar hursomhelst bl.a Mikael van Reis varför han läser om den här boken ungefär var femte år. I det programmet nämns också en filmatisering från 2009. Men, faktiskt, baserat på följande filmsnutt råder jag hellre till att läsa boken:

Krigets Proust

"No wine is so earthy as the red wine of Burgundy that in the warm glow of candlelight and in the white reflection of the snow was the color of soil, the crimson and gold hue of the Côte d'Or hills at sunset. The bouquet was strong, scented with grass and leaves like a summer evening in Burgundy. No wine is so congenial with the evening dusk or so partial to the night as the wine of Nuits Saint Georges. Even its name, deep and flashing like a summer evening, belongs to the night. It shines bloodlike on the threshold of the night as the glow of the sunset on the crystal edge of the horizon. It kindles glints of red and blue in the crimson clolored earth, in the grass and the leaves still warm with the taste and the aroma of the dying day. [---] That is the hour for Burgundy wine. At that hour, during the winter nights, in that room alight with the ebony reflection of snow, the deep odor of the Nuits Saint Georges brought forth memories of summer evenings in Burgundy, of nights asleep on the soil still warm with the sun."

- Curzio Malaparte i Finland, ur Kaputt (s. 198-199).

"Varför är solen så röd"

I och med krigsskildringen/memoaren Kaputt är läsledan över. Från Waldemarsudde ser dess författare Curzio Malaparte solen gå ner över strömmen och Söder. Han sitter på en bänk i sällskap av prins Eugene. De talar om Proust, om Axel Munthe, om Munthes kärlek till Capris fåglar och de talar om kriget. Eller rättare sagt Malaparte talar. Han talar också om hästar. Och något slags Sverige:

"There is something unreal in Swedish nature, full of fancies and whims, of that tender and lyrical madness that shines from the eye of a horse. The Swedish landscape is a galloping horse. 'Listen,' I said, 'to the neighing of the wind through the trees. Listen to the neighing of the wind among the wind and the grass.'

'The Tivoli horses are returning from the sea,' said Prince Eugene." (s. 19-20)

Sedan talar Malaparte om liken av förfrusna ryska krigsfångar, om morden på judiska flyktingar, om den uppsvällda buken på en död häst och om hästar som frusit fast i sjön Ladoga. Till slut ber prinsen honom att tiga. Men Malaparte kan inte tiga. Prinsen lyssnar medan Malaparte berättar allt vidrigare historier allt vackrare och samtidigt värmer sig i den sjunkande solen:

Mary Wollstonecraft - "A Short Residence in Sweden, Norway and Denmark"

Jag avslutar januariläsningen av (och om) Wollstonecraft med hennes klassiska reseskildring från 1796. Hade gärna läst mer, men övriga verk i min ägo befinner sig i Sverige. Under några fina sommarmånader befann sig också Wollestonecraft där, i sällskap av barn och fransk nanny. Efter en strapatsrik resa över havet lade båten till vid västkusten. Från Göteborg reste hon vidare till bl. a. Oslo och slutligen ner till Köpenhamn. Som man nästan kan gissa sig till av titeln.

A Short Residence in Sweden är hursomhelst underbar läsning. I en serie brev beskriver och kommenterar Wollstonecraft kustlandskapet och de människor hon möter. Det som gör texten speciell är det personliga perspektivet, färgat både av djup melankoli och en ständig entusiasm inför allt nytt. Ja, snabba kast mellan känslolägena, alltså. Inte för att intrycken alltid är positiva. Fast det bidrar också till läsnöjet: svensk mat tycker hon är riktigt äcklig, alldeles för söt och kryddig. Hon uppskattar inte heller duntäcken; de är varma och konstigt mjuka. Kvinnorna i Göteborg är feta och har dåliga tänder, och människorna i norska orten Risör närmast vildar, långt ner på civilisationens skala. För att bara ta några exempel. Hon träffar förstås personer och besöker platser som ger ett bättre intryck. Vilken tur, tänker jag patriotiskt.

Den skandinaviska sommaren påverkar henne alldeles särskilt och naturbeskrivningarna tillhör det absolut vackraste i boken. Det är lätt att förstå varför A Short Residence kom att bli de senare romantikernas resebibel. Hur mycket självklarare skildrar inte Wollstonecraft samspelet natur och människa än t.ex. Wordsworth. Fast först tycker Mary att de bara västkustklipporna hon hoppar omkring på är olidligt fula. Det påminner mig om Samuel Johnsons oförmåga att se charmen med hebriderna. Liksom där är landskapet på västkusten kalt och kargt, inte alls inställsamt. Till skillnad från Johnson förstår dock Wollstonecraft snart att uppskatta vad hon ser:

"Before I came here, I cold scarcely have imagined that a simple object, rocks, could have admitted so many interesting combinations - always grand, and often sublime."

Men vem skriver hon till? Och vad gör hon egentligen där uppe i civilisationens utkanter? Det berättar inte breven, men väl hennes biografer. I Paris hade Wollstonecraft inlett ett förhållande med Gilbert Imlay, en amerikan vars förehavanden omgavs av viss mystik. Biografen Claire Tomalin kallar honom rätt och slätt för en "äventyrare", medan Lyndall Gordon har upptäckt nya dokument som antyder att Imlay var amerikansk spion. Vem - och vad - han nu var gjorde han ialla fall Wollstonecraft med barn och lämnade henne sedan för en skådespelerska. Wollstonecraft var då redan involverad i en av hans mer olagliga affärer, nämligen silversmuggling från Frankrike via ett norskt skepp. Silvret försvann dock på vägen till Norge och Mary fick i uppdrag av Imlay att förhandla fram en slags kompensation från skeppets norske kapten.

Huruvida det var helt schysst av Imlay att skicka iväg Wollstonecraft på det här uppdraget är förstås en fråga. Hon hade nyligen försökt ta livet av sig genom att överdosera opium. I breven pendlar Wollstonecraft mellan hopp och förtvivlan när det kommer till hennes och älskarens (Imlay) gemensamma framtid. Resan har uppenbarligen gett henne ny tro på en sådan. Nu blev det aldrig så, vilket också antyds i de sista breven. Trots alla tvivel upplever hon sig ändå stärkt av vistelsen i Skandinavien. Och det verkar till stor del ha berott på den nordiska sommaren:

"Nothing, in fact, can equal the northern summer's evening and night; if night it may be called that only wants the glare of full day, the full light, which frequently seems so impertinent [---] What are these imperious sympathies? [---] I was alone, until some involuntary sympathetic emotion [...] made me feel that I was still a part of a mighty whole..."

Eftersom Mary ensam uppfostrade dottern Fanny är det väl troligt att hon hoppades på ekonomisk kompensation från Imlay. Hon var dessutom ovanligt förtjust i att besöka nya platser. Att resa på den här tiden var ju inte helt bekvämt. De romantiker som inspirerades av hennes känslosamma naturupplevelser föredrog dock att i Imley se en hänsynslös förförare som för ekonomisk vinning utnyttjade och spelade med hennes känslor. I förordet till min upplaga ger Richard Holmes flera exempel på romantiska alster där reseskildringen varit en möjlig inspirationskälla. Mest fantastisk är nog den möjliga omskrivningen av Wollstonecrafts skandinaviska äventyr i S. T. Coleridges Kubla Khan, nedpräntad året efter publiceringen av Marys bok:

"A savage place! as holy and enchanted
As e'er beneath a waning moon was haunted
By woman for her demon-lover!"

Att den olyckliga kärlekshistorien bidrog till en personligare och mer intensiv text är säkert fallet. Wollstonecraft fick aldrig några pengar av Imlay, men väl tillbaka sina brev vilka hon sammanställde till en framgångsrik reseberättelse. Tack och lov saknar den helt gotisk-romantiska överdrifter lika den ovan.

vardagsliv under ockupationen

Via Maîtresse uppmärksammas jag på den här artikeln i NYRB. Ian Buruma har läst skildringar av franskt vardagsliv under andra världskriget och noterar att: "From [Phillippe] Julian's journals the reader might get the impression that life in wartime Paris was almost normal. Germans are barely mentioned. Food was short, to be sure, but something could always be rustled up at dinner parties attended by a young aesthete with the right connections".

Buruma nämner också André Zucca, vars bilder av ett ganska trevligt vardagsliv under ockupationen orsakade skandal förra året. Jag påminns indirekt om den dagbok jag läste vid ungefär samma tid. Att jämföra systrarna Groult med judiska Hélène Barr, vars dagbok Buruma skriver om i sin artikel, är kanske orättvist. Men svårt att låta bli.

Booker T. Washington - "Up from Slavery"

Hur handskas man med friheten om man levt hela sitt liv som slav och hur överlever man i ett fientligt, vitt majoritetssamhälle? I von Triers film Manderlay väljer de nu fria männen och kvinnorna att isolera sig och fortsätta som om ingenting har hänt. I självbiografiska Up from Slavery (1901) är istället praktiskt arbete nyckeln till en fridfull integrering. Sömmerskor, kockar, murare osv. fyller viktiga funktioner i alla samhällen, skriver Washington och startar yrksesskola för svarta. Den nyvunna rösträtten lägger han däremot ingen större vikt vid. Svart rösträtt var ett känsligt ämne i den amerikanska södern efter rekonstruktionen. När Washington avfärdade rösträttens betydelse vann han nog popularitetspoäng hos nervösa vita läsare. I norr gick däremot svarta intellektuella i taket och kallade honom rasförrädare.

Fast Washington beskriver delvis en annan verklighet än den i norr. Den svarta befolkningen i södern befinner sig i en akut ekonomisk och moralisk kris, påpekar han i boken. I förlängningen kommer yrkeskompetensen att medföra en högre levnadsstandard för hela gruppen, men då gäller det att inte alienera den vita majoriteten. Jag tolkar hans avfärdande av rösträtten som taktisk. Washingtons projekt, framförallt Tuskegee Institute, den yrkesskola han startade upp från grunden, var oerhört framgångsrika. Mycket tack vare den politiska balansgången, misstänker jag. Up from Slavery är pedagogiskt och politiskt manifest, exemplarisk självbiografi och samtidigt - för en viss läsare - en lugnande bekräftelse på att också den fria svarta individen minsann visste både sin samhällsnyttiga och underordnade plats.

"doin' it for themselves" ca 1935

"Have you heard, Dorothy Thompson got into town at noon." "Good God, what happened at one o'clock?" Journalisten Thompson var känd för sina många scoop och inspirerade Tallulah Bankheads karaktär i Hitchcocks Lifeboat (1944), samt karaktären Tess Harding, spelad av Katharine Hepburn, i filmen Woman of the Year (1942).

"Min karrär var ingen slump. Den var noga planerad från dag ett". Fotografen Margaret Bourke-White om sitt yrkesval. På Life magazine kallades hon allmänt "Maggie the Indestructible".

"Sådär ska jag dansa!" Koreografen Martha Grahams utrop när hon första gången såg målningar av Kandinsky.

källa: Susan Wares Still Missing: Amelia Earhart and the Search for Modern Feminism

Susan Wade - "Still Missing: Amelia Earhart and the Search for Modern Feminism"

höstens inspirationskälla: Amelia Earhart, 1897 - 1937

I senaste numret av The New Yorker läser jag en artikel av Judith Thurman om Amelia Aerhart, vilket leder mig till Susan Wares så här långt utmärkta biografi, Still Missing, över samma person. Ware avviker från traditionell biografistruktur och man slipper fokuseringen på Earharts mystiska försvinnande under sin jorden-runt-flygning. Istället läser Ware Earhart som en metafor för en viss feminism, "individualfeminismen", vilken uppstod åren efter suffragettstriderna och sedan glömdes bort när andra världskriget bröt ut. Den liberala feminismen är väl det närmaste vi kommer den idag.

Denna feminism tog sig hursomhelst uttryck via exceptionellt begåvade och framgångsrika kvinnor, vars prestationer fungerade som exempel på vad kvinnor kunde åstadkomma bara de fick chansen. Enligt Ware predikade Earhart alltid aviationen som ett område där kvinnor hade en närmast unik möjlighet att utvecklas professionellt och nå full jämlikhet. Till skillnad från andra yrkeskategorier var flygning en förhållandevis ny företeelese och saknade därför en manlig, och därmed uteslutande, tradition. Fast det gjorde ingen skillnad. När flygningen kommersialiserades organiserade sig de manliga piloterna och förpassade via diverse lagar kvinnorna bak i planet, till rollen som "värdinna". Se där, den individuella feminismens begränsningar, tänker man.

Nåväl. Spännande och frustrerande som det är att läsa om amerikanska kvinnors situation under 1930-talet, är det ändå Earhart själv som fascinerar mest. Och inte konstigt, eftersom hon bokstavligt talat flyger över de restiktioner som höll tillbaka medelklasskvinnor, både genom sin personlighet och kändisskapet. Biografin innehåller en hel del bilder och jag kommer på mig själv med att studera dem intensivt. Sportigt snygg och med det berömt rufsiga håret står hon där framför sina olika plan. Sidenscarfen låg perfekt över axlarna, skriver Ware, när Earhart som första kvinna att flyga ensam över Atlanten vid ankomsten klev ur planet i London. Att hon kom att designa en egen klädkollektion (och resväskor) är en påminnelse om det inflytande Earhart hade över vad kvinnor ville se också när de tittade sig i spegeln. Katherine Hepburn var föga förvånande ett fan.

p. s. för den som undrar vad som kanske, eventuellt, hände eller kunde ha hänt, under och efter Earharts sista flygning rekommenderar Thurman Jane Mendelsons I was Amelia Earhart.