Att läsa Proust: "den gröna blixten"

Henry James beskrev det som en kombination av "inconceivable boredom associated with the most extreme ecstasy" - att läsa Proust, alltså. Någon hade varnat mig för Within a Budding Grove (I skuggan av unga flickor i blom). Det är visst här läsare tenderar stupa, tråkigare än i Mme Swanns salong kan man nästan inte ha det. Tror jag det att Marcel maniskt fokuserar på hennes visserligen ljuvliga modekreationer och blomsterarrangemang. Här händer inget av intresse, sägs inget av intresse. Marcel har dessutom drabbats av exakt samma åkomma som Charles Swann gjorde i första boken; han har fallit för en person som inte förtjänar hans (eller vår) uppmärksamhet. Ja, okej då att:

"when we are in love with a woman we simply project on to her a state of our own soul; that consequently the important thing is not the worth of the woman but the profundity of the state" (s. 891-892)

Men de insikter Marcel vinner är ju i stort sett identiska med Charles. Kaka på kaka. Här hjälper inte ens ett snötäckt Paris. (Intressantare då att fundera över Marcels ålder: han köper sex och donerar ärvda möbler till en bordell, samtidigt längtar han efter mamma och mormor behandlar honom som ett känsligt barn.) Paul Auster har sagt att tar man en månad på sig att läsa en bok då har man inte läst den alls. Han vet inte vad han pratar om. Att läsa om Mme Swanns vardagsrum tog betydligt längre än så och ändå stod sammanhangen klara.

Plötsligt reser Marcel och mormor till havet. Och då glittrar prosan igen. Jag blir så tacksam! Badlivet i Balbec får mig f.ö. att tänka på Eric Rohmers lågmälda och alldeles underbara Le rayon vert som utspelar sig delvis i både Cherbourg och Biarritz. I filmen har Delphines semesterplaner gått i stöpet och hon tillbringar augusti med att planlöst resa från den ena semesterorten till den andra. I Rohmers filmer behandlas existentiella frågor utan att det någonsin blir pretentiöst. Delphine söker mening med tillvaron men är inte direkt olycklig. Här är den vardagslunk som kännetecknar Rohmers filmer särskilt passande. Le rayon vert utspelar sig ju under semestern. Nedan scenen där Delphine tjuvlyssnar på en grupp semesterfirare som diskuterar just den gröna blixten, både fenomenet och Jules Vernes roman (på vilken filmen är mycket löst baserad):

Le rayon vert (1986)

F.ö. har jag bara ca hundra sidor kvar av Within a Budding Grove och ser fram emot nästa glansiga tegelsten.

Illustrerade Proust, del II

"It was the hour at which ladies and gentlemen came out every day for a long stroll at the front, exposed to the merciless fire of the lognette fastened upon them, as if they had each borne some disfigurement which she felt it her duty to inspect in its minutest detail, by the senior judge's wife, proudly seated there with her back to the band-stand, in the middle of the dread line of chairs on which presently they too, actors turned critics, would come and establish themselves, to scrutinise in turn the passing crowd." (s. 846)

"Life is a dream from which only death awakens us"

Hur tankarna vandrar iväg när man läser parallellt. Från öar i Stilla Havet till Proust. Within a Budding Grove föregås som sig bör av Swann's Way i samma volym. Mina marginalanteckningar är guide för bläddrandet bakåt. Plötsligt läser jag: "musik för en öde ö". Hur tänkte jag då? Fundera själva:

"Perhaps it is not-being that is the true state, and all our dream of life is inexistent; but, if so, we feel that these phrases of music, these conceptions which exist in relation to our dream, must be nothing either. We shall perish, but we have as hostages these divine captives who will follow and share our fate. And death in their company is somehow less bitter, less inglorious, perhaps even less probable."

-Marcel Proust, Swann's Way (s. 381)

Illustrerade Proust, del I

"[Swann's] face with its arched nose and green eyes, under a high forehead fringed with fair, almost red hair, done in the Bressant* style"

- Marcel Proust, Swann's Way

*) Bressant: a well-known actor (1815-1886) who introduced a new hair-style which involved wearing the hair short in front and fairly long behind.

Proust om att läsa Proust x 2

Insp. av Carolines länk - Marcel Proust om fiktiva författaren Bergotte (litterärt alter ego, eller möjligtvis Anatole France, John Ruskin, Alphonse Daudet etc.*) i två engelska översättningar:

"Whenever he [Bergotte] spoke of something whose beauty had until then remained hidden from me, of pine-forests or of hailstorms, of Notre-Dame Cathedral, of Athalie or of Phèdre, by some piece of imagery he would make their beauty explode into my consciousness. And so, realising that the universe contained innumerable elements which my feeble senses would be powerless to discern did he not bring them within my reach, I longed to have some opinion, some metaphor of his, upon everything in the world, and especially upon such things as I might some day have an opportunity of seeing for myself; and among these, more particularly still upon some of the historic buildings of France, upon certain seascapes, because the emphasis with which he referred to them in his books showed that he regarded them as rich in significance and beauty". (övers. Moncrieff/Kilmartin, sid. 102-103)

-----

"Each time he [Bergotte] talked about something whose beauty had until then been hidden from me, about pine-forests, about hail, about Notre-Dame Cathedral, about Athalie and Phèdre, with one image he would make that beauty explode into me. And so, realizing how many parts of the universe there were that my feeble perception would not be able to distinguish if he did not bring them close to me, I wanted to possess an opinion of his, a metaphor of his, for everything in the world, especially those things that I would have an opportunity of seeing myself, and, of the latter, particularly for some of the historic buildings of France and certain seascapes, because the insistence with which he mentioned them in his book proved that he considered them rich in meaning and beauty". (övers. Lydia Davis, sid. 96-97)

*) Philippe Michel-Thiriet, The Book of Proust (1987).

På spaning efter Proust i engelsk översättning

I höst läser jag Proust. Jag har beställt romansviten på svenska, men dumt nog angett min svenska adress. Istället läser jag en engelsk upplaga som redan står i bokhyllan. Den franska originaltexten ger jag mig inte på, ialla fall inte den här gången. Turerna kring den nya versionen av Hemingways A Moveable Feast påminner om att inte ens på originalspråket kan man räkna med att en text ser likadan ut genom tiderna. Det gäller tydligen också Prousts À la recherche du temps perdu, vilken existerar i, vad jag vet, hittills tre franska versioner.

Det har gjorts två engelska översättningar av Prousts svit: Remembrance of Things Past är namnet på C. K. Scott Moncrieffs version från början av 1900-talet. Den anses undermålig och har reviderats rejält av Terence Kilmartin. Han gjorde sig bl.a. av med Moncrieffs latinismer och felöversättningar. Den s.k. Moncrieff/Kilmartin-översättningen från 1981 är den mest lästa, oftast citerade och den jag kommer att läsa.

Under 1990-talet publicerades ytterligare en engelsk översättning, där varje bok i serien försetts med egen översättare. Namnet på sviten har ändrats till In Search of Lost Time. Här är språket mer direkt och lättfattligt, men vissa kritiker menar att Prousts speciella språkbruk därmed gått förlorat. Andra kritiker anser att översättarna lyckats bättre med just de långa meningsbyggnaderna och det sexuella temat, fast ser också vissa nackdelar med att använda sig av flera översättare. Av flera skäl, som också nämns i artiklarna jag länkar till ovan, valde jag bort den här versionen. Sådär, ett inlägg möjligtvis bara för fanatiskt Proust-intresserade.

Snart, snart, kanske...

(insp.: Caroline)

Bokmatigt

Skönlitteratur med kulinariska inslag kan jag inte stå emot. Inspirerad av den här intervjun rekommenderar jag följande mycket lätta rätter: I Heartburn beskriver Nora Ephron sin skilsmässa från Bob Woodward (Watergate, ni vet) i fiktiv form. Hon blandar gråt med kaksmet och andra recept och resultatet blir gott. Och roligt. John Lanchester är en f.d. matkritiker som skrivit bok, Njutningen Pris, om en psykopatisk kock. Colette Rossants Apricots on the Nile beskriver en uppväxt i Kairo och Paris kryddad med recept. I Jacqueline Devals Reckless Appetites förför matkritikern Pomme sin pojkvän med litterärt inspirerade rätter. När hon blir övergiven hämnas hon med giftkok. Läsaren får del av recepeten. En liknande historia kokas upp i Anthony Capellas Kärlek, mat & missöden där Laura faller för italienske Tomasso vars rätter tillagats av en annan man. Cyrano-inspirerat. Slutligen Isabel Allendes Afrodite: Berättelser, Recept Och Andra Afrodisiaka, också en självbiografi med recept, den här gången på temat kärlek och sex. Flera kokböcker är också direkt inspirerade av författare och deras verk. I Jan Mårtenssons Gamla Stan-deckare äts det gott. Han har därför skrivit en receptsamling baserad på böckerna. Simenons poliskomissarie Maigret har också tur med maten, se Madame Maigrets Receptbok (gillar man fisk och deckare kan man med fördel läsa Åke Edwardsons böcker om Erik Winter. Jag tror på en framtida receptsamling baserad på dem). Franska författare verkar annars inspirera bäst. Proust såklart, i Till Bords med Proust, men också Colette, den mest sensuella av franska författare vars mat- och livsglädje är huvudämne i Colette: det goda livet. En mer generell översikt av matbeskrivningar i klassisk svensk och utländsk litteratur ges i Pernilla Tunbergers Böckernas mat. För övrigt: kritiker och författare pratar mat och litteratur i Radio BBC4.