Muir Woods, CA (2016)

I Vertigo (1958) besöker Scottie och Madeleine en av Kaliforniens många naturreservat. Det har tvistats lite om vilket det faktiskt är. Ibland anges Muir Woods (som jag gärna vill att det ska vara), ibland Big Basin (som det nog faktiskt är).

Madeleine lutar sig mot en Sequoia Sempervirens

Eftersom Muir Woods är tillgängligare (hit går bussturer från San Francisco) var det dit jag åkte i torsdag. Delvis pga av skogsscenerna i Vertigo, men också för att här växer jordens högsta och äldsta träd, s.k. Coast Redwoods (Sequoia Sempervirens). Jag har svårt att förklara hur det kändes att gå omkring bland de här gamla jättarna och mina bilder nedan lyckas inte riktigt förmedla känslan de heller, tyvärr:

Muir Woods är urskog, aldrig skövlad, aldrig omplanterad. På svenska kallar vi de omåttligt höga träden för sekvoja, efter dess latinska namn (på engelska redwood, efter dess spanska namn, palo colorado). Parken står på ett område som 1905 köptes för 45000 dollar av kongressledamoten William Kent. Då hade större delen av skogarna i norra Kalifornien redan skövlats till marken. Muir Woods stod kvar eftersom den är ganska svårtillgänglig. Kent hade kunnat döpa området till Kent Woods, men valde att istället hylla skott-amerikanen John Muir, vars syn på människans relation till naturen var revolutionerande. Muir agiterade för skapandet av nationalparken Yosemite, och anses vara nationalparkernas anfader rent allmänt. En miljöhjälte, helt enkelt. Den mest miljömedvetna av alla amerikanska presidenten hittills, Theodore Roosevelt, gav Muir Woods nationalmonumentstatus (monument!) 1908. Och som skogen såg ut då, ser den i stort sett ut idag. Besök för allt i världen Muir Woods om ni reser till San Francisco, eller Big Basin. Vår tid på jorden är så kort. De här sköra jättarnas så mycket längre. Och för att återgå till Vertigo (även om det plötsligt känns futtigt) är det så logiskt att Hitchcock väljer att placera en av filmens tidiga nyckelscener just här, när idén om reinkarnation (oh, we wish) på allvar introduceras i filmen.

SF på film: "Vertigo" (1958)

Alfred Hitchcocks Vertigo (1958) brukar toppa manliga filmkritikers listor över de bästa filmerna någonsin. Själv tycker jag att den är rätt obehaglig i sin skildring av en man besatt av idén om den perfekta kvinnan. James Stewart spelar mannen, Scotty, en polisman som efter en otäck händelse på jobbet utvecklat svindel och därför går sjukskriven. I början av filmen dräller han mest runt hemma hos sin före detta, Midge, spelad av en ung Barbara Bel Geddes (ni som är gamla nog att minnas Dallas känner igen Miss Ellie, matriarken i familjen Ewing). Men tillbaka till Vertigo. Och till San Francisco. Jag har varit här förut men då bara på kortare besök. Den här gången slås jag av hur vit staden är (och då menar jag inte rasmässigt, även om jag kunde ha gjort det också). Se bara bilden jag tog från Golden Gate igår:

San Francisco, juni 2016

 I Vertigo bor Midge i en lägenhet med alldeles underbar utsikt. Jag är inte helt säker på åt vilket håll den vätter, men jag tror det är Russian Hill (fast egentligen är det en studio i Hollywood). Den arkitektoniska vitheten är hursomhelst påfallande.

Från krönet bakom Midges fönstervy, på Russian Hill, skulle det kunna se ut så här. Hennes lägenhet skulle då ligga uppe till höger, strax utanför bild:

Lombard Street, 2016

Alltså, nu kommer jag av mig lite i filmsummeringen, men visst är San Francisco vackert? Rena Medelhavsstaden, fast med kallare vatten. Nåväl, Scottie kontaktas av en gammal bekant som ber honom skugga hans hustru Madeleine, spelad av en isblond Kim Novak, eftersom hon påstår att hon är en reinkarnation av Carlotta Valdes, en olycklig kvinna som tagit livet av sig för många år sedan.

Madeleine studerar ett porträtt av Valdes

Scottie lär småningom känna Madeleine och tillsammans besöker de Nationalmonumentet (och skogen) Muir Woods, norr om San Francisco. Där börjar Madeleine plötsligt yra om att hon redan är död och att hon föddes för många, många år sedan. Scenerna i parken är verkligen spöklika, eftersom de höga, tusenåriga träden effektivt stänger ute solljuset och Madeleine verkar helt borta. Något senare följer Scottie återigen efter Madeleine, men nu i bil. Hon stannar vid foten av Golden Gate och innan Scottie hinner hindra henne, har hon hoppat i vattnet. Scottie hoppar efter och lyckas dra upp henne igen.

Till slut lyckas dock Madeleine ta livet av sig genom att hoppa från klocktornet till ett missionshus is San Jan Bautista. Scottie, som fortfarande lider av svindel, kan inte följa efter den här gången. Istället bryter han ihop och hamnar på sjukhus. Nu kan man ju tro att jag berättat hela filmen, men det har jag inte alls. För det är när Scottie skrivs ut från sjukhuset och av en slump stöter på Judy, en kvinna påfallande lik Madeleine, som filmens verkliga mysterium presenteras - och Scottie besatthet av Madeleine tar patologiska proportioner.

Madeleine

Judy

Scottie envisas nämligen med att Judy ska bleka sitt röda hår och köpa en lika snygg grå dräkt som den Madeleine bar. Att hon helt enkelt ska "bli" Madeleine. Att Judy är minst sagt tveksam är milt uttryckt. Samtidigt har hon fallit för Scottie, och har svårt att säga nej. Och mysteriet är ju, vem är egentligen Judy och vilken är hennes relation till Madeleine? Är reinkarnation verkligen möjlig?

Själv blir jag illa till mods varje gång jag ser Scottie påbörja sin make-over av Judy. Vissa har tolkat hans karaktär som en fiktiv variant av Hitchcocks egen besatthet av sina kvinnliga huvudrollsinnehavare, främst då Tippi Hedren, men till hans försvar är den gjord flera år innan Hedren medverkade i Hitchcocks The Birds (1963) och Marnie (1964). Fantastiska San Franciso-miljöer bjuder Vertigo i alla fall på, samt färgstark scenografi och filmmusik av Bernard Herrmann:

SF på film: "Foul Play" (1978)

Jag är i norra Kalifornien hela veckan och något oväntat ser jag platserna jag besöker som genom en filmlins. Av filmer som utspelas i San Francisco med omnejd är Foul Play (1978) en av de roligaste. På svenska döptes filmen omgående till Tjejen som visste för mycket, eftersom huvudpersonen Gloria spelas av Goldie Hawn. Goldies manliga motspelare är Tony (Chevy Chase), en polisman som av en slump träffar Gloria på ett party strax norr om stan (Golden Gate skymtas från husets terrass). Hon lämnar dock festen tidigt och kameran följer hennes färd längs en av de vackraste kustvägarna i världen, Highway 1, till tonerna av Barry Manilows smöriga "Ready to Take a Chance Again." Det är en underbar inledningssekvens som jag alltid drömt om att återskapa:

Nu har jag tyvärr varken körkort eller bil, så jag får vänta till nästa (?) gång jag är här. Som filmsnutten ovan visar stannar Gloria för att plocka upp Scotty, en man med biltrubbel. De kommer överens om att gå på bio tillsammans senare på kvällen men när Scotty väl dyker upp i biosalongen är han skadad och hinner bara kläcka ur sig "se upp för dvärgen" innan han dör.

Det ska visa sig att han på något sätt är inblandad i mordet på en katolsk biskop och att han implicerat Gloria i en komplott utan hennes vetskap, genom att plantera en ledtråd i hennes väska. En serie dråpliga situationer följer, där Gloria förföljs av en "albino," nästan har ihjäl en mycket kortvuxen man, blir kidnappad, stöter på polismannen Tony igen, samt en kärlekskrank Dudley Moore, som missförstår hennes avsikter när hon bjuder in sig själv för att undgå att upptäckas av albinon, som förföljt henne från biblioteket där hon arbetar:

När Gloria följer med Moores karaktär hem till honom ser man tydligt hur kuperat San Francisco är. Staden är faktiskt byggd på hela sju kullar: Telegraph Hill, Nob Hill, Russian Hill, Rincon Hill, Twin Peaks, Mount Davidson och Lone Mountain/Mount Sutro. Moores lägenhet verkar ligga mellan Telegraph Hill och Embarcadero, inte särskilt långt från City Lights Bookstore, där jag var för några dagar sedan.

San Francisco, juni 2016

Foul Plays dramatiska slutscener består så klart av en galen bilfärd med Gloria och Tony, samt ett japanskt par. Och ja, den här filmen bygger sina skämt på fördomar om andra nationaliteter, lyteskomik och sex. Men också på Goldie Hawns oemotståndliga charm och Chevy Chases komiska timing. Hela filmen går faktiskt att se på Youtube just nu, lite halvdålig kvalité bara. Passa på: