SF på film: "Vertigo" (1958)

Alfred Hitchcocks Vertigo (1958) brukar toppa manliga filmkritikers listor över de bästa filmerna någonsin. Själv tycker jag att den är rätt obehaglig i sin skildring av en man besatt av idén om den perfekta kvinnan. James Stewart spelar mannen, Scotty, en polisman som efter en otäck händelse på jobbet utvecklat svindel och därför går sjukskriven. I början av filmen dräller han mest runt hemma hos sin före detta, Midge, spelad av en ung Barbara Bel Geddes (ni som är gamla nog att minnas Dallas känner igen Miss Ellie, matriarken i familjen Ewing). Men tillbaka till Vertigo. Och till San Francisco. Jag har varit här förut men då bara på kortare besök. Den här gången slås jag av hur vit staden är (och då menar jag inte rasmässigt, även om jag kunde ha gjort det också). Se bara bilden jag tog från Golden Gate igår:

San Francisco, juni 2016

 I Vertigo bor Midge i en lägenhet med alldeles underbar utsikt. Jag är inte helt säker på åt vilket håll den vätter, men jag tror det är Russian Hill (fast egentligen är det en studio i Hollywood). Den arkitektoniska vitheten är hursomhelst påfallande.

Från krönet bakom Midges fönstervy, på Russian Hill, skulle det kunna se ut så här. Hennes lägenhet skulle då ligga uppe till höger, strax utanför bild:

Lombard Street, 2016

Alltså, nu kommer jag av mig lite i filmsummeringen, men visst är San Francisco vackert? Rena Medelhavsstaden, fast med kallare vatten. Nåväl, Scottie kontaktas av en gammal bekant som ber honom skugga hans hustru Madeleine, spelad av en isblond Kim Novak, eftersom hon påstår att hon är en reinkarnation av Carlotta Valdes, en olycklig kvinna som tagit livet av sig för många år sedan.

Madeleine studerar ett porträtt av Valdes

Scottie lär småningom känna Madeleine och tillsammans besöker de Nationalmonumentet (och skogen) Muir Woods, norr om San Francisco. Där börjar Madeleine plötsligt yra om att hon redan är död och att hon föddes för många, många år sedan. Scenerna i parken är verkligen spöklika, eftersom de höga, tusenåriga träden effektivt stänger ute solljuset och Madeleine verkar helt borta. Något senare följer Scottie återigen efter Madeleine, men nu i bil. Hon stannar vid foten av Golden Gate och innan Scottie hinner hindra henne, har hon hoppat i vattnet. Scottie hoppar efter och lyckas dra upp henne igen.

Till slut lyckas dock Madeleine ta livet av sig genom att hoppa från klocktornet till ett missionshus is San Jan Bautista. Scottie, som fortfarande lider av svindel, kan inte följa efter den här gången. Istället bryter han ihop och hamnar på sjukhus. Nu kan man ju tro att jag berättat hela filmen, men det har jag inte alls. För det är när Scottie skrivs ut från sjukhuset och av en slump stöter på Judy, en kvinna påfallande lik Madeleine, som filmens verkliga mysterium presenteras - och Scottie besatthet av Madeleine tar patologiska proportioner.

Madeleine

Judy

Scottie envisas nämligen med att Judy ska bleka sitt röda hår och köpa en lika snygg grå dräkt som den Madeleine bar. Att hon helt enkelt ska "bli" Madeleine. Att Judy är minst sagt tveksam är milt uttryckt. Samtidigt har hon fallit för Scottie, och har svårt att säga nej. Och mysteriet är ju, vem är egentligen Judy och vilken är hennes relation till Madeleine? Är reinkarnation verkligen möjlig?

Själv blir jag illa till mods varje gång jag ser Scottie påbörja sin make-over av Judy. Vissa har tolkat hans karaktär som en fiktiv variant av Hitchcocks egen besatthet av sina kvinnliga huvudrollsinnehavare, främst då Tippi Hedren, men till hans försvar är den gjord flera år innan Hedren medverkade i Hitchcocks The Birds (1963) och Marnie (1964). Fantastiska San Franciso-miljöer bjuder Vertigo i alla fall på, samt färgstark scenografi och filmmusik av Bernard Herrmann: