Bokslut 2017

Under mellandagarna anlände en fökylning utan like och nockade både mig och Mr B. Vi sov, hostade och snöt oss igenom nyårshelgen och det nya årets första dagar. Och inte blev det bättre av att dagarna har varit de kallaste på länge, samt att husets värmesystem brakade ihop och vi tvingades sova under tre lager täcken och yllefiltar, med mössa på huvudet och halsduk runt halsen. Också ett sätt att bli påmind om hur eländigt det är för människor som saknar ett hem den här årstiden.

Men nu till något helt annat. Bokslut 2017. 74 utlästa romaner är inte så imponerande, men då får jag påminna mig om att jag under okt-dec också läste 56 noveller. Av de 74 romanerna är en stor del omläsningar av populärkulturellt slag. Eftersom jag läser (om) sådant när jag inte klarar av annan litteratur, typ när jag mår dåligt, är stressad etc, så är det ett lätt deprimerande konstaterande att jag plöjt igenom inte mindre än tre författares (Georgette Heyer, Lee Child och Kim Harrison) verk under året. 

Det övriga jag läst har dock varit riktigt bra. Det som skiljer 2017 från tidigare år är att antalet nypublicerade romaner var så högt. 

Året började med höjdpunkterna Emma Clines The Girls, Naomi Noviks Uprooted och Maggie Nelsons The Argonauts - två romaner/en autofiktion som förföljde mig under resten av året och som jag snart vill läsa om. Toni Morrisons A Mercy var det bästa jag läst av henne på ett tag (fast så är det ett tag sedan jag läste henne också), och följdes av eminenta Kelly Links Get in Trouble, en novellsamling som initierade min besatthet för noveller i år. 

Under sommaren fortsatte jag trenden att läsa nyligen publicerade romaner: Sarah Perrys nyviktorianska The Essex Serpent, Cara Hoffmans somriga Running och Emma Flints deckarlika Little Deaths. Lorrie Moores A Gate at the Stairs bröt trenden genom att ha publicerats redan 2010.  Under hösten läste jag två nya romaner av manliga författare, Mohsin Hamids förvånansvärt upplyftande Exit West och Colson Whiteheads The Underground Railroad. Året avslutades med nobelprisade Never Let Me Go och Megan Abbotts The End of Everything, i vilken en högst opålitligt berättare bidrog starkt till läsnöjet. Under dagarna innan jul lyckades jag också ta mig igenom Pär Lagerkvists dystra Bödeln, en roman jag som stått på min att-läsa-list länge, länge.  

Slutligen, så gick min enda utmaning, Kaosutmaningen sådär. 22 punkter at 35 är kanske inte så mycket att skryta med. Men med tanke på hur jobbigt det här året varit och hur det tagit på mina läskrafter så kunde det ha varit mycket värre.

"Get in Trouble" (2015) - Kelly Link

I Kelly Links värld upptäcker alltfler människor att de har superkrafter som de inte alltid önskat sig, reser uttråkade och stenrika Valley girls pyramider i sitt namn, har vissa personer två skuggor eller berättar spökhistorier som sedan realiseras. Ändå handlar novellerna i Get in Trouble om helt vardagliga problem, små händelser utan betydelse för andra än de direkt inblandade: en tonåring bär på en hemlighet hon inte berättar för sin till-och-från-pojkvän, två personer som träffats online bestämmer sig för att träffas IRL men åtminstone en av dem inte är den hon utgett sig för att vara, besättningen på ett rymdskepp har förlorat kontakten med sitt systerskepp och kanske med verkligheten. Det sista problemet är nog inte av den vardagliga sorten, förresten. 

Mer generellt kan Links noveller sägas handla om människor som på olika sätt försöker fly sin mediokra tillvaro till förmån för något bättre, eller i alla fall annorlunda, men en sådan beskrivning förmår inte skildra det bubblande rus som uppstår vid läsningen. Varje berättelse är ett miniuniversum som jag vill stanna kvar betydligt längre i än vad Link tillåter. Jag fann det också omöjligt att läsa mer än en novell i taget. Varje avslut innebar ett slags uppvaknande, som krävde en reorientering tillbaka till verkligheten. Sällan har jag läst en roman eller novellsamling med ett så lämpligt omslag (se bild). Att Link så lyckas förtrolla läsaren i varenda novell är beundransvärt. Kanske är jag extra påverkbar eftersom jag sällan läser den typ av fiktion Link skriver. Den kan bäst definieras som realistisk magi snarare än magisk realism. Flera av novellerna ("The Summer People," "Secret Identity," "Light") har hemsökt mig i dagar och jag längtar efter att få läsa om dem.

The Blizzard of 2017

Jodå, vi fick en "blizzard" i år också (se 2016 års version), dvs snabba vindar och mycket snö. Faktum är att vädret slagit rekord när det kommer till svängningar. Igår var det t-shirtväder och i dag är det snöstorm. Har tydligen aldrig hänt förut, trots att New York är känt för sin växlande väderlek (något att tänka på för de som planerar en resa hit). Mr. B gick till jobbet som vanligt och får nog plumsa genom en hel del snöhögar när han tar sig hem ikväll. Jag jobbar ju hemifrån så jag kan tillåta mig att bara njuta av det vita. Det ljusar upp annars så tråkiga februari. Annat som piggar upp är den sallad jag slängde ihop till lunch, där jag tänkte på färg lika mycket som på smak:  

Det syns inte i bild, men jag lade också i en näve torkade blåbär i salladen. Superenkelt och gott. Jag tog vad jag hade i kylskåpet - med betoning på färg, som sagt. Det jag gjorde efter att bilden tagits var att bryta baconskivorna i mindre bitar och hälla över en dressing gjord på mango och chipotle. En variation på amerikansk frukost, men lite nyttigare inbillar jag mig. Vill också tipsa om världens bästa sätt att steka bacon i mikrovågsugnen om man gillar välstekt bacon men hatar oset: franska Joie's oink oink bacon tray. Lägg ett papper under baconskivorna bara, så försvinner en del onödigt fett.

En hög böcker piggar också upp. Nelson och Cohen läser jag redan, men ser fram emot att påbörja framförallt Raymond Kennedys Ride a Cockhorse när tillfälle ges. Två Patricia Highsmith har dessutom lyckats smyga sig in i högen, samt en novellsamling - Kelly Links Get in Trouble, som jag  hoppas hinna i alla fall påbörja i februari. Hurra för snödagar!