Tematrio: USA

Februaris första tematrio är läsvärt från USA. Jättesvårt, eftersom det finns så mycket att välja bland. Jag blandar och ger och så blir det de här:

Carson McCullers The Ballad of the Sad Café (1963) - en kortroman om hur en puckelryggig främling får vresiga Miss Amelia att öppna ett café i anslutning till sin affär och vad som händer när Amelias man suttit av sitt fängelsestraff och återvänder till den lilla staden. Egentligen lättast att beskriva som en roman om kärlek. En klassiker i Southern gothic-genren.

 

Nella Larsens Passing (1929) - om fenomenet "passing", dvs att passera som vit när man är svart, och om vänskapen (eller är det mer än så?) mellan två kvinnor som gjort helt olika val i livet. Larsen tillhörde den s.k. Harlemrenässansen och hennes mamma var danska.

 

 

 

Teju Coles Open City (2011) - en flanörroman om en nigeriansk psykologistudents vandringar upp och ner för Manhattan. Möten med människor i periferin varvas med filosofiska grubblerier. Mer intressant än det låter.

 

Carson McCullers - The Ballad of the Sad Café

Handlar om kärlek och hur jävlig den kan vara, hur den kan förändra oss och vad vi är beredda att göra i dess namn. När jag läste den är romanen sist (och för första gången) fattade jag ingenting, inser jag nu. Då tänkte jag att den var fantastisk för att andra sade det. Nu vet jag det för att jag förstår det. Vilken skillnad 20 år kan göra. Nu är det jag som ska försöka övertyga unga läsare om storheten i McCullers kortroman. Jag kommer antagligen inte att lyckas jag heller men, äh, de får väl läsa om den om tjugo år.

Elizabeth Jolley - "The Well"

I de australiska romaner jag läst under vintern (här och här) är landsbygden en plats där män och kvinnor sakta förtvinar. Miss Hester Harper i The Well är arvtagare till faderns enorma ägor. Hon är också ensam. För att bryta isoleringen adopterar hon en flicka, Katherine. Men Katherine är snart en tonåring som älskar att dansa och gå på bio. Hester hänger med så gott det går. Så en olycka: efter en kväll i stan kör de på en man som miss Harper resolut förklarar död och slänger ner i gårdens sinade brunn. Nästa morgon väcks hon av en entusiastisk Katherine som påstår att mannen inte bara lever, han lovar också guld och gröna skogar om Katherine hjälper honom upp. Hester tolkar adoptivdotterns berättelse som ett tecken på en annalkande mentalsjudom. Men är det verkligen Katherine som håller på att tappa vettet?

The Well har vissa likheter med Marie Hermanssons Mannen under trappan. Fast brunnen som metafor för ett mörkt och snårigt inre landskap är väl uppenbar. Mannen utgör förstås också ett konkret hot mot den kvinnogemenskap miss Harper har upprättat. Jolley verkar dock inte lita på läsarens uppfattningsförmåga. Mannen är därför också en tjuv, som i skydd av natten stulit från husen i trakten. För Katherine är han dock ett löfte om något annat, inklusive det konventionella familjeliv som aldrig stått miss Harper till buds. Katherine är ung och attraktiv, Hester är medelålders, manhaftig och haltar. Tänk: miss Amelia i Carson McCullers The Ballad of the Sad Café. Men Hester är opålitligare, hänsynslösare. När boken slutar sitter hon i grannens bil. Barnen i baksätet vill att hon berättar en historia för dem: “Make it real scary!” skriker de. Isåfall, svarar miss Harper, “I’ll have to decide which monster I’ll tell you about”.