Universitetet i örat

Jag har tröttnat på att ständigt trycka mig tillbaka i ljudboksversionen av Doris Lessings Den femte sanningen. Hittar istället Stanford universitets gratisföreläsningar på nätet och laddar ner serien The Literature of Crisis. Sedan vidare till France Culture för en serie om Simenon och slutligen ett antal svenska radioprogram att lyssna på under matlagningen i kväll. Aah, välkomna städdagar, promenader och långväga ärenden!

Uppdatering: fler universitetskurser från bl.a. Oxford, Yale och Berkeley.

Franska thrillers och spänningsromaner

På begäran, franskinspirerade litteraturrekommendationer (del ett av två, eller kanske tre). Enligt BiF köper svenska förlag inte in franska deckare. Den svenska marknaden är mättad, inhemska mordgåtor säljer bäst. Kan man läsa franska (eller engelska) spelar det ingen roll. Min franska är knagglig och jag läser långsamt. Då är deckare idealiska. En igenkännlig formel underlättar förståelsen och en ”vad hände sedan?”-handling motiverar vidare läsning. Ord jag inte förstår letas upp senare. Förutom belgaren Georges Simenon, vars berättelser är otypiska och därför inte helt lätta att läsa i orginalet, läser jag gärna Jean-Christophe Grangés thrillers. De är förutsägbara och fyllda av klichéer. Perfekt när man läser för språket! Miljöerna är pinsamt exotiska och händelseförloppet kännetecknas av våld och dramatik. Jag blir sällan uttråkad. Ser ändå fram emot att snart läsa Sylvie Granotiers spänningsroman Double Je, om två kvinnor vars vänskap spårar ur i stil med filmen Single White Female. Tyvärr är hon inte översatt till svenska (eller engelska). Nyfiken är jag också på skrivarparet Boileau-Narcejacs polisdeckare. Deras böcker inspirerade Hitchcocks sjukaste film, Vertigo, och den ljuvligt onda filmen Les Diaboliques. Parskrivande kännetecknar också Claude Izner, en pseudonym för två samarbetande systrar. Deras Victor Legris-serie är bästsäljande i Frankrike, utspelar sig i 1800-talets Paris och är fulla av tidstypiska detaljer. Ytterligare en historisk serie utspelar sig i Paris, denna gång 1700-tal: I L'Énigme des Blancs-Manteaux (The Châtelet Apprentice) löser Nicholas Le Floch mord i skuggan av Revolutionen. En författare man inte alltid förknippar med deckare, men vars romaner ofta innhåller spänningsmoment är Sébastien Japrisot, mest känd för romanen En långvarig förlovning. Hans L’Été murtrier (One Deadly Summer) är en psykologisk thriller. Slutligen: 1988 vann Jean-Jacques Fichter det stora deckarpriset i Frankrike för Tiré à Part (Death by Publication), vars huvudperson planerar djävulsk hämnd på författarkollega.

För verkligt frankofila deckarentusiaster rekommenderas dessutom följande: Emile Gaboriaus tidiga polisroman L’Affaire Lerouge (The Widow Lerouge) vilken publicerades som följetong 1864. Maurice Leblancs böcker, vars hjälte Arsène Lupin ibland kallas för Frankrikes motsvarighet till Sherlock Holmes men faktiskt är tjuv. En mer hänsynslös anithjälte är Marcel Allain och Pierre Souvestres Fantômas. Där Lupin drar gränsen vid mord, har Fantômas inga sådana skrupler. Böckernas älskades av bland andra Appolinaire och Magritte, men var hittar man dem idag? Surrealisten Léo Malets böcker utspelas i olika arrondisséments (det gör även Victor Legis-serien nämnd ovan). Hans inspiration var (franska) deckarens ursprungstext, Euègene Sues kriminalföljetong Les Mystères de Paris. Och slutligen, en amerikansk version av arrandissémentdeckaren, Cara Blacks Murder in the Marais/Montmartre/Clichy etc. vars miljöbeskrivningar är underbara men huvudperson rätt outhärdlig.

Brott och straff

The Times listar de 50 bästa deckarförfattarna och placerar Highsmith högst, följd av Georges Simenon och Agatha Christie. Nej, alla finns inte med, men de man förväntar sig gör det. Hm, jag undrar vad resultatet blev om svenska deckarförfattare läste färre psykologiska romaner/polishistorier och fler pusseldeckare?

"Dirty Snow" - Georges Simenon

Jag vet inte varför det tagit sån tid att skriva om Georges Simenons Dirty Snow (Snön var smutsig på svenska). Men nu är det dags. Förutom över 80 böcker med välkända inspektör Maigret skrev Simenon ett antal så kallade romans durs, eller hårdkokta romaner. Dirty Snow hör till den senare gruppen och utspelar sig i ett namnlöst land under ockupation av en främmande militär makt. Frank Freidmaier är bokens antihjälte. Han mördar, våldtar och stjäl sig igenom handlingen. Det är ingen munter historia. Ändå vill jag veta vad det är som driver Frank, vad det är han försöker uppnå med sitt hänsynslösa och ofta självdestruktiva beteende. Han är som en tågolycka i slow motion. Man vet att det kommer att sluta i katastrof, men man kan inte sluta läsa.

Liksom Simenons andra romans durs är Dirty Snow en studie i kriminalitet och vansinne. Simenon verkar speciellt intresserad av ögonblicket när det brister för oss och hur vi resonerar när vi går över gränsen för vad som anses normalt. Hans antihjältar påminner om karaktärer som Dostojevskijs Raskolnikov och Patricia Highsmiths Mr. Ripley men är mer vardagliga, oftast lite grå, medelålders män med tråkiga jobb. Nyrb har gett ut ett antal av Simenons romans durs, men också den mer romantiska och lite tragiska romanen Tre rum på Manhattan, som borde läsas av varje älskare av New York-litteratur.

Simenon är också den fransk/belgiska motsvarigheten till Sjöwall & Wahlöö när det gäller antalet filmatiseringar av hans verk. Red Light/Feux Rouges är den senaste i raden av filmer baserade just på andra romaner än Maigret-deckarna. Antoine och Hélène är ett äkta par som fastnar i bilköerna som ringlar ner mot södra Frankrike. I frustration stannar Antoine vid varje tillgänglig bar och är snart riktigt berusad och otrevlig mot sin fru. Efter ännu ett stopp återvänder Antoine till bilen bara för att upptäcka att Hélène inte längre sitter kvar. Samtidigt berättar bilradion att en förrymd brottsling befinner sig i trakten. Det är välgjort och spännande, med en rätt oväntad upplösning.

Insnöad

Det har snöat (!) hela morgonen. Det passar i och för sig utmärkt då jag planerar att läsa ut Georges Simenons Dirty Snow idag, i nytryck hos förlaget nyrb. De har fina pocketböcker. De är rejält inbundna, är tryckta på tjockt, vitt papper och ryggarna går i en aningen bränd färgskala. Det ser rätt snyggt ut i bokhyllan när de står bredvid varandra, om man nu gillar sådant. Sedan har de spännande titlar också. I min bokhylla står förutom Simenon följande faktaböcker (ännu olästa och inte bredvid varandra) från förlaget:

William Roughead: Classic Crimes

Edmond and Jules de Goncourt: Pages from the Goncourt Journal

Jean Genet: Prisoner of Love

Alistair Horne: A Savage War of Peace, Algeria 1954-1962

De verkligt intressanta titlarna hittar man dock i de olika litteratursektionerna, sorterade efter genre och ursprungsland.