Bokslut 2016

Dags för den årliga summeringen. Till att börja med läste jag nästan tjugo verk fler under  2016  än jag gjorde under 2015, dvs 61 stycken, då jag inte hann läsa ut den puttriga men något långsamma Murder for Christmas förrän igår. Med tanke på hur mycket jag flänger och far, jobbar och studerar - och de lässvackor jag numera drabbas av  - får jag väl vara nöjd med den siffran. 

Årets bokval präglades av diverse skrivplaner, vilket betydde att jag t.ex. tvingade mig igenom F. Scotts Fitzgeralds samtliga romaner - och sedan kunde konstatera att ingen av dem lever upp till mästerverket The Great Gatsby, även om Tender is the Night är helt klart läsvärd Kanske är det i kortformatet Fitzgerald kommer till bäst till sin rätt? Av lästa biografier och biofiktioner över mitt egentliga forskningsobjekt, Zelda Fitzgerald, hade jag mest behållning av Zelda Sayre Fitzgerald av Linda Wagner-Martin, även om Nancy Milfords biografi Zelda Fitzgerald fortfarande måste räknas till klassikerna.

Ytterligare en författare jag läste mycket av under 2016 var Michel Faber. Hans kortromaner är välskrivna men efter Under the Skin, var det kanske väntat att jag skulle bli besviken. Mastodontverket The Crimson Petal and the White gillade jag direkt efter utläsningen, men så här i efterhand berodde det nog mest på att jag faktiskt orkat ta mig igenom tegelstenen! 

Liksom halva Sverige läste jag den första romanen i Elena Ferrantes svit, men det var faktiskt en av hennes fristående romaner jag imponerades mest av. The Days of Abandonment är en intensiv, förtvivlad roman vars huvudperson balanserar svindlande nära det mentala stupet. Strålande bra skrivet. 

Precis som i Ferrantes roman handlar Chico Buarques roman Budapest om kärlek och besatthet, i det här fallet både till en person och till ett språk då huvudpersonen bestämmer sig för att lära sig ungerska och förälskar sig i sin språklärare. Julie Otsukas The Buddha in the Attic var en sådan läsupplevelse att den numera ingår i flera av de kurser jag undervisar, medan Yaba Badoes roman True Murder fortfarande får håren på armarna att resa på sig när jag tänker på den.

För ovanlighetens skull läste jag också en del ungdomslitteratur. Rick Yanceys The 5th Wave var lovande men trilogin höll inte till slutet. Detsamma tyckte jag om Meg Rosoffs roman How I Live Now. E. Lockharts We Were Liars var däremot en sådan där somrig, sofistikerad ungdomsroman jag hade älskat om jag varit i yngre tonåren. Nu fann jag den lite för förutsägbar. Det kunde jag inte säga om den klart bästa av de ungdomsromaner jag läste 2016, Rebecca Steads When You Reach Me, som jag tyvärr inte skrev något om här.

Till skillnad från tidigare år läste jag bara två verk som kan kallas klassiker, Maria Edgeworths Belinda och Goethes Den unge Werthers lidanden. Edgeworths roman tänker jag fortfarande på då och då, vilket får sägas vara ett gott betyg. Goethes - inte så ofta. 

Att jag alls läste något i december var en bedrift med tanke på hur mycket jag hade att göra. Tur att jag snubblade över två riktigt bra, facklitterära verk. I The Orchid Thief skildrar Susan Orlean den världsomspännande orkidéehandeln och vi får träffa en grupp fanatiska orkidéesamlare i Florida. Låter kanske inte så spännande - men det är det, en riktig bladvändare. Och så Marie Svelands Hatet: En bok om antifeminism, som höll mig vaken på en flight mellan Sverige och New York, trots att jag knappt sovit en blund natten innan. Det är en tunn bok som inte tar mer än ett par timmar att läsa ut, men jag fick pausa flera gånger eftersom det Sveland skriver om gjorde mig så arg, ledsen och engagerad. Rekommenderas verkligen.

2017 planerar jag att begränsa mitt film- och tv-tittande, samt mitt ofta rätt meningslösa klickade runt på nätet. Jag hoppas att läsa bättre (kvalitativt, oväntat, engagerande, riktat) snarare än mer, men helst både och så klart. God fortsättning!

"The Lost Daughter" - Elena Ferrante

Ledas vuxna döttrar reser till pappan i Kanada. Själv åker hon till kusten för några veckors semester. På stranden bekantar hon sig med en stor och stökig neapolitansk familj, där en ung mamma med dotter fascinerar henne särskilt. När den lilla flickan tappar bort sin docka påminns Leda om ett kontroversiellt val hon gjorde när hennes egna döttrar var små och hon reflekterar över sin syn på mammarollen.

The Lost Daughter är en roman om moderskapets baksidor. Inte riktigt i klass med The Days of Abandonment, men även en något förutsägbar roman av Ferrante är bättre än det mesta, konstaterar jag. En vag hotfullhet präglar båda romanerna. I The Lost Daughter etableras tonen redan på de första sidorna, när Leda checkat in på hotellet och precis ska till att somna:

"I turned drowsily and touched something on the pillow that felt cold, something made of tissue paper. I turned on the light. On the bright-white material of the pillowcase was an insect, three or four centimeters long, like a giant fly. It was dark brown, and motionless, with membranous wings. I said to myself: it's a cicada. Maybe its abdomen burst on my pillow. I touched it with the hem of my bathrobe, it moved and became immediately quiet. Male, female. The stomach of the female doesn't have elastic membranes, it doesn't sing, it's mute. I felt disgust. The cicada punctures olive trees and makes the sap drip from the bark of the mountain ash. I cautiously picked up the pillow, went to one of the windows, and tossed the insect out. That was how my vacation began." (p. 14)

Citatet påminner f.ö. om att 2016 är ett cikada-år på amerikanska östkusten. I sjutton år har de här cikadorna levt under jord för att först nu krypa fram, svärma några veckor och sedan dö.

"My Brilliant Friend" - Elena Ferrante

Jag har läst väldigt lite i april. Istället har jag som vanligt rest och jobbat, men också gjort mycket roligt här hemma, något jag kanske berättar om en annan gång. Det jag däremot gjort när jag stupat i säng varje kväll är att läsa några sidor ur Elena Ferrantes My Brilliant Friend. Och i morse läste jag så romanens sista sidor som i en feber.

Det har skrivits mycket om den första delen i Ferrantes tetralogi, så vi det här laget vet väl alla vad den handlar om: två flickor växer upp i en av Neapels fattigare stadsdelar. Mellan dem uppstår en vänskaplig konkurrens som består också i tonåren, trots att omständigheterna gör att deras liv börjar ta drastiskt olika vägar. Elena/Lenú fortsätter i skolan medan Lila, av lärare och Lenú ansedd som den mer intelligenta av dem två, förpassas till en framtid i sina föräldrars skomakeri.

Det som gör Ferrantes roman så insiktsfull är hur hon vågar erkänna att konkurrens kan vara basen för, ja själva drivkraften bakom kvinnlig vänskap och inte nödvändigtvis något som enbart korrumperar densamma. Så brukar inte vänskapsrelationer mellan kvinnor skildras. När romanen slutar är de två huvudpersonerna bara 16 år, men det känns som att jag följt dem ett helt liv. 

Elena Ferrante - "The Days of Abandonment" (2002)

"One April afternoon, right after lunch, my husband announced that he wanted to leave me. He did it while we were clearing the table; the children were quarreling as usual in the next room, the dog was dreaming, growling beside the radiator." (s. 1)

 

En kvinna blir lämnad av sin man. Ensam med barnen och hunden under sommaren försöker Olga upprätthålla en slags normalitet, men misslyckas. Verkligheten förskjuts gradvis, barndomens poverella - den övergivna kvinnan i huset där Olga växte upp - flyttar in och kontrollen, förnuftet ut.

 

The Days of Abandonment är en skräckroman i vardagsmiljö. Halvvägs in får jag en stark lust att ge huvudpersonen en örfil - vakna upp! Tänker sedan: hon kunde varit jag. Provocerande, intelligent och smärtsamt. Europa Editions rule. Utan tvekan årets bästa läsning så här långt.

Januari: 1700-talsförfattare och feminister

Maria Edgeworth by John Downman, 1807

Idag fyller anglo-irländska författaren Maria Edgeworth 250 år (eller 249, beroende på vilket år man väljer som hennes födelseår). Och av en slump har jag lagt hennes roman Belinda (1801) till högen av böcker jag hoppas läsa i januari. Eller nej, det är ju inte av en slump. Det slumpar sig snarare att hon fyller år idag. För under 2016 planerar jag att läsa 1700-talsromaner av just kvinnliga brittiska författare. De var både många och inflytelserika, men idag är deras namn inte lika välbekanta som t.ex. Fielding, Richardson och Defoe --- tre manliga romanförfattare från perioden. Belinda publicerades visserligen ett år in på 1800-talet men jag väljer ändå att börja med just den här romanen eftersom intrigen och humorn jämförts med Jane Austens. Jag hoppas verkligen att det stämmer. Övrig litteratur jag planerar att läsa under januari är också skriven av kvinnor:

  

 

De tre understa titlarna har alla att göra med sådant jag hoppas publicera under 2016, så dem måste jag läsa, vare sig jag har lust eller inte. Hursomhelst är det kul att två stora namn från 1970-talets kvinnorörelse fortfarande tycker att de har något att säga. Gloria Steinem skriver om resandets betydelse för hennes feministiska medvetande och Germaine Greer om hur hon återvänder till Australien för att ta sig an en gammal farm. Mer information följer när jag läst ut.