Familjen Scorta uppstår när en bandit från bergen återvänder till byn efter ett långt fängelsestraff. Han har kommit för att våldta den kvinna han en gång varit förälskad i. Barnet som föds växer upp till en likaledes kriminell man och dessutom väldigt förmögen. Fast samvetet gör sig påmint; han donerar hela härligheten till kyrkan och gör därmed sina barn arvlösa. Det är om de fyra barnen den här romanen egentligen handlar och hur de förhåller sig till den fattigdom de nu är dömda att leva i. Är den en förbannelse eller kanske grunden till deras framtida lycka? Parallellt med huvudberättelsen blir vi också varse om en hemlighet som systern i familjen går och bär på.
Jag är snart riktigt involverad i de fyra syskonen och deras familjer, men klarar inte riktigt av Gaudés episka anslag. Det vardagliga innehållet motiverar inte formen. Tyvärr för huvudpersonerna också ett slags ständiga inre monologer. Här tror jag att det är Gaudés dramatikerbakgrund som spökar. På scen är ju monologen och dialogen centrala för att föra handlingen framåt. Här fungerar det inte alls. Romanfigurerna tappar istället i trovärdighet. Rekommenderar jag ändå en läsning? Jovars, Gaudé är en rackare på fina miljöbeskrivningar och berättelsen är inte utan patos. Solen gassar över byn och svetten lackar i allas nackar. Han beskriver också en underbar fest på en sk trabucchi, en slags långbent fiskebrygga. Som film skulle romanen vara en något blekare och mindre dramatisk kombination av Ettore Scolas Fula, skitiga och elaka och de sicilianska scenerna i Gudfadern. Le soleil des Scorta har översatts till engelska.
