Kliver ut ur Byzantium 330-1453, där ikonerna stirrar mot betraktarna i de skumma rummen. Är oundvikligen påmind om Orhan Paumks fantastiska Mitt namn är röd, en av de mest omtumlande läsupplevelserna de senaste fem åren: en mordgåta, en kärlekshistoria, en politisk diskussion via en konstnärlig konflikt; vilken skapare representerar miniatyren - Gud eller den individuelle konstnären? Ser sedan filmen Uzak (här f.ö. kortfilm av regissören Nuri Bilge Ceylan), där vita flingor, ett pudrat landskap och huvudpersonernas främlingskap inför sig själva och varandra minner om Pumaks mindre geniala men fortfarande läsvärda Snö. Frågan är nu bara vilken av hans böcker som följer? Istanbul eller Den svarta boken? Det får bli den lilla svarta.
p.s. här tipsas också om annan turkisk författare.
