Virginia Woolf - "Flush"

"Heavy curls hung down on either side of Miss Barrett's face; large bright eyes shone out; a large mouth smiled. Heavy ears hung down on either side of Flush's face; his eyes, too, were large and bright: his mouth was wide. . . . Thus closely united, thus immensely divided, they gazed at each other. Then with one bound Flush sprang on to the sofa and laid himself where he was to be forever after - on the rug at Miss Barrett's feet."   

Flush är historien om en hund (som svenska undertiteln lyder), och inte vilken hund om helst utan poeten Elizabeth Barrett Brownings cockerspaniel. Woolf skildrar Barretts instängda tillvaro i huset på Wimpole Street, hennes hemliga giftemål med poeten Robert Browning och deras liv i Italien  - alltsammans ur Flushs perspektiv. Det är också berättelsen om en hund som tillbringar alltför mycket tid inomhus, blir kidnappad av professionella hundnappare, och flyttar till Italien där både han och matte äntligen kan leva ett fritt och harmoniskt liv.

Samuel Spode, 1835

Flush är lätt som en sufflé och en utmärkt introduktion till Virginia Woolf. Här får hennes humor fritt spelrum och hon bakar (för att fortsätta suffléanalogin) med lätt hand in det större händelsförloppet i det mindre. Romanen är också en blinkning till kompisen Lytton Strachey och hans kritik av viktoriansk biografi och dess fokuering på (manliga) berömdheter. Barrett Browning tycks ha haft ett väldigt intensivt förhållande till sin vovve, att döma av de två dikter hon skrev om honom. I "Flush or a Faunus" avbryter Flush hennes självömkande drömmerier genom att trycka nosen mot hennes - gulligt.

You see this dog. It was but yesterday

I mused, forgetful of his presence here,
Till thought on thought drew downward tear on tear;
When from the pillow, where wet-cheeked I lay,
A head as hairy as Faunus, thrust its way
Right sudden against my face,—two golden-clear
Large eyes astonished mine,—a drooping ear
Did flap me on either cheek, to dry the spray!
I started first, as some Arcadian
Amazed by goatly god in twilight grove:
But as my bearded vision closelier ran
My tears off, I knew Flush, and rose above
Surprise and sadness; thanking the true Pan,
Who, by low creatures, leads to heights of love.

Leonard och Virginia Woolfs cockerspaniel Pinka sägs ha bidragit till romanen genom sin blotta närvaro, tillsammans med Woolfs läsning av Barrett Brownings samlade brev. Här därför en avslutande bild på Woolf och Pinka i trädgården. Fotograf Leonard Woolf:

 

Kvarglömd - bortglömd

vem snodde min bok?

Efter att ha läst nästan halva Virginia Woolf på Manhattan glömmer jag kvar boken på restaurangen vi besöker på nyårsdagen. Och saknar den inte på allvar förrän igår kväll. Det säger kanske något om min bristande entusiasm inför Maggie Gees roman och hur stökig lägenheten är. Efter ett telefonsamtal till Les Halles, där de inte hittade någon bok bland kvarglömda effekter, beställer jag ett nytt exemplar (don't ask). På tal om Les Halles var det  här machokocken Anthony Bourdain började sin bana som framgångsrik chef och sedemera författare av bl.a. Kitchen Confidential (2000), som f.ö. står någonstans i bokhyllorna. Den har jag inte läst. Maten är hursomhelst helt ok och restaurangen har blivit något av ett stamställe, eftersom vi nästan har gångavstånd hit. Hoppas att personen som nu har Gees roman gillar den bättre än jag gör.

Så vad läser jag då, när jag inte läser skönlitteratur? De senaste dagarna nyhetsartiklar, så klart, som en besatt, men också The Guardian's "the long read," senast artikeln om ett mord i norra Italien, en text spännande som en kriminalroman. Fast hemskare eftersom det rör sig om ett riktigt mord. Två andra artiklar rör Isis. Och ute faller snön. Bland kassa snöfilmer jag själv spelat in och lagt upp här på bloggen kommer ännu en. Det som fladdrar förbi i rutan mot slutet av filmen är linslocket...

Sylvia Townsend Warner - "Lolly Willowes or the Loving Huntsman" (1926)

Laura "Lolly" Willowes har levt sitt liv i skuggan av andras. Hon är (till att börja med) en mindre arg version av Claire Messuds kvinna på övervåningen. Efter tjugo år i broderns hem bryter hon upp, lämnar det lilla rummet i paradvåningen och flyttar ut på landet. Frihet! Men när brorsonen Titus dyker upp i byn och bestämmer sig för att stanna känner Lolly familjens långa fingrar sluta sig runt hennes hals igen. Då hon går ut i skogen och ingår en pakt med "the huntsman", dvs självaste Satan:

 

"It had pleased Satan to come to her aid. Considering carefully, she did not see who else would have done so. Custom, public  opinion, law, church and state - all would have shaken their massive heads against her plea, and sent her back to bondage." (s. 220) 

 

 

"Is it true you can poke a fire with stick of dynamite in perfect safety? ... Anyhow, even if it isn't true of dynamite, it's true of women. But they know they are dyamite, and long for the concussion that may justify them. Some may get religion, then they're all right, I expect. But for the others, for so many, what can there be but witchcraft? (s. 237)   

Warner är en föregångare till framförallt Angela Carter men också till Virginia Woolf, Jeanette Winterson och Fay Weldon. Romanen igenom skildras dessutom både bostäder och deras innehåll i ovanlig detalj. Hoppas återkomma till det.

Virginia Woolf - To the Lighthouse

Omläsning av Virgina Woolfs kanske bästa roman.

 

"Not as oneself did one find rest ever, in her experience [...] but as a wedge of darkness. Losing personality; one lost the fret, the hurry, the stir; and there rose to her lips  always som exclamation of triumph over life when things came together in this peace, this rest, this eternity; and pausing there she looked out to meet that stroke of the Lighthouse, the long steady stroke, the last of the three, which was her stroke, for watching in this mood always at this hour one could not help attaching oneself to one thing expecially of the things one saw; and this thing, the long steady stroke, was her stroke."

"...she looked at the steady light, the pitiless, the remorseless, which was so much her, yet so little her, which had her at its beck and call (she woke in the night and saw it bent across their bed, stroking the floor), but for all that she thought, watching it with fascination, hypnotized, as if it were stroking with its silver fingers some sealed vessel in her brain whose bursting would flood her with delight, she had known happiness, exquisite happiness, intense happiness, and it silvered the rough waves a little more brightly, as daylight faded, and the blue went out of the sea and it rolled in waves of pure lemon which curved and swelled and broke upon the beach and the ecstacy burst in her eyes and waves of pure delight raced over the floor of her mind and she felt, It is enough! It is enough!"

To the Lighthouse

 

Trots närmare (om jag räknar rätt) tolv somrars traskande upp och ner för avenyerna tog jag första gången the Circle Line runt Manhattan dagarna innan jul. För hur annars se norra Harlem, södra Bronx, om inte från vattnet? Så förspillde jag tre timmar av mitt liv, sittande bland klagande och snorande amerikanska barnfamiljer från Kansas. Tur att jag tog med en bok. Förutom den alltid vackra vyn ovan dock två andra höjdpunkter (!): The little red lighthouse och Blackwell island lighthouse. Den förstnämnda berömd pga barnbok, den senare för att ha konstruerats av en patient på fd mentalsjuhuset på Roosevelt island, vilket är öns nuvarande namn.


New York City Insane Asylum

Och på tal om mentalsjukhus planerar jag just nu vårens kurser. Nej, jag refererar inte till min arbetsplats utan till litteraturlistans Virginia Woolf och henns mentala instabilititet. Romanvalet är helt uppenbart hoppas jag.

Maid in Britain

Alla dessa upstairs-downstairsberättelser. Har påbörjat Alison Lights Mrs Woolf and the Servants och tänker på just sådana. Att f.ö. just Virginia Woolf hade "problem" med sin inneboende hushållerska förvånar inte. Woolf har alltid framstått som en oattraktiv kombination av snobbism och osäkerhet  och den här studien ändrar inte intrycket. Är dock bara några sidor in i texten, så vem vet. Här en första del om herrskap och tjänstefolk i brittisk populärkultur:

Rachel Cusk - "Arlington Park"

Vardagar i Arlington Park består av mammor som fikar tillsammans, shoppar tillsammans, hämtar barnen från skolan och går hem för att vänta på sina äkta män. Arlington Park var målet; ändå känns tillvaron meningslös, tänker Juliet medan Amanda städar bort sina ångest. Maisie, som övertalat sin man att flytta hit från London, undrar om hon inte gjort ett stort misstag. Var det här allt? Är det här livet? Under tiden förbereder Christine kvällens middagsbjudning där hon som vanligt kommer att dricka alldeles för mycket.

Rachel Cusks roman är en homage till Virginia Woolfs Mrs. Dalloway, men en väldigt fri sådan. Arlington Park utspelas under en dag, Cusk hoppar mellan karaktärerna och det är en viss typ av kvinnoliv som står i centrum. Det är det där livet som är lätt att både önska sig och att kritisera. Det är både priviligerat och meningslöst, fyllt av förtvivlan och - ibland - ögonblick av någon slags lycka. Inte en upplyftande roman, heller ingen roman där 'något händer'. Att läsas för Cusks förmåga att ge också de vardagligaste detaljer mening och poetisk skönhet:

"...when the french doors were open and the light lay in golden, quiescent panels on the oak floor. These moments came and they were beautiful, fragile pauses, like bubbles, in which Amanda experienced a feeling of summation, almost of symbolism. They were representations: they were advertisments, for something that lay half-way between the life that was lived here and her own feelings about it. It irked her that more people were not there to witness them (s. 55-56)

Michael Cunningham "The Hours"

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör. Och nej, jag äger verkligen inte alla titlarna, men säkert närmare 300 av dem. Och av dem är hälften fortfarande olästa. Iom projektet hoppas jag ändra på det. Hittills har jag hunnit med 12 böcker...

Nej, det gick inte. Filmversionen tog överhanden och stoppade alla försök att ta till mig Cunninghams bok på dess egna villkor. Om det överhuvudtaget är möjligt med en bok som baseras på en annan roman. För med varenda mening Cunningham lånar från Virginia Woolf flöt inte bara filmen utan också Mrs Dalloway upp och lade sig som ett tolkningsfilter över handlingen. Jag tror nog att The Hours är mycket bra, men kan inte säga det bestämt eftersom den i mitt fall blandas ihop alltför mycket med en underbar film och en närmast hypnotisk Woolf-roman. Nästa bok i projektet är Barbara Kingsolvers The Poisonwood Bible.