"Varför är solen så röd"

I och med krigsskildringen/memoaren Kaputt är läsledan över. Från Waldemarsudde ser dess författare Curzio Malaparte solen gå ner över strömmen och Söder. Han sitter på en bänk i sällskap av prins Eugene. De talar om Proust, om Axel Munthe, om Munthes kärlek till Capris fåglar och de talar om kriget. Eller rättare sagt Malaparte talar. Han talar också om hästar. Och något slags Sverige:

"There is something unreal in Swedish nature, full of fancies and whims, of that tender and lyrical madness that shines from the eye of a horse. The Swedish landscape is a galloping horse. 'Listen,' I said, 'to the neighing of the wind through the trees. Listen to the neighing of the wind among the wind and the grass.'

'The Tivoli horses are returning from the sea,' said Prince Eugene." (s. 19-20)

Sedan talar Malaparte om liken av förfrusna ryska krigsfångar, om morden på judiska flyktingar, om den uppsvällda buken på en död häst och om hästar som frusit fast i sjön Ladoga. Till slut ber prinsen honom att tiga. Men Malaparte kan inte tiga. Prinsen lyssnar medan Malaparte berättar allt vidrigare historier allt vackrare och samtidigt värmer sig i den sjunkande solen:

Arts and Craft i Leksand

Fortfarande bara halvvägs (av orsaker jag återkommer till) in i The Children's Book, men plötsligt kliver Byatts karaktärer, eller snarare deras likar, ut ur texten via radion. K1 besöker Hildasholm, där Axel Munthes engelska fru Hilda Pennington-Mellor skapade en trädgård som i fantasirikedom inte skiljer sig nämnvärt från romanens Olive och hennes sagor. Liksom Olives man Humphry var Munthe oftast frånvarande, både rent fysiskt och känslomässigt. Men andra paralleller mellan Olive och Hilda är mer frapperande: tidsandan, kreativiteten, de okonventionella relationerna, barnen och Shakespeare. Läsningen av Byatts roman är plötsligt ett nöje igen. Jag har dessutom länge närt en slags förälskelse i Axel Munthe. Olof Lagercrantzs Min första krets, där en ung Lagercrantz beskriver sitt umgänge med Hildas söner, står nu också högt på min måste-läsa-lista. Här också besök på Hildasholm, tillsammans med gubbsen från programmet Trädgård.

"The Story of San Michele" - Axel Munthe

Världsbokdag och jag föreslår en (om)läsning av Axel Munthes Boken om San Michele. Läkare, djurvän, filantrop och humanist. Axel Munthe utbildade sig i Paris, inspirerades av Charcot men avfärdade hypnosen. Vid 18 års ålder: förälskar sig i Capri och bestämmer sig för att en dag bygga hus där. Kolera bröt ut i Neapel, Munthe reste ner. Han blir kvar i Italien och slår sig ner i Keats hus. Efter framgångsrikt praktiserande återvände han till Sverige som drottning Victorias privatläkare. År av sparande senare: bygget av Villa San Michele påbörjas. En period av depression och annalkande blindhet och han får rådet av författaren Henry James att skriva en bok. Det blir The Story of San Michele,vilken skrevs på engelska. En internationell succé som översattes till 25 andra språk. Pengarna från boken gick till reservat för småfåglar i Sverige och Italien.

Boken om San Michele är inte självbiografi, läkarmemoar, skönlitteratur eller historia. Eller, den är allt det. Men handlar mest, skriver Munthe själv, om Döden. Den handlar också om det mer bräckliga livet. Om Munthes hundar, om mötet med en grå liten tomte, om resor till Lappland, om franska societetsdamer, om sömnlöshet, om utgrävningarna på Capri och om kejsar Tiberius. Framförallt skildrar den Munthes livshållning: respekt och förundran inför allt levande, nödvändigheten av humor och modet att möta slutet. Man får också en glimt av andra, mindre ödmjuka sidor. Villa San Michele är idag välkänt museum och kulturinstitut. Det här är min bok för en öde ö (eller gärna Capri). Och en fin bok - tycker jag - att läsa på en världsbokdag. Bonne lecture osv!
p.s. Bengt Jangfeldt har skrivit en biografi.