Kate Morton - "The House at Riverton"

Pastisch eller fan fiction? Jag lutar åt att Kate Morton med den här romanen skrivit det senare. Hon listar sina inspirationskällor: Nancy Mitford, Evelyn Waugh, Daphne du Maurier, F. Scott Fitzgerald, Noël Coward, A. S. Byatts Possession, Atwoods The Blind Assassin, Ishiguros Remains of the Day, Gosford Park och tv-serien Upstairs Downstairs. Sedan tar hon hela 600 sidor på sig att berätta vad som egentligen hände kvällen då en ung poet tog livet av sig på ägorna till ett typiskt manor house. Det beror på att hon i berättelsen tryckt in praktiskt taget varenda kliché i genren engelska gods- och herrgårdsromaner/filmer (se hennes egen lista ovan). Både händelseförlopp och karaktärsutveckling tar rejält stryk av detta. The House at Riverton är outhärdligt förutsägbar - vi har ju läst/sett historien otaliga gånger förut, i bättre versioner. Handlingen är dessutom oförlåtligt långsam. Mot det hjälper inga slutknorrar (och romanen har såklart en sådan) i världen.