Bokslut 2017

Under mellandagarna anlände en fökylning utan like och nockade både mig och Mr B. Vi sov, hostade och snöt oss igenom nyårshelgen och det nya årets första dagar. Och inte blev det bättre av att dagarna har varit de kallaste på länge, samt att husets värmesystem brakade ihop och vi tvingades sova under tre lager täcken och yllefiltar, med mössa på huvudet och halsduk runt halsen. Också ett sätt att bli påmind om hur eländigt det är för människor som saknar ett hem den här årstiden.

Men nu till något helt annat. Bokslut 2017. 74 utlästa romaner är inte så imponerande, men då får jag påminna mig om att jag under okt-dec också läste 56 noveller. Av de 74 romanerna är en stor del omläsningar av populärkulturellt slag. Eftersom jag läser (om) sådant när jag inte klarar av annan litteratur, typ när jag mår dåligt, är stressad etc, så är det ett lätt deprimerande konstaterande att jag plöjt igenom inte mindre än tre författares (Georgette Heyer, Lee Child och Kim Harrison) verk under året. 

Det övriga jag läst har dock varit riktigt bra. Det som skiljer 2017 från tidigare år är att antalet nypublicerade romaner var så högt. 

Året började med höjdpunkterna Emma Clines The Girls, Naomi Noviks Uprooted och Maggie Nelsons The Argonauts - två romaner/en autofiktion som förföljde mig under resten av året och som jag snart vill läsa om. Toni Morrisons A Mercy var det bästa jag läst av henne på ett tag (fast så är det ett tag sedan jag läste henne också), och följdes av eminenta Kelly Links Get in Trouble, en novellsamling som initierade min besatthet för noveller i år. 

Under sommaren fortsatte jag trenden att läsa nyligen publicerade romaner: Sarah Perrys nyviktorianska The Essex Serpent, Cara Hoffmans somriga Running och Emma Flints deckarlika Little Deaths. Lorrie Moores A Gate at the Stairs bröt trenden genom att ha publicerats redan 2010.  Under hösten läste jag två nya romaner av manliga författare, Mohsin Hamids förvånansvärt upplyftande Exit West och Colson Whiteheads The Underground Railroad. Året avslutades med nobelprisade Never Let Me Go och Megan Abbotts The End of Everything, i vilken en högst opålitligt berättare bidrog starkt till läsnöjet. Under dagarna innan jul lyckades jag också ta mig igenom Pär Lagerkvists dystra Bödeln, en roman jag som stått på min att-läsa-list länge, länge.  

Slutligen, så gick min enda utmaning, Kaosutmaningen sådär. 22 punkter at 35 är kanske inte så mycket att skryta med. Men med tanke på hur jobbigt det här året varit och hur det tagit på mina läskrafter så kunde det ha varit mycket värre.

Colson Whitehead - The Underground Railroad (2016)

Cora låter sig övertalas av den relativt nyanlända slaven Caesar att fly från den bomullsplantage där de båda hålls förslavade. Så börjar hennes långa resa mot norr och friheten. Men Colson Whiteheads roman börjar egentligen någonstans i Afrika, med kidnappningen av Coras mormor, och resan över Atlanten. Och Cora själv drivs inte bara av frihetslängtan utan också efter att äntligen få återse sin mamma, som flydde från plantagen när Cora bara var ett litet barn. Det är dock inte kärlek till mamman utan hat som dominerar hennes tankar. Den framgångsrika slavfångaren Ridgeway delar Coras känslor. Han har aldrig kommit över det faktum att han inte lyckades spåra Coras mamma och hans jakt på Cora och Caesar motiveras av det misslyckandet.

The Underground Railroad blev inte kortlistad för Man Booker-priset, men vad gör det. Den är spännande som en thriller, och samtidigt hjärtslitande dramatisk. Den underjordiska järnvägen är förstås en referens till den metafor som används för att beskriva de många människor som hjälpte slavar att fly från fångenskapen i söder. I Whiteheads roman är järnvägen dock ingen metafor utan en verklig, underjordisk sådan, som för Cora till valda delar av 1880-talets USA. Vissa ställen lovar frid och frihet, andra är till och med hemskare än den plats hon en gång flytt ifrån. Och bakom sig har hon hela tiden Ridgeway.

Jag gillar verkligen greppet med att realisera järnvägen och samtidigt omge den av mystik. För ingen vet egentligen vilka som byggt den och tågen, och ingen vet hur långt rälsen egentligen sträcker sig. Jag sträckläste romanen tills jag och Mr B åkte till London en vecka och sedan jobbade jag i Sverige. Då kom jag av mig i läsningen, men tog upp den tillbaka i NY igen. Det tog romanen ingen skada av. Rekommenderas varmt.

en bild utan någon relation till romanen, bara mina London-kvarter, ljuvliga South Kensington