lördag, juli 30, 2016

"Thérèse Desqueyroux" (1927) - François Mauriac

François Mauriacs roman från 1927 börjar med att Thérèse Desqueyroux har frikänts från mordförsöket på sin man och ser fram emot att förklara sina handlingar för honom. Men mannan har helt andra planer och Thérèse inser att hon kanske undsluppit ett fängelsestraff bara för att tvingas genomlida ett annat.

På väg hem från domstolen tänker Therèse igenom sitt liv och vad som ledde till att hon i hemlighet förgiftade Bernard med hans egen medicin. Genom att skifta mellan första och tredje person ges läsaren en inblick i Thérèse uppväxt som medlem av en av de två dominerande familjerna i trakten och hennes känslor inför det inskränkta livet i Landes, en isolerad provins med kust mot Atlanten och enorma skogar av svarttall. Väninnan Anne tillhör den andra familjen, liksom Annes bror Bernard, mannen hon så småningom kommer att gifta sig med. Inte av kärlek utan för att förena de två skogsområden familjerna äger. Thérèse förefaller till att börja med ganska anpassad till det tråkiga men trygga livet med den enkelspåriga Bernard, men när Anne förälskar sig häftigt i Jean, en judisk man från trakten, väcks något återigen till liv i Thérèse.
 
Thérèses resonemang och handlingar för tankarna till Emma Bovary, men till skillnad från Emma tar sig hennes desperation ett destruktivt uttryck utåt istället för inåt. Det, åtminstone, är sympatiskt, även om Thérèse faktiskt begår ett brott i processen. Mauriac skildrar två sorters människor, de som accepterar sin plats och värjer sig mot alla frågeställningar och förändringar och de som längtar efter att bryta sig loss och själva definiera sina livsvillkor trots ett kanske alltför högt pris.
 
Två filmatiseringar har gjorts, av vilka den senaste från 2012 är så vacker att man dånar. Audrey Tatou spelar huvudrollen:
 
 

tisdag, juli 19, 2016

"Earthly Possessions" (1977) - Anne Tyler

Jag gillar egentligen inte att läsa planlöst utan vill gärna planera läsningen efter någon slags ordning. Jag tror det beror på att jag har alldeles för många böcker här hemma  och den växande insikten att jag aldrig kommer att hinna läsa ut allt innan jag dör. Det är en ångestfylld tanke som jag kommit på att jag kan skjuta ifrån mig på två sätt. Antingen får jag helt enkelt göra mig av med majoriteten av böckerna (vilken frihet!) eller så får jag försöka motivera valen på något sätt. Så försöker jag i alla all undvika ängslan jag drabbas av så fort jag läst klart något.
 
Fast ibland blir jag förrådd av själva läslusten. Jag ser en titel och plötsligt bara måste jag läsa just den texten, strunt samma i alla best laid schemes. Så var fallet idag, med Anne Tylers roman från 1977. Earthly Possessions är en roman om Charlotte, en medelålders kvinna med ett aldrig realiserat behov att att resa iväg - iväg från föräldrarna, iväg från den äkta mannen, iväg från alla de människor som invaderat hennes hem, iväg från sitt liv. Hon har därför utvecklat ett negativt förhållande till sina och mannens ägodelar, eller earthly possessions, som romanen heter på engelska. Titlen anspelar indirekt på det faktum att maken är präst. Charlotte resonerar som en fiktiv förlaga till Marie Kondo, skulle man kunna säga. Rensa ut, släng bort och må bättre. I romanens början har hon äntligen påbörjat en resa. Problemet är bara att hon gör resan i sällskap med sin kidnappare, en ung bankrånare som tagit henne som gisslan och nu är på flykt undan polisen.

Anne Tyler är expert på vardagsrealism med tragikomisk knorr. Varför har jag inte läst mer av henne, egentligen? Kanske är det för att jag läste hennes roman The Accidental Tourist när jag var alldeles för ung. Då ville jag inte läsa om medelålders karaktärers livskriser. Idag, när jag själv väl räknas som medelålders, uppskattar jag den lätta och komiska hand med vilken Tyler skildrar vardagen.  

måndag, juli 18, 2016

NY på film: "Smoke" (1995)

Smoke är en NY-film som utspelas i Brooklyn. Filmens nav är Auggies (Harvey Keitels) tobaksaffär. Där samlas kvarterets invånare, röker och pratar baseball. I kvarteret bor också författaren Paul Benjamin (William Hurt). Efter fyra publicerade romaner kan han inte längre skriva, sedan hans hustru fallit offer för en missriktad kula vid en gängskjutning för något år sedan. På väg hem från Auggies affär ser han sig inte för när han kliver ut i gatan och blir nästan påkörd då en ung kille (Harold Perrineau) slitit tag i honom. Killen presenterar sig som Hashid. I tacksamhet erbjuder Paul honom att kvarta hos honom några nätter. Och så har tittaren blivit introducerad för filmens tre huvudpersoner. Fast egentligen är de många fler, för det här ett ensemblestycke och en film där dialogen spelar den egentliga huvudrollen. Men så är det Paul Auster som skrivit manuset till Wayne Wangs film.
Smoke är en vinjettfilm, dvs den består av fler korta berättelser där samma personer återkommer. Auggie förbereder en insmuggling av kubanska cigarrer när en flamma (Stockard Channing) från förr plötsligt kliver in genom dörren och ber om hjälp med att hitta sin påtända dotter. Hashid har precis fått veta att hans frånvarande far (Forest Whitaker) återigen är i stan och bestämmer sig för att söka upp honom. Samtidigt letar några riktigt otäcka typer efter honom av helt andra skäl.
Mycket mer dramatiska än så är inte de berättelser som filmen består av men de räcker gott och väl. Smoke är nämligen en film om historieberättande. Och om den gamla sanningen att det inte är vad som berättas utan hur som avgör om en berättelse är bra eller inte. Ett av de finare ögonblicken i filmen är när Auggie visar Paul sitt fotoprojekt. Varje morgon klockan åtta tar Auggie en bild av hörnet där hans tobaksaffär ligger. Varje morgon, utan undantag. Paul har svårt att förstå meningen med projektet tills Auggie förklarar att platsen är världen i miniatyr och att man inte behöver resa någon annanstans för att förstå mer om världen än man kanske vill. Smoke är dessutom en film om manlig vänskap och manliga relationer. Förutom Stockard Channing är det bara Ashley Judd som har en någorlunda framträdande roll i filmen. Men både hon och Channing gör verkligen det mesta av materialet. Samtliga karaktärer känns så, ja, autentiska. När jag sett klart filmen känns det som att det här är personer som jag gärna skulle hänga med lite längre.
Jag såg filmen in New York 1995 och har faktiskt inte sett om den förrän nu. Då gjorde den ett starkt intryck men jag har varit lite orolig för att den kanske åldrats illa under de dryga tio åren sedan dess. Det har den inte (förutom att de röker som skorstenar förstås). Men så finns inte en enda svag rollprestation i filmen. Keitel, Hurt och Perinneau backas upp av Forest Whitaker, Jared Harris, Giancarlo Esposito samt, som sagt Channing och Judd. Ryktet säger att filminspelningen var en så fin upplevelse för alla inblandade att de inte ville sluta filma. Därför gjorde de en uppföljare, Blue in the Face (1995). Den har jag inte vågat se ännu. Filmmusik av Tom Waits, vars "Innocent When You Dream" spelar stor roll för förståelsen av den slutscen där Auggie berättar en julhistoria för Paul. Det sägs att Paul Auste skrev julhistorien först och filmen efteråt, men vem vet hur det egentligen var med den saken:

"Bullshit is a real talent Auggie. To make up a good story you have to know how to push all the right buttons. I'd say you were up there with all the masters."

söndag, juli 17, 2016

"Tender is the Night" (1934) - F. Scott Fitzgerald

"...when this story begins only the cupolas of a dozen old villas rotted like water lilies among the massed pines near Gausse's Hôtel des Êtrangers and Cannes, five miles below. The hotel and its bright tan prayer rug of a beach were one. In the early morning the distant image of Cannes, the pink and cream of old fortifications, the Purple Alp that bounded Italy, were cast across the water and lay quavering in the ripples and rings sent up by sea-plants through the clear shallows." (p. 11)
 
Dick och Nicole Diver har på egen hand förvandlat franska Rivieran till ett sommarresmål för rika amerikaner och till deras hus uppe i bergen vallfärdar de unga och de vackra. Vad få vet är att Nicole tillbringat sin ungdom på mentalsjukhus och att Dicks jobb som äkta man också innebär att agera hennes psykolog. När skådespelaren Rosemary anländer till Rivieran uppstår en störning i deras arrangemang. Tender is the Night är en skildring av ett äktenskap. Dick praktiserar inte längre som psykolog, men vill inte leva på Nicoles förmögenhet. I takt med att hon blommar upp och återfår sitt självförtroende faller Dick allt djupare ner i alkoholism och depression.

De första hundra sidorna av Tender is the Night tog veckor att läsa ut. Fitzgerald har en tendens att beskriva när han borde skildra (show - don't tell, Fitz!). Så var fallet med The Beautiul and Damned (1922), så var definitivt fallet med This Side of Paradise (1920). Men 150 sidor in i Tender is the Night börjar jag empatisera med karaktärerna. Romanens sista del läser jag i ett sträck.
Det här är en roman av en mogen Fritzgerald, som jag känner igen från den roman han skrev tio år tidigare, The Great Gatsby. Det är också den sista av hans romaner att publiceras under hans livstid. På 1940-talet flyttade han till Hollywood för att skriva filmmanus och där påbörjade han romanen The Last Tycoon, men dog i sviterna av sin alkoholism innan den var färdig. Om den perioden i hans liv har hans dåvarande partner, Sheilah Graham, skrivit väldigt fint i A College of One.

lördag, juli 16, 2016

La grande librairie tipsar om sommarläsning

Vad tycker ett antal franska författare att vi ska läsa på sommaren? Vad hoppas de själva läsa, eller kanske läsa om? Franska TV5s underbara bokprogram La grande librairie har semesteruppehåll men sista programmet ägnades åt sommarläsning. Nu har ju halva sommaren gått men vi har några veckor kvar. Sex författare hade bjudits in för att berätta vad de själva vill läsa i sommar. Inte så överraskande (typ, snark...) valde två av författarna ryska klassiker: Tolstojs Krig och fred, samt Dostojevskijs Bröderna Karamazov. Det är iofs på sommaren som de flesta har tid att ta sig an så långa verk, men jag tycker att de fegade. De andra författarna rekommenderade Jules Renards Journals 1887-1910 och Louis Calafertes C'est la guerre. Båda verken högst självbiografiska och den senare verkar helt sexfixerad. Roligast var ändå att Yann Queffélec slog ett slag för Donna Tartts The Secret History (Le maître des illusions på franska), en modern klassiker som kanske inte hunnit bli riktigt rumsren ännu.
  
Sedan visades ett segment där diverse kulturpersonligheter hade 30 sekunder var på sig att presentera sina sommarboksval. Den mest spännande titeln var nog Madeleineprojektet (en slags tweetdokumentär) av Clara Beaudoux. Programmet slutade med att sex bibliotekarier också kom med tips: Marisha Pessls Night Film (2013), Marie Gaulis Le royaume des oiseaux (2016), Eric McCormacks Cloud (2016) - som jag klickade hem - mauritanske författaren Beyrouks Le Tambour des Larmes (2016), Shilpi Somaya Goudas The Golden Son (2016) och slutligen Jacques Abeilles Le Jardin Statuaires (2012), en roman där stenstayer odlas likt plantor. Helskumt, men läggs tillsammans med Beyrouk till min lista på franska verk att leta upp nästa gång jag befinner mig i en fransk bokhandel. 


fredag, juli 15, 2016

Iste i hettan

Så varmt och fuktigt ute! "Real feel" 39 grader celsius säger väderleksrapporten. Nere i Soho igår slank jag in på Harney & Sons, eftersom butiken ligger i samma kvarter som Dean & DeLuca. Massor av teer och till rimliga priser dessutom. Ett New Yorktips. Förutom persikote, köpte jag en ljuvlig Formosa Oolong, ett te jag inte druckit på länge. Iste är ett måste den här årstiden, fast Mr. B hävdar bestämt att iste gjort på persikote (bara frukter, inga teblad) smakar som Kool-Aid. Det gör det absolut inte, men om så vore, okej då, I drank it (the Kool-Aid, that is).

Bastille Day film: "Le Boucher" (1970)

Franska nationaldagen firades också med film igår. Claude Chabrol brukar kallas Frankrikes svar på Hitchcock, men så bra är inte hans filmer. Undantaget är den här pärlan till film. Chabrols bästa, faktiskt. Le Boucher (Slaktaren, 1970) utspelas i den lilla byn Trémolat. En seriemördare härjar i trakten, men av det märks inte mycket i filmens början. Istället firas ett bröllop. Med på festen är byns skollärare, Hélène (spelad av Stéphane Audran). Hennes bordssällskap visar sig vara en av byns återvändare, Paul (Jean Yanne), sonen till byns slaktare.
Efter festen promenerar Paul och Hélène hemåt. Det är en ljus och ljum sommarkväll, och Trémolats gator är folktomma, precis som de brukar vara i små samhällen på somrarna.
Det framgår av deras samtal att Hélène är välutbildad och självständig, men också att hon uppskattar Pauls försiktiga uppvaktning. Paul å sin sida har varit borta från byn i tretton år under sin tid som soldat. Nu är han tillbaka i Trémolat för att ta över sin fars slakteri. Mellan dem uppstår ett visst tycke.
Jag har svårt att förklara vad som gör Le Boucher till en så intressant film, men jag tror att det är den långsamt stegrande spänningen som ackompanjerar Hélènes och Pauls lika gradvist fördjupade relation. Det första mordet sker i en grannby och nyheten når bara byborna i Trémolet i form av skvaller. Hélène blir dock mer direkt involverad i jakten på mördaren när hon tillsammans med sina elever hittar nästa offer, den unga bruden från den inledande bröllopsscenen.
 
Jag slås också av att Hélène röker hela filmen igenom och tänker först att det var andra tider när filmen spelades in, men så kommer jag ihåg att en tändare spelar en nyckelroll i avslöjandet av mördaren. Som tittare kan man gissa sig till hans identitet redan i filmens inledningsscener, men Hélène är förstås ovetande och det är hennes gradvisa insikt i att hon kanske förälskat sig i ett monster som är filmens kärna.
Filmens slutscener är ruggiga men också gripande. Till syvende och sist är det inte mördarens offer vi sympatiserar med utan Hélène. I slutet av filmen står hon vid flodkanten medan mörkret övergår i gryning. Ensam igen.

Vattennostalgi i Soho, NY (2016)

På väg till Dean & DeLuca för att fylla på saltförrådet (Maldon och sel de Camargue) trillade jag över den här scenen på en bakgata i Soho. Minuterna innan föll ett tropiskt regn så vi var alla redan mer eller mindre blöta. Pappan till barnen var minst lika entusiastisk och bar konstigt nog omkring på en stor skiftnyckel... 

torsdag, juli 14, 2016

Bastille Day - frukost

Franska nationaldagen idag och jag firar med, eh, ägg. Efter två starka koppar kaffe tidigt på morgonen, innan hettan och fukten hunnit lägga sig som en blöt filt över dagen, plockade jag chokladmyntablad på terrassen för en mindre magstark dryck. Chokladmynta är min nya passion, luktar mer choklad än det smakar men smak är ju till hälften doft. Lite som att dricka mintchoklad, mums.
Till det kokade jag två ägg som jag sedan skvätte några droppar fransk vinägrett över. Alltså, vinägrett man gör själv smakar ju i regel godast, men den här normandiska varianten är något alldeles speciellt. Den går inte att få tag på i New York, tyvärr. Vill man köpa den utanför Frankrike, där Toustain-Barville är ett vanligt och inte särskilt exklusivt varumärke, får man snällt ta sig till NK i Stockholm, i alla fall om man bor i Sverige. När jag är där brukar jag passa på att köpa två flaskor - de brukar räcka ett helt år. Jag trycker också ner en vitlöksklyfta eller två i den flaska jag öppnar. Då blir vinägretten ännu godare. Efter frukosten går jag ner till dörrvakten som överlämnar en hel hög paket - som julafton. Fast paketen kommer ju från mig. Däri bland annat:
 Mest lättsam läsning, förutom Hanna Arendts bok om totalitarianism. Jag har ingen aning om när jag har tänkt hinna läsa någon av de här böckerna. Mer Bastille Day senare.

onsdag, juli 13, 2016

"Outlander" - Diana Gabaldon

Å, jag hade på känn att jag skulle fastna för Gabaldons historiska tidsreseromaner, trots att jag verkligen inte vurmar för vare sig säckpipor, kiltar eller keltisk kultur i allmänhet. Egentligen har jag inte tid att läsa om hur sjuksköterskan Claire Randall och hennes man Frank efter andra världskrigets slut försöker att hitta tillbaka till varandra genom att tillbringa tid tillsammans i de skotska högländerna. Eller hur Claire besöker häxringen Craigh na Dun och gör någon slags magisk tidsresa tillbaka till 1745, där hon faller handlöst för skotten James Fraser och hamnar mitt i ett politiskt rävspel mellan klaner och engelsmän, samtidigt som hon försöker hitta tillbaka till sin egen tid och till Frank.
 
Men, tid eller inte, så slukade jag första delen på två dagar och såg sedan tv-filmatiseringen av boken i väntan på bok två som jag beställde så fort jag läst ut den första. Bok två anländer idag meddelar Amazon. Jag vet att jag är sen med att läsa serien, men tack gode gud för att det är sommar för annars vore risken att jag försummade mitt arbete på grund av sömnbrist. Redigeringen av min egen bok kan jag göra halvt i sömnen och föreläsningen jag ger i augusti får jag helt enkelt skriva på när jag läst ut alla delar i Gabaldons serie eller tröttnat på densamma. Och i ljuset av Brexit har faktiskt de historiska händelser Gabaldon beskriver viss relevans.
 
Orkar man inte läsa 1000+ sidor kan man välja att bara se tv-serien istället. Väldigt välproducerad med fina 1940-talsmiljöer, kostymer och skotsk 1700-talsnaturalism. Missa inte:
 

fredag, juli 01, 2016

Bokfynd, CA (2016)

Litterära godbitar i resväskan när jag packar upp. I närheten av hotellet i Menlo Park låg Feldman's Books, underbar andrahandsbokhandel. Vad jag har saknat att strosa runt bland hyllor med gamla böcker och inte veta riktigt vad jag kommer att hitta. Lokalen var uppdelad i två rum och mellan dem hade ägarna anlagt en grön oas, med rinnande vatten, ett avokadoträd och kvittrande småfåglar. Och läsplatser så klart.
Vad följde med hem? Förutom Helen Oyeyemis Bird, Snow, Boy, från City Lights Books, följande: Två deckare skrivna av Margery Allingham (Agatha Christie var en beundrare), Venusberg av Anthony Powell, en engelsk översättning av en George Sand-roman, en liten och mörkblå inbunden Wuthering Heights, samt romaner skrivna av tidiga amerikanska kvinnliga författare. Mycket spännande:
Å norra Kalifornien, saknar det redan. Torr värme och dimma som sveper in över San Francisco på morgonen. Sekvojaträd, sjölejon, kustremsan mot Stilla Havet, grillad avokado och lokal honung, vin från Napa och Sonoma. San Andreas-förkastningens gröna kullar - what's not to like? Okej då, jordbävningsrisk, IT-miljonärernas upphaussande av huspriser och bilkultur. Och att titta ut över havet känns som att befinna sig vid världens ände. Vissa människor gillar den känslan. Inte jag.