Franska nationaldagen firades också med film igår. Claude Chabrol brukar kallas Frankrikes svar på Hitchcock, men så bra är inte hans filmer. Undantaget är den här pärlan till film. Chabrols bästa, faktiskt. Le Boucher (Slaktaren, 1970) utspelas i den lilla byn Trémolat. En seriemördare härjar i trakten, men av det märks inte mycket i filmens början. Istället firas ett bröllop. Med på festen är byns skollärare, Hélène (spelad av Stéphane Audran). Hennes bordssällskap visar sig vara en av byns återvändare, Paul (Jean Yanne), sonen till byns slaktare.
Efter festen promenerar Paul och Hélène hemåt. Det är en ljus och ljum sommarkväll, och Trémolats gator är folktomma, precis som de brukar vara i små samhällen på somrarna.
Det framgår av deras samtal att Hélène är välutbildad och självständig, men också att hon uppskattar Pauls försiktiga uppvaktning. Paul å sin sida har varit borta från byn i tretton år under sin tid som soldat. Nu är han tillbaka i Trémolat för att ta över sin fars slakteri. Mellan dem uppstår ett visst tycke.
Jag har svårt att förklara vad som gör Le Boucher till en så intressant film, men jag tror att det är den långsamt stegrande spänningen som ackompanjerar Hélènes och Pauls lika gradvist fördjupade relation. Det första mordet sker i en grannby och nyheten når bara byborna i Trémolet i form av skvaller. Hélène blir dock mer direkt involverad i jakten på mördaren när hon tillsammans med sina elever hittar nästa offer, den unga bruden från den inledande bröllopsscenen.
Jag slås också av att Hélène röker hela filmen igenom och tänker först att det var andra tider när filmen spelades in, men så kommer jag ihåg att en tändare spelar en nyckelroll i avslöjandet av mördaren. Som tittare kan man gissa sig till hans identitet redan i filmens inledningsscener, men Hélène är förstås ovetande och det är hennes gradvisa insikt i att hon kanske förälskat sig i ett monster som är filmens kärna.
Filmens slutscener är ruggiga men också gripande. Till syvende och sist är det inte mördarens offer vi sympatiserar med utan Hélène. I slutet av filmen står hon vid flodkanten medan mörkret övergår i gryning. Ensam igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar