Spelling, Gnellisp, Sillpeng

The Times har en ny, vansinnigt beroendeframkallande sida där man tävlar i att förstå och stava engelska ord, och på kortast möjliga tid dessutom: en webversion av ett s.k. spelling bee. Vad har rättstavning med bin att göra? Inte ett dugg. Efter fler försök än jag vill medge har jag hittills kommit upp i 210 poäng. Tur att man bara tävlar mot sig själv. Jag undrar om min lokala videobutik har filmen Spellbound på sitt lager. Pto min videobutik; jag har ÄNTLIGEN tilltalat ondskan som jobbar där och hon lyste upp när det visade sig att vi delar åsikt om Angelina Jolies skådespelarbrister och hon lovade recensera The Changeling när hon sett den. Trots det är jag fortfarande lite rädd för henne.

Crayolaplank

Finare plank än man normalt ser runt en byggarbetsplats, eller hur? Står mittemot Hyde Park (norra sidan). Bilden togs i en taxi så jag hann tyvärr inte se vilka de påhittade boktitlarna är. Klicka på bilden för att se texten på pennor och kritor.

'Ajan Mack'evan

Nu ska jag avslöja en sak. Jag har under flera år uttalat Ian McEwans namn som ovan (alltså: 'ajan mack'evan). Tills jag blev totalt utskrattad av Kate uppe i Glasgow. Faktum är att hon nästan kissade på sig när hon hörde vad jag sade. Ian McEvan ska naturligtvis uttalas så här: 'ian mackj'uan. Det fattar ju varenda människa. Utom jag.

Därför är jag väldigt tacksam för SVTs Babel. Där är researchen grundlig, må jag säga. Daniel Sjölin närmast ljudar utländska författares namn och har t.ex. lärt mig att Coetzee uttalas: khöttsi (typ) och att Houellebecq heter: uellb'eck, inte ållb'eck.

Men nu har Babel semester och det finns ju så många andra författare vars namn hotar med total förödmjukelse. T.ex. Chuck Palahniuk. Hur tusan uttalas hans efternamn egentligen? Eller Michael Chabon? Och vad sägs om Anthony Powell, Michael Crichton, Annie Prouxl, Ngugi wa Thiong'o och Colm Toibin? (klicka på namnen för svar)

Fler författarnamn som utgör fallgropar när man ska prata som om man visste vad man talade om?

Tårar på plattformen

Leta fram näsdukarna, det handlar om omöjlig kärlek. I David Neals Brief Encounter möts en man och en kvinna i väntrummet på en sliten tågstation. De är gifta på var sitt håll men blir förälskade i varandra, bara för att inse det omöjliga i situationen. Också av Neal: Summertime där Katherine Hepurn faller för gift man. Ett technicolorerat Venedig bildar bakgrund till Hepburns kanske bästa insats någonsin. Avslutas med tårfyllt avsked på - stationen, så klart. I Vittorio di Sicas Indiscretion of an American Wife, också kallad Stazione Termini, är rollerna omvända. Montgomery Clift är ung italiensk man förälskad i gift amerikanska som lämnar honom. Hela dramat utspelas på tågstation i Rom.

I samtliga filmer blommar utomäktenskaplig kärlek, vilken hotar men aldrig ändrar det existerande familjearrangemanget. Var bättre kan dessa tillfälliga, tragiska romanser spelas upp än på tågstationen, där främlingar möts och lika naturligt skiljs igen? The Guardian listar de vackraste stationerna i världen men har glömt en av de finaste, Union Station i Washington D.C.:

1. St. Pancras, London (1887)
2. Grand Central Terminal, New York (1913)
3. Santa Maria Novella, Florens (1934)
4. Helsinki Central, Helsingfors (1919)
5. Lahore Railway Station, Lahore (1862)
6. Union Station, Los Angeles (1939) - oj, oj!

Andra stationer som borde varit med på listan? Här iallafall fler filmer där tågstationer och tåg spelat roll.

Zolas Paris

"...this shop which had suddenly appeared before her, this building which seemed so enormous, brought a lump to her throat and held her rooted to the spot, excited, fascinated, oblivious to everything else. The high place-glass door reached the mezzanine floor and was surrounded by elaborate decorations covered with guilding..."

Émile Zola, The Ladies' Paradise (Au bonheur des dames) 1883.

Tillbaka efter lång, härlig helg i franska huvudstaden. Jag hade planerat vissa bokköp, att hitta svarta gummiskor från Bensimon och kanske en fin kanvasväska för mathandling hemma i London. Mao, en ganska blygsam lista. Efter lunch och eftermiddagspromenad till och fika vid Place des Vosges på fredag (dag 1) sov Mr. B middag. Eftersom jag läste och absolut älskade Zolas roman Damernas Paradis förra året, gjorde jag under tiden ett återbesök på Le Bon Marché, Paris motsvarighet till NK. Det var tur att jag gjorde det för i källaren ligger en bokavdelning, vilken var den enda bokhandel jag hann in i under helgen. Sedan åkte jag upp- och nerför varuhusets rulltrappa och försökte föreställa mig hur det måste ha sett ut när allt var nytt. Sommarrean var i full fart och jag hittade fina, men fortfarande hutlöst dyra kanvasväskor som därför fick ligga kvar. Le Bon Marché sålde inte Bensimon, men jag äger redan sex par (dock inte svarta) så det gjorde inte mycket. Steg också in i ett moln av Carons sensuella Tabac Blond och kunde sedan inte sluta inandas min egen hud. Åkte tillbaka till hotellet, väckte Mr. B och intog nostalgimiddag på Au Pied de Cochon. Den klassiska restaurangen ligger på gata i anslutning till hallarna och vad passade bättre än att påbörja Zolas The Belly of Paris (Le Ventre de Paris), eller just Hallarna på svenska?

p.s. rekommenderar Oxford World's Classics annoterade utgåvor av Zola.

John Bergers "Ways of Seeing"

En riktig klassiker i konstvetenskapliga sammanhang är John Bergers BBC-serie och bok Ways of Seeing från 1972. Berger populariserade politiseringen av vårt sätt att se på konst. Nu finns serien tillgänglig på youtube. Idag känns inte Bergers tankegångar så revolutionerande och det marxist-humanistiska draget är tydligt (från Walter Benjamin m.fl.). Men serien som sådan är fantastisk! Dessutom uppmanar Berger själv tittarnas till skepsis. Samtliga avsnitt hittas här.

Del 1 (1/4):

Vad läser Art Garfunkel?

Sedan 1968 har Art listat de böcker han läst. Listan finns på nätet. Där kan man också läsa vilka Arts favoritböcker är. Tydligen slutade han läsa 2007 eller så har han helt enkelt struntat i att uppdatera sin sajt. Fotot till vänster går att datera med hjälp av boken han håller i, men jag undrar ändå vad meningen är med att publicera listan?
En annan farbror, förlåt, man som listar sina böcker på nätet är Michael Parker. Nej, han är inte f.d. musiker (vad jag vet). Han tycker bara om att läsa. Och det har han gjort mycket och länge, precis som Art. Till skillnad från Arts ganska konventionella lista är Michael Parkers full av ovanliga och oväntade lästips. Han kommenterar också det han läst. Det gör inte Art, vilket nog är lika bra.

Långa lata böcker i hängmattan

Jag surar över brist på semester, men är inte sämre än att jag tipsar om långläsning för andra. Bokserier är perfekt semesterläsning. Varje vår ekar "I sommar blir det Proust" i kulturarbetarlokalerna. Proust är likt champagne, aldrig fel. Men andra boksviter förtjänar också sträckläsning, t.ex.:

Selma Lagerlöfs Löwensköldscykel (Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld, Anna Svärd), där en förbannelse vilar över familjen Löwensköld. Het kärlek, ond bråd död och övernaturligheter i värmländsk miljö. De starka kvinnorna Charlotte och Anna ställs mot svaga män.
Agnes von Krusenstjernas släktroman Fröknarna von Pahlen (Den blå rullgardinen, Kvinnogatan, Höstens skuggor, Porten vid Johannes, Älskande par, Bröllop på Ekerud och Av samma blod) är en annan svensk klassiker. För tiden vågade ämnen som incest, homosexualitet och otrohet skildras i svensk herrgårdsmiljö. Krustenstjerna har f.ö. skrivit flera romanserier.
Cora Sandels Alberteserie (Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte) var min största läsupplevelse förra året. Underbar och nattsvart skildring av norska Albertes självförverkligande, som jag snart läser om. Tunn strimma ljus i varje romandel uppväger precis hopplösheten.
Ungerska Agota Kristofs trilogi Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen (finns bara på engelska i butiken, sök på bibliotek för svensk översättning): Europeisk historia, andra världskriget, berättas via två bröder. Språket speglar den splittrade verkligheten.
Anthony Powells serie A Dance to the Music of Time i tolv delar (A Question of Upbringing, A Buyer's Market, The Acceptance World, At Lady Molly's etc.). Brittisk samhällsskildring från mitten av 1900-talet. Den här serien har jag inte läst men tänker påbörja till höst. Se där, jag tänker redan på hösten.
Någon som har fler tips på bokserier?

Vadå Sommarläsning?

Bokhororna skriver om sommarläsning och Mariella Frostrup tipsar om vad man bör tänka på när man väljer semesterlitteratur. Själv har jag ingen officiell semester i år. Därför blir jag sur när jag läser om vilka böcker andra ska använda som solskydd på stranden etc. Långa veckor av slöläsande får vänta till nästa år, eller nästa, eller...

(Smyg)läsningar i kollektivtrafiken

Gröna Rummet tipsar om den här listan hos Boktoka, som tagit allmänt delad vana att försöka identifera vad tunnelbanegrannen läser till ny nivå. Kul.

"The Ministry of Pain" - Dubravka Ugrešić

Sist jag läste något från västra Balkan var i mitten på 1990-talet. Det var Slavenka Drakulićs reportagebok Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna. I Dubravka Ugrešićs roman Smärtans ministerium ler ingen längre. Tio år har gått och Titos kommunism införlivats i ett nogostalgiskt minnesbygge av de som lämnade Jugoslavien när kriget bröt ut och nu inte har ett gemensamt land att återvända till. I Amsterdam undervisar Tanja Lucic en litteratur som inte längre existerar på ett språk som inte längre finns. Hennes elever är numera kroater, serber och bosnier. Deras motivation är inte litteratur men det studentvisum som gör att de kan stanna kvar i Nederländerna ännu en tid. I ett försök att undvika de etniska spänningarna i klassrummet och kanske erbjuda viss tröst till sina exilkamrater, engagerar Tanja eleverna i ett projekt där tiden innan kriget skildras i korta, nedskrivna minnesfragment, ett slags "juggenostalgi". Den närmast sado-masochistiska planen verkar fungera, men när yttre omständigheter hotar projektet, framgår det tydligt att Tanjas kontroll över sitt liv och sin situation är minst lika bräcklig som hennes elevers.

Ugrešić har skrivit en jättefin bok som ställer ordentligt smärtsamma frågor om kultur, minne och identitet. Jag mådde ganska dåligt när jag läst färdigt. Den isolering och känsla av overklighet som romanen framkallade hos mig blir mångfaldigt förstärkt av att hemlandet i boken är en plats där identitet och kulturtillhörlighet ställts på sin spets. Jag känner ändå väl igen nostalgin för (i mitt fall svensk/a) litteratur, folkvisor och barnkammarrim. Sorgen över att det språk man växt upp med inte längre är självklart, att det förpassats till det förflutna, präglar romanen. Fast man behöver inte vara i nationell exil för att uppleva något liknande. Det räcker med att flytta från sin hemstad för att inte längre känna igen sig (själv) när man återvänder. I Tanjas fall kompliceras känslorna av frågor om de efterlevandes skuld och ansvar, samt regionens framtid. Romanen slutar i ett katarsiskt raseri som antagligen välbehövlig motvikt till den personliga försoning Tanja genomgår på de sista sidorna. Kanske kommer den försoningen lite plötsligt, men det är ingen allvarlig invändning. Trots (eller egentligen just därför) att jag mådde pyton rekommenderar jag varmt Ugrešićs roman.

p.s. i Titlepage.tvs avsnitt fem medverkar ännu en författare från Balkan, Aleksandar Hemon, vars bok The Lazarus Project verkar jättespännande.

Titlepage.tv

Babelabstinens eller L'Apostrophenostalgi? Räddning: Titlepage.tv där högaktuella författare talar (sina) böcker. T.ex. Keith Geissen och Ceridwen Dovey i episod två. Efter episod tre ville jag köpa allt som diskuterats. Istället: det blev Mary Roachs tidigare Stiff. I episod fyra talar poeten Edward Hirsch vackert om skrivande och sin nya diktsamling. Tips: hans bok om att läsa poesi. Och nu ligger episod fem ute, med icke-amerikanskfödda deltagare, bl.a. Simon Winchester, författare till tidigare The Professor and the Madman. Samtliga avsnitt är fortfarande tillgängliga. Ibland blir det mer monolog än samtal (undantag: härliga diskussionerna i episod tre) men vad gör det när ämnet är intressant?

Hämnd i bokform

I franska media diskuterades nyligen Michel Houellebecqs mamma. I hans böcker är modersfigurerna inte sällan själviska monster. Någon kontakt med sin riktiga mor har han inte haft på sjutton år. Ibland har han sagt att hon är död. Nu har hon plötsligt dykt upp, med självbiografisk roman: L'Innocente (!). I den försvarar hon sig och spyr galla över sonen. I följande intervjun antyds att äpplet inte fallit långt från trädet, samt att hat mellan mor och son också är en form av relation.

Självbiografiska romaner är praktiska verktyg för hämnd. När Carla Bruni dök upp bredvid den franske presidenten kastade jag mig över romanen Rien de Grave (Nothing Serious). Författaren Justine Lévy kallar den plastikopererade fotomodellen i boken för en Terminator. Först förför hon svärfadern, sedan Lévys (förlåt, huvudpersonens) man. Allt baserat på verkliga händelser, med Bruni i rollen som Schwarzenegger. Mina sympatier uteblev dock. Huvudpersonen är irriterande självgod och omogen fram till makens svek, vilket förvandlar otrohetshistorien till en rätt ointressant éducation séntimentale (Ja Lévy, kärlek är faktiskt svårt). Boken passar nog bäst för den tonåring som fått hjärtat krossat för första gången. På tal om: när Cécilia Sarkozy lämnade sin dåvarande presidentman för en annan, skrevs en biografi som sedan drogs tillbaka. Författaren Valérie Domain blev sur och skrev om boken i romanform: Entre le coeur et la raison. Den vill jag fortfarande läsa trots skilsmässor och nya giftemål.

Ännu ett bokförlag

Kurt tipsar om bokförlaget Bakhåll i Lund. Eftersom bröderna som driver förlaget har ett väl utvecklat, till och med "hypertrofierat integritetsbehov" skriver jag inte mer. Läs istället om förlaget här.

Ser inte träden för skogen

Enligt Bernur ger ett träd inte mer än 24 böcker. Jag räknar och kommer fram till att i mina hyllor står alltså ca 112 träd (då tillkommer Mr. Bs böcker, som är magasinerade och oräknade). Hursomhelst, över hundra träd, är inte det en liten skog? Författaren till den här artikeln föreslår att man ska byta böcker med andra istället för att köpa nytt, men visst fyller andrahandsmarknaden och biblioteken redan den funktionen? Jag lånar i princip aldrig ut böcker eftersom de sällan kommer tillbaka. Dessutom behåller jag gärna böcker som berört och tillhör de någon annan (person eller bibliotek), ja då slutar det ofta med att jag köper boken i alla fall. Bättre att helt enkelt ge bort böcker man vill att andra ska läsa. Fin present utan återlämningskrav. Synd förstås på träden.

Ferdinand på bokbålet

Vem kunde ana att historien om tjuren Ferdinand (han med blommorna) resulterade i följande när den utkom som bok 1936:

“Ferdinand created a global controversy overnight. The Story of Ferdinand was denigrated and banned in civil war–torn Spain, scorned and burned as propaganda by Hitler, and labeled in America as promoting fascism, anarchism, and communism. Others heralded the innocent bovine as an international emblem of pacifism.”

Källa: Anita Silvey, The Essential Guide to Children’s Books and Their Creators (2002).

Londontips

Muséer och berömda sevärdheter missar jag gärna när jag reser i andra länder. Matbutiker och apotek däremot är måsten. Matkedjan Whole Foods flaggskeppsbutik på Kensington High Street är värt ett besök om man gärna äter sig till kulturella upplevelser. Fast det är amerikansk kultur som präglar Whole Foods Market, inte brittisk. På bottenvåning samsas ett bageri och konditori med en suverän ostavdelning. Här kan man handla picknickmat och sedan promenera bort till Kensington Garden och Hyde Park. I källarplanet hittar man bl.a. tio sorters jordnötssmör, tjugo tomatvarianter, trettio slags korv och närmare hundra typer av olivolja. Ett halvt dussin restauranger fyller övervåningen. Whole Foods är inte billigt och går inte runt ekonomiskt ännu, men företaget hoppas på en positiv utveckling av brittisk matkultur. Och mycket sämre än den är nu kan den knappast bli. Storbitannien har förlorat kontakt med sin inhemska, regionala mathistoria och föredrar usla versioner av nya, importerade matkulturer ("curry"). När de inte äter färdiglagat och färdigförpackat förstås. Och de gör de nästan jämt. Färdiglagad, färdighackad, färdigskalad och färdigtuggad (desserterna) mat fyller hyllorna i de jättekedjor som tagit över brittiska småstäder. Joanna Blythman har sett samma sak och skrivit en bok, Bad Food Britain. Whole Foods lär knappast ändra på det och bland nackdelarna med företaget ingår långa transportsträckor för mat. Fast det är de inte direkt ensamma om. Ännu en WF ligger i närheten av Londons vackraste och smakfullaste (ha!) varuhus, Liberty.

Författarmöten

Trots tre år i Oxford missade jag alltid The Oxford Literary Festival, som pågår just nu. Jag kommer att missa festivalen i år också. Inte för att jag som tidigare år lämnar stan när vårlovet börjar. Inte för att jag nu flyttat därifrån. Nej, det är för att jag inte vill se, höra och framförallt inte möta den lille mannen bakom draperiet. Jag föredrar blixtarna och dundret. Kanske är jag i minoritet. Det verkar marknadsförarna hos bokförlagen tycka.

Hos Beckman, Ohlsson och Can diskuterades nyligen författarmarknadsföring. Men hur mycket Eva Beckman än försökte uppmuntra prat om ämnet utanför de i förväg uppställda fin- och populärkulturramarna var åsikterna tråkigt fastlåsta. Särskilt hos representanterna för den litterära kritiker- och publicistkåren, Jonas Thente och Svante Weyler. De tävlade i vem som kunde förfasa sig mest över det åh, så vulgära fenomenent. Inbjudna författaren Denise Rudberg, som nyligen sålt sin själ till ett inredningsmagasin, fick bära hundhuvudet. Ändå var det just när Rudberg och programmets andra författargäst, Martina Lowden, kom till tals som ett annat perspektiv på företeelsen antyddes, även om det inte utvecklades. Hur känns det egentligen att stå framför en publik? Ganska jobbigt, erkände båda.

Rudbeck och Lowden bekräftar vad två brittiska skrivande systrar lärt mig om kändisförfattarfenomenet, dvs. författarmötet som olustigt för alla parter. När jag träffade A. S. Byatt i Cambridge 1997 var mina förväntningar höga. Jag hade nyligen läst ut och älskade "Possession". I boken var kvinnorna blonda amazoner och romantiska, mörkögda poeter. Byatt själv var en kort, rund och grå liten kvinna, som såg uppenbart obekväm ut inför mötet med läsarna. Hon stod ensam mitt i ett rum fullt av främlingar och greppade hårt om ett litet glas torr, gul sherry. När någon kom fram och utropade att de bara älskade hennes bok! ryggade hon tillbaka, mumlade något ohörbart och tittade sedan ner i golvet. Jag kunde inte gå fram jag också och led med i tysthet. Mot slutet av kvällen satt hon gömd på en stol i hallen, i väntan på en taxi som kunde ta henne långt därifrån eller bara hem.

Byatt och systern Margaret Drabble är ökända rivaler, men delar skräcken för det offentliga. 2001 bjöds Drabble in av engelska fakultetet i Oxford till vad som skulle bli hennes sista framträdande. Mörk och ståtlig utstrålade Drabble säkerhet uppe på podiet. Varför skulle hon då dra sig tillbaka från den litterära cirkusen? Jo, hon stammar. Varje framträdande föregicks av enorma förberedelser och stor vånda. Och hon var inte ensam, berättade hon. Många författare har lidit och lider av samma problem:

"Camille Desmoulins, Charles Lamb, Henry James, Somerset Maugham, Arnold Bennett, Elizabeth Bowen, Philip Larkin, and John Updike. Several interesting questions arise, at least to my mind. Did any of these take to text because of their difficulties with parole? Was their literary style affected by the nature of their impediment? Why did or do some of them avoid public situations, while others seek them?"

Systrarna Drabble och Byatts scenskräck, Rudbecks medieovana och en krampaktigt sväljande Lowden; i mitt fall känns mötet med författarpersonen som en ofrivillig våldshandling. Att känslostormarna utgår från min (möjliga fel-)tolkning av författarens reaktioner gör inte situationen mindre obehaglig - för mig. Att det finns författare som älskar att framträda, att möta läsaren direkt och dela med sig av sina åsikter angående både ditten och datten ändrar inte mina känslor: mötet känns konstruerat, osunt, faktiskt ointressant.

Kanske, kanske beror det på att mötet ofta baseras på just ett påstående (jag älskar din bok!) och inte en fråga? Måste jag inte därför älska författaren också? Kanske är mötet en omöjlig uppmaning till författaren att bekräfta den litterära upplevelsen? Äsch, jag vet inte. Jag vet bara att så länge jag känner som jag gör håller jag mig på avstånd från litterära festivaler och författarmöten. I och med det inbillar jag mig att jag också frigör författaren, som då blir: "no longer a shepherd, no longer a man, but one transfigured, light-encompassed, one that laughed!", som Drabble avslutar sin artikel.

Säg mig vad du läser...

Det råder sedvanlig osäkerhet på singelmarknaden. I London bör man vara försiktig med vad man läser på tunnelbanan. Likaså på Manhattan där marknadsföringen av jaget inte upphör vid bokhyllan. Aldrig får man slappna av. Särskilt inte med en bok. Absolut inte med en bok av Dan Brown eller Paul Cuelho (okultiverad). Inte heller med något av Virginia Woolf eller Ayn Rand (överspänd megaloman). Självhjälpsböcker är inte heller något att skylta med (patetisk). Undvik också Baudrillard (pretentiös) och är du i Paris, läs för guds skull inte något av Sartre, Camus eller Beauvoir (omogen). Är du kvinna och hoppas attrahera det motsatta könet läser du med fördel Dostojevskij, Kafka eller Beckett (full pott om du växlar mellan alla tre). En mans chanser ökar med varje Angela Carter, Ursula LeGuin och brittisk klassiker à la Thackerey som han visar sig med offentligt (du har en känslig, kvinnlig sida). Men också dessa böcker har sina risker. För att vara på den riktigt säkra sidan bör du aldrig läsa något annat än gratistidningar när du åker kommunalt. Lyssnar du istället på musik tillhör du nog den gräslig kategorin människor som, ve och fy och nä, aldrig läser. Du är dömd till ett liv i ensamhet.