vardagsliv under ockupationen

Via Maîtresse uppmärksammas jag på den här artikeln i NYRB. Ian Buruma har läst skildringar av franskt vardagsliv under andra världskriget och noterar att: "From [Phillippe] Julian's journals the reader might get the impression that life in wartime Paris was almost normal. Germans are barely mentioned. Food was short, to be sure, but something could always be rustled up at dinner parties attended by a young aesthete with the right connections".

Buruma nämner också André Zucca, vars bilder av ett ganska trevligt vardagsliv under ockupationen orsakade skandal förra året. Jag påminns indirekt om den dagbok jag läste vid ungefär samma tid. Att jämföra systrarna Groult med judiska Hélène Barr, vars dagbok Buruma skriver om i sin artikel, är kanske orättvist. Men svårt att låta bli.

"Murder in Amsterdam" - Ian Buruma

Ajaj, två dagar efter nyårsnatten lider jag fortfarande av champagnebaksmälla. Jag läser, men orkar knappt reflektera över vad. Under juldagarna varvade jag iallafall Charlaine Harris med Ian Burumas reportage om mordet på holländske filmaren Theo van Gogh. Harris böcker orkar jag inte skriva så mycket om, tänk övernaturligheter, white trashromantik och explicita sexscener. Litterär motsvarighet till snabbmat. Det är beroendeframkallande och lättuggat, men mättar inte särskilt länge och läser man för mycket börjar man snart må illa.

Det gjorde jag i och för sig också efter att ha läst Ian Burumas reportagebok, men av helt andra orsaker. Precis som Gellert Tamas i suveräna Lasermannen utgår Buruma i Mordet i Amsterdam från en till synes enstaka våldshandling för att teckna ett porträtt av ett samhälle i kris, där den centrala frågan är om islam verkligen kan förenas med västerländsk demokrati. Där Ayaan Hirsi Ali svarat tvärt nej på frågan och menar att islam är i sig fundamentalistisk och måste genomgå en upplysningsprocess ("Vi behöver en muslimsk Voltaire!") ser Buruma en total sekularisering av muslimska européer som en orealistisk framtidsvision. Han hoppas istället på de religiösa institutionerna som ett slags medlare, i bästa fall (demokratiska) förmedlare. Ytterst menar Buruma att religion visst kan förenas med demokrati om den förra blir en strikt privat angelägenhet. Självklart kan man tycka, men hur ska man förhålla sig till de som förespråkar politisk islam?

Det har Buruma inget egentligt svar på. Styrkan i boken är istället hans känsliga analys av dagens Nederländerna, de politiska och personliga orsakerna han ger till van Goghs provocerande utspel och porträttet av mördaren Mohammed Bouyeris förvirrade radikalism. Mao en samhällsanalys där ideologiska, polemiska utspel står tillbaka för ett försök till förståelse och en mängd perspektiv och röster får plats. Det här är berikande läsning för mig. För den intresserade men lite late, här en bra frågor-och-svarfilm med Buruma. Och här intressant debatt om halal-tv, särskilt andra halvan.
Nu ska jag gå och lägga mig igen.

Inför juldagarna

Imorgon bär det iväg! Jag ser fram emot: filmer under flygturen (håller tummarna att de visar The Duchess och Brideshead), att bo på hotell några dagar, att umgås med Mr. B, att fira jul hos vänner (och slippa eget julstök), amerikansk television och juldekorationer, eggnog och whiskey sours, att promenera i Georgetown med vänninan P, ta en fika på café Bonaparte samt att läsa, läsa, läsa - men vadå? Tror jag packar ner: Roberto Savianos Gomorra, Ian Burumas Murder in Amsterdam: The Death of Theo Van Gogh and the Limits of Tolerance, Andrea Maria Schenkels The Murder Farm samt Susan Faludis The Terror Dream: Fear and Fantasy in Post 9/11 America. Helt säkert också så många böcker av Charlaine Harris jag får plats med. De sista trodde jag väl aldrig skulle vara min grej, men jag har blivit helt besatt av hennes Southern Vampire- och Harper Connollyserier. Lika bra att läsa samtliga genast för att så att säga få dem ur blodet (ha). Françoise Sagan-biografin lämnar jag hemma.