Onda barn och dåliga mödrar

...är vanligt förekommande i diskussioner om barn som begått brott. Så också i följande romanhög (tre räknas väl som hög?), där frågan om natur kontra samhällets roll i barns utveckling utgjort ledstjärnan i min läsning. Först ut är skräckromanen The Other, där ondskan är begränsad till ena halvan av tvillingparet Niles och Holland. Mamman sitter på kammaren och super bort tanken på att barnen kanske orsakat mannens död. Ryska mormor Ada rycker in som extra-mamma främst till snälle Niles. Men när mormor uppmuntrar tvillingarna att utveckla sina klärvoyanta egenskaper sker allt fler konstiga olyckor i kvarteret, huj. Den alkoholiserade "dåliga mamman" straffas såklart, trots att hon verkar ha lite att göra med pojkarnas talang. Farmor däremot, som nog måste sägas ha nurtured fram händelserna, kommer undan med blotta förskräckelsen. The Other har filmats, men vikten av perspektivbyten gör att berättelsen fungerar något bättre i bokform. Ovanligt (?) lågmält exempel på skräckgenren.

"Esther"

Liksom i filmen The Orphan (2009), där ondskan personifieras av den adopterade ryska flickan Esther, är det onda i boken The Other något både metafysiskt och kulturellt främmande, som infiltrerar och förstör den amerikanska idyllen. 1950-talets kommunistskräck i ny tappning, mao. Det främmande invaderar också den brittiska familjen Lovatt i Doris Lessings Det femte barnet. Harriet blir gravid för femte gången och känner genast att barnet är olikt de tidigare. Bens mörka hår, satta kropp och gula ögon skiljer sig markant från de andras ljusa lockar och blå ögon. Han utvecklas fort, men saknar helt empati. Ingen är dock villig att bekräfta Harriets misstankar om att Ben inte är människa utan - något helt annat. Istället kritiserar läkarna henne för att inte älska sitt barn. När Ben sluter upp med ett gäng stökiga och arbetslösa ungdomar vinner Lessings fabel en social dimension.

I Vi måste prata om Kevin (som jag måste vara sist på jorden att läsa) återkommer mamman som ingen lyssnar på, trots att hon förmodligen känner sitt barn bäst. Med en viktig skillnad. Som läsare tvivlar jag aldrig på att Hariett vill sin ovanlige och våldsamme son väl. I Lionel Shrivers roman beter sig Kevin onekligen illa. Men är han verkligen född ond, som mamma Eva hävdar? Liksom Lessing problematiserar Shriver två myter: idén om moderskänslor som något medfött hos kvinnor och föreställningen om att våra barn ska växa upp till personer som speglar både vårt sätt och våra åsikter. Vare sig Eva eller Kevin lever upp till de kraven. Samtidigt pekar detaljer i Evas berättelse på att Kevins ondska inte är naturgiven utan har sitt ursprung i hennes aggressiva förkastande av honom redan i fosterstadiet. Har vi kanske att göra med ännu en stereotypt "dålig mamma"? Flera gånger frestas jag att tolka texten så. Romanen ger dock inget entydigt svar på frågan, vilket helt klart är dess styrka. Stilmässigt föredrar jag annars Lessings kyligt avskalade prosa framför Shrivers eviga intellektualiserade tugg.

Patrick Hamilton - "The Slaves of Solitude"

Doris Lessings förord till Patrick Hamiltons roman är så bra att jag citerar. Hon skriver om ett nyligen svunnet Storbritannien:

"It is forgotten often again that the condition of the working people was such that whole swathes of them lived on bread and dripping, bread and margarine, and sugar and tea. When the young men reached the call-up centres, the Other Ranks was a good foot shorter than the middle-class boys, and in bad physical condition. The Second World War and its aftermath impoverished Britain. The moneyed classes were amply recorded by Evelyn Waugh, Nancy Mitford and Anthony Powell, but there were other witnesses, of whom Patrick Hamilton was the most reliable."

The Slaves of Solitude utspelas under andra världskriget; på ett halvt förfallet pensionat utanför London bor Miss Roach, en snart 40-årig kvinna som har gett upp hoppet och ser sig själv som en av livets förlorare. När hon inte pendlar in till London eller besöker den lokala puben plågas hon verbalt av vidrige Mr. Thwaites som utsett henne till sin speciella hackkyckling under de gemensamma måltiderna. Då träffar hon en amerikansk soldat och plötsligt lovar framtiden något annat. Tyvärr räknar Miss Roach inte med vare sig Mr. Thwaites reaktion på romansen eller den tyska väninnan Vicki Kugelmanns förvandling till rival.

Hamiltons romaner är befolkade av "crooks and spivs, blackmailers and bounders, murderers and thieves, and some of the nastiest women in literature". I en grå och fattig värld kämpar likaledes grå men i grunden hyggliga huvudpersoner för att hålla sig flytande, ofta genom att hälla i sig så mycket alkohol de förmår. Antagonister finns det gott om - de genomjävliga kvinnorna men också lika hemska manliga karaktärer. Det som förmildrar dysterheten är Hamiltons sardoniska humor. Slutet på hans roman Hangover Square, f.ö. en av mina favoriter från förra årets läshög, är plågsamt ironiskt och samtidigt galenpannekul. The Slaves of Solitude slutar mer positivt, dock med en högst karakteristisk bön: "God help us, God help all of us, every one, all of us." Hamilton skrev också pjäserna Rope och Gaslight, båda filmatiserade av Hitchcock resp. George Cukor, och hans förhållande till sina ämnen påminner ibland om Patricia Highsmiths. Rekommenderas.