Tematrio - Dystopier

Lyrans tematrio den här veckan är dystopier. Jag har inget speciellt intresse för genren, men följande romaner tyckte jag var smått fantastiska när jag läste dem första gången. Sedan dess har jag undervisat dem till leda. Detsamma gäller tyvärr Atwoods The Handmaid's Tale (Tjänarinnans berättelse). Letade efter mina bokexemplar, men inser att de ligger på kontoret i Sverige allihopa.

 

Först ut, David Mitchells Cloud Atlas. En roman i novellform som börjar historiskt och slutar i dystopi, eller gör den det, eftersom berättelserna avlutas halvvägs och återupptas först i andra halvan av romanen? Då har läsaren kommit full cirkel och är tillbaka i 1800-talet igen. Sedan Cormac McCarthys The Road. Nattsvart berättelse om mänsklighetens förfall. Slutligen Michel Fabers Under the Skin. Strikt talat kanske inte en dystopi (fast hur definieras en dystopi, egentligen?), eftersom berättelsen utspelas i något slags alternativt Skottland.

Ond, god eller bara ful

"A good man is hard to find. You always get the other kind."

Vem behöver Cormac McCarthys No Country for Good Men efter genialiska Flannery O'Connors "A Good Man is Hard to Find"? Inte jag. På tal om: intressant, men inte helt övertygande och rätt spretig tolkning av McCarthys roman här.

Cormac McCarthy - "The Road"

Från första sidan till sista är jag på helspänn, precis som fadern och sonen i boken. Det är närmast outhärdligt och visst kommer tårarna på de sista sidorna. Vilken tur att berättelsen är snabbläst för annars hade jag nog inte stått ut. Jag har normalt svårt för böcker som lindar sig runt hjärtat och klämmer till. Men The Road var ett ljuvligt, smärtsamt undantag. Tack till Ylva och alla andra som rekommenderat McCarthys bok.

Läsrapport

Jag är fullkomligt besatt av The Poisonwood Bible och vill inte sluta läsa. Tur att det är en tjock bok - den räcker nog någon dag till. Stackars familjen Price, vars fanatiske patriark Nathan släpat dem till Kongo i misionssyfte, där de lämnas vind för våg när belgarna lämnar landet 1960. Han är kanske väl en-dimensionell Nathan, men nödvändig för att ge övriga karaktärer tillfälle att utvecklas eller gå under. McCarthys The Road är tillfälligt lagd åt sidan eftersom jag vill ge den full uppmärksamhet senare. Är också halvvägs genom Dekadensens kön och snart framme vid Laura Marholmsanalyserna, vilket jag ser fram emot. Bokslut följer.