republikanens dröm

"Ah, distinctly I remember it was in the bleak December; wrought its ghost upon the floor. Eagerly I wished the morrow; — vainly I had sought to borrow. From my books surcease of sorrow — sorrow for the lost Le(o)nore --- Deep into that darkness peering, long I stood there wondering, fearing, Doubting, dreaming dreams no mortal ever dared to dream before; But the silence was unbroken, and the stillness gave no token, And the only word there spoken was the whispered word, 'Le(o)nore?' This I whispered, and an echo murmured back the word, 'Le(o)nore!' Merely this and nothing more. --- Prophet!” said I, 'thing of evil! — prophet still, if bird or devil! By that Heaven that bends above us — by that God we both adore — Tell this soul with sorrow laden if, within the distant Aidenn, It shall clasp a sainted maide whom the angels name Le(o)nore — Clasp a rare and radiant maiden whom the angels name Le(o)nore.' Quoth the Raven: 'Nevermore'.”

Efter lektionen: "Mansfield Park"

Jag har nämnt Mansfield Park i relation till Mary Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Woman förut. Då gitte jag inte läsa om Austens roman eftersom jag mindes den som tråkigt moraliserande. Inför dagens b-kursseminarium var det annorlunda. Fanny och Edmund är om möjligt mer moraliserande och humorbefriade än jag minns dem - och Mary och Henry Crawford mer förföriska - men den här gången fick läsningen mig att undra om inte Austen spelar läsaren ett spratt. Betoningen på virtue i all ära (och den blir tydlig när man letar efter den), ämnen som kom upp var ändå berättarens distanserade förhållande till Fanny och hur Edmunds brist på humor kan förlikas med romanen i stort. Berättaren beskriver ofta den vuxna Fanny som ett barn. Hennes rival, Mary Crawford, är smart, rolig och skarp i sina kommentarer. Det är det sista Edmund inte kan förlåta henne för. Däremot är inte Mary Crawford en ond person, trots att Fanny gärna vill det. Crawford påminner f.ö. betydligt mer om hur jag föreställer mig Austen än Fanny gör. Det är kanske dags att leta upp de dammsamlande Austen-biografierna i bokhyllan. Övrigt: förra veckans fokusering på de romantiska poeterna var också den behjälpt av tidigare inlägg här. Nästa gång diskuterar studenterna Frankenstein. Tre seminarier i romantikens tecken är lyx i en historisk översiktskurs. 

Sonett, St Vincent Millay

V.
If I should learn, in some quite casual way,
That you were gone, not to return again—
Read from the back-page of a paper, say,
Held by a neighbor in a subway train,
How at the corner of this avenue
And such a street (so are the papers filled)
A hurrying man—who happened to be you—
At noon to-day had happened to be killed,
I should not cry aloud—I could not cry
Aloud, or wring my hands in such a place—
I should but watch the station lights rush by
With a more careful interest on my face,
Or raise my eyes and read with greater care
Where to store furs and how to treat the hair.

- Edna St. Vincent Millay, Renascence and Other Poems (1917)

Don't get carried away by Edna St Vincent Millay

"The Unexplorer"

There was a road ran past our house
Too lovely to explore.
I asked my mother once—she said
That if you followed where it led
It brought you to the milk-man's door.
(That's why I have not travelled more.)

- Edna St. Vincent Millay, A Few Figs from Thistles (1920)

Jag vill INTE bli påmind

Jag tänker inte läsa Ragnar Thoursies diktsamling. Jag behöver inte reflektera över åldrandets sista stadier, det oväntat vackra, melankoliska, förödmjukande och outhärdligt sorgliga i processen. Jag har jobbat i äldreomsorgen. Som nittonåring städade jag mig mellan enorma, halvtomma lägenheter längs Valhallavägen, bytte sängkläder och höll i handen på Danvikshem. Jag såg alla variationer av hur man förhåller sig till sitt eget åldrande, inklusive senilitet och rena vägrandet. Jag gjorde inte annat än satte mig in i den äldres perspektiv. Under tiden tvärdog min ungdom, brukar jag säga och säger det nu också. Det var inte en fråga om att tänka på döden, tillvaron präglades till slut av enträgna, lönlösa försök att INTE tänka på döden. Men föralldel, läs vad ni vill. Kom bara inte och säg att ni inte blivit varnade.

ps. det här är naturligtvis ingen dissning av Thoursies bok. Den är säkert skitvacker.

Edwardianskt landskapsrum

Grantchester Orchard, våren 1997

Från: "The Old Vicarage, Grantchester"

eithe genoimen . . . would I were

In Grantchester, in Grantchester!

---Some, it may be, can get in touch

With Nature there, or Earth, or such.

And clever modern men have seen

A Faun a-peeping through the green,

And felt the Classics were not dead,

To glimpse a Naiad's reedy head,

Or hear the Goat-foot piping low: . . .

But these are things I do not know.

I only know that you may lie

Day long and watch the Cambridge sky,

And, flower-lulled in sleepy grass,

Hear the cool lapse of hours pass,

Until the centuries blend and blur

In Grantchester, in Grantchester. . . .

--- Rupert Brooke, Berlin 1912.

Helga Krook - "Grönska träd och träd som ser"

Gerhard Nordström, "Sommaren 1970"

Av en slump läser jag Helga Krook utanför Trädgårdskonsum, i bilen. Det är väldigt grönt. Grönt, grönt, grönt, i och utanför texten. Tydligen utgår Krook från de offentliga parker hon besökt med sina barn och från den kollektiva skuld hon ärvt av sin tyska mamma. Inget av det här kunde jag själv sluta mig till, kanske för att jag blev avbruten då de fyllda Konsumkassarna anlände. Men det första intrycket består. Krooks poesi intresserar mig inte. Inte ett dyft. Det är grönt och skönt, men också tillrättalagt och intetsägande, som om hon var rädd att avslöja för mycket eller faktiskt inte har något att säga. Resultatet är alltför ofta vardaglig, vag pastoral. Jag föredrar (ja, inte på riktigt förstås) mer störiga parkrum.

"Krankenhaus Friedrichshain"

Blått grönt
och gult grönt
jag springer in
Grått går bland blad
Bladen
Fönsterrutan är smutsig
Tittar i timmar
inre organ
lägger sig tillrätta
Vad är det för något som stänger strupen
Vad är det för något som fastnar
i kroppen
Det är ingenting
jag är så osäker,
fönstret är så smutsigt,
träden är så långt bort

under lövens svaga strålar

strömmar
genom ögonen och halsen
Andas in och ut"

Helga Krook, Grönska träd och träd som ser, sid, 15.

Poetisk landskapsguide 2*

Ur "Wuthering Heights" (september 1961)

The horizons ring me like faggots,
Tilted and disparate, and always unstable.
Touched by a match, they might warm me,
And their fine lines singe
The air to orange
Before the distances they pin evaporate,
Weighting the pale sky with a soldier color.
But they only dissolve and dissolve
Like a series of promises, as I step forward.

There is no life higher than the grasstops
Or the hearts of sheep, and the wind
Pours by like destiny, bending
Everything in one direction.
I can feel it trying
To funnel my heat away.
If I pay the roots of the heather
Too close attention, they will invite me

To whiten my bones among them.

-- Sylvia Plath

*) BBCs "A Poet's Guide to Britain" fortsätter genom att påminna om att Plath också var landskapspoet.

Lord Byron - om rimmandets konst

Från Byrons fotnoter till Don Juan:

"I doubt if 'Laureate' and Iscariot' be good rhymes, but must say, as Ben Jonson did to Sylvester, who challanged him to rhyme with
-- 'I, John Sylvester, lay with your sister.'
Jonson answered -- 'I, Ben Jonson, lay with your wife.'
Sylvester answered -- 'That is not rhyme.'
-- 'No,' said Ben Jonson; 'but it is true."

Byrons recension av "The Prelude"

Ur "Dedication", Don Juan (1819)

IV
And Wordsworth, in a rather long Excursion
(I think the quarto holds five hundred pages),
Has given a sample from the vasty version
Of his new system to perplex the sages;
'T is poetry -- at least by his assertion,
And may appear so when the dog-star rages --
And he who understands it would be able
To add a story to the Tower of Babel.

V
You -- Gentlemen!* by dint of long seclusion
From better company, have kept your own
At Keswick, and, through still continued fusion
Of one another's minds, at last have grown
To deem as a most logical conclusion,
That Poesy has wreaths for you alone:
There is a narrowness in such a notion,
Which makes me wish you'd change your lakes for ocean.

-- Lord Byron

*) Coleridge och Wordsworth.

William Wordsworth - "The Prelude"

Å, vilken tid det tog och hur ansträngade det var! Att läsa menar jag, men antagligen också att skriva. Så är The Prelude en ovanligt ofärdig text som existerar i tre fragmentariska versioner och kan förstås som väldigt mycket på en gång: Den är ett lååångt förord till The Recluse (det epos Wordsworth egentligen ville skriva och aldrig skrev); den är en självbiografisk Bildungsroman; den är en naturfilosofisk betraktelse och slutligen är den också en beskrivning av Wordsworths egen poetiska utveckling.

Och så är den förstås inspirationskälla för de poeter som kommer efter honom. Till skillnad från tidigare antik och kristen epik utgår Wordsworth från individen, då särskilt diktaren (mao han själv). Poeten är både unik (som observatör och förmedlare) och allmänmänsklig (den förståelse han gradvis når i samspelet med Naturen är i teorin något alla kan nå). Inte konstigt att hela projektet ofta känns både pretto och humorlöst. MEN, naturligtvis, genialiskt ur litthistorisk synpunkt.

Människa och natur i samspel? Roxy Paine i sin studio (ca 2004).

Särskilt njutbar läsning är det sällan. Wordsworth är alldeles för obskyr, indirekt i sitt tilltal och det är egentligen konstigt eftersom han strävade efter just klarhet och tillgänglighet i sitt skrivande. Det öppna tilltalet - och det "låga" ämnet, dvs. den enkla människan - är det tydligaste spåret av den entusiasm han ursprungligen hade inför de värderingar som sprang upp efter franska revolutionen. Innan han blev gammal och rädd för "mobben". Slutsats: att läsas för just sin plats i litteraturhistorien och inte för nöjes skull... Jag ser istället fram emot Byrons Don Juan, epos nummer två i mitt romantikprojekt.

REVOLUTIONÄR TURIST

Where silent zephyrs sported with the dust
Of the Bastille, I sate in the open sun,
And from the rubbish gathered up a stone,
And pocketed the relic, in the guise
Of an enthusiast; yet, in honest truth,
I looked for something that I could not find,
Affecting more emotion than I felt;

--William Wordsworth, The Prelude (bok 9, rad 67-73)

Romantikerna på film

Ser mycket fram emot Jane Campions senaste film, Bright Star, om arbetarkisen och poeten John Keats och hans olyckliga förälskelse i Fanny Brawne! Se en snutt ur filmen här. Vill också gärna se surrealistiska Pandaemonium (2000) - i vilken bl.a. Coleridge trampar runt i konstgjord snö, citerande "Frost at Midnight":

Andra filmer på temat Romantiken: BBCs Byron (2003) är kanske något medan Gothic (1986) verkar ganska kass... Fler (gärna bra) tips?

Litterär tortyr

En tredjedel in i The Prelude och hittills läser jag mest med sedan länge inövad envishet. Särskilt lustfyllt är det inte. Jag läser en sida bara för att börja om igen. Ögonen hoppar över raderna, tar inte in den ibland minst sagt ovanliga syntaxen. Att fotnot efter fotnot förklarar exakt vad Wordsworth försöker säga tar jag som en bekräftelse på att det inte är mig det är fel på utan texten. Fast, egentligen kan jag ofta gissa mig till innehållet. Wordsworth, den sublime egoisten som Keats kallade honom, hamrar in sitt självbiografiska naturbudskap sida efter sida och jag påminns om Coleridges insikt i sin litterära väns dilemma, dvs hur Wordsworth, efter mycket tankemöda och långa utlägg till sist kommer fram till det de flesta av oss instinktivt redan vet! Men jag vägrar låta mig besegras av en odrägligt självupptagen, pompös tråkmåns. För att hålla läsmoralen uppe varvar jag med Elizabeth Bennet och zombies.

A. S. Byatt - "Unruly Times"

Varför blev Wordsworth och Coleridge, tidiga anhängare av den franska revolutionen, konservativa rojalister på gamla dagar? Hur började deras litterära samarbetade och varför blev de osams? Hur såg de på den ökade industrialiseringen, turismen och nya teorier om barnuppfostran? I Unruly Times söker A. S. Byatt svara på de här och ett gäng andra frågor genom att placera de två diktarna i ett idéhistoriskt sammanhang.

Resultatet är torrt akademiskt och lite (okej, mycket) saknar jag en fokusering på själva texterna. Men halvvägs in i boken är det bara att konstatera att Byatt inte skrivit litteraturkritik. Jag konstaterar också att Coleridge är den mer spännande och färgstarka av de två - pantisokrat, opiummissbrukare, hyperintelligent socialt geni med en alltid snabbt brinnande och lika snabbt falnande entusiasm. Hans lyrik är också mer melodramatisk, gotisk än Wordsworths. Om det kan man tycka eller inte.

POLITIKEN I ROMANTIKEN II

J. M. W. Turner, (Slave Ship) Slavers Throwing Overboard the Dead and Dying, Typhoon Coming On, 1840.

DET FASANSFULLT ROMANTISKA

"The passion caused by the great and sublime in nature [...] is astonishment; and astonishment is that state of the soul, in which all its motions are suspended, with some degree of horror. In this case the mind is so entirely filled with its object, that it cannot entertain any other. [...] Astonishment, as I have said, is the effect of the sublime in its highest degree; the inferior effects are admiration, reverence, and respect."

--Edmund Burke, Philosophical Enquiry into the Origin of our Ideas of the Sublime and Beautiful, sid. 58.

"..lustily
I dipped my oars into the silent lake,
And, as I rose upon the stroke, my boat
Went heaving through the water like a swan;
When, from behind that craggy steep till then
The horizon's bound, a huge peak, black and huge,
As if with voluntary power instinct,
Upreared its head. I struck and struck again,
And growing still in stature the grim shape
Towered up between me and the stars, and still,
For so it seemed, with purpose of its own
And measured motion like a living thing,
Strode after me. With trembling oars I turned,
And through the silent water stole my way
Back to the covert of the willow tree;
There in her mooring-place I left my bark,--
And through the meadows homeward went, in grave
And serious mood; but after I had seen
That spectacle, for many days, my brain
Worked with a dim and undetermined sense
Of unknown modes of being; o'er my thoughts
There hung a darkness, call it solitude
Or blank desertion. No familiar shapes
Remained, no pleasant images of trees,
Of sea or sky, no colours of green fields;
But huge and mighty forms, that do not live
Like living men, moved slowly through the mind
By day, and were a trouble to my dreams."

--William Wordsworth, The Prelude 1805 (Första boken, rad 373-400)

POLITIKEN I ROMANTIKEN

Epistle to William Wilberforce, Esq., on the Rejection of the Bill for Abolishing the Slave Trade (ett utdrag)

"...

Thy country knows the sin and stands the shame!

The preacher, poet, senator, in vain

Has rattled in her sight the Negro's chain,

With his deep groans assailed her startled ear

And rent the veil that hid his constant tear,

Forced her averted eyes his stripes to scan,

Beneath the bloody scourge laid bare the man,

Claimed pity's tear, urged conscience's strong control

And flashed conviction on her shrinking soul.

The muse, too soon awakened, with ready tongue

At mercy's shrine applausive paeans rung,

And freedom's eager sons in vain foretold

A new astrean reign, an age of gold!

She knows and she persists - still Afric bleeds;

Unchecked, the human traffic still proceeds;

She stamps her infamy to future time

and on her hardened forehead seals the crime.

..."

-- Anna Laetitia Barbauld (1792)

DEN MEST FÖRBJUDNA AV SYSKONKÄRLEKAR?

Away, away, it is the air

That stirs among the withered leaves;

Away, away, it is not there,

Go, hunt among the harvest-sheaves.

There is a bed in shape as plain

As from a hare or lion's lair

It is the bed where we have lain

In anguish and despair.

Away and take the eagle's eye,

The tyger's smell,

Ears that can hear the agonies

And murmurings of hell;

And when you there have stood

By that same bed of pain,

The groans are gone, the tears remain.

Then tell me if the thing be clear,

The difference betwixt a tear

Of water and of blood.*

-- William Wordsworth

*) diktfragment ur Wordsworths Alfoxden-anteckningar. A. S. Byatt, Unruly Times, sid. 20-21. Är detta en beskriving av ett incestuöst förhållande? undrar Byatt.

Jag möter en diktare

Hittills finner jag William Wordsworth i Lyrical Ballads sublim ("Tintern Abbey"), lite kul/banal ("Tables Turned") när han inte är outhärdligt sentimental ("We Are Seven"), förstås. Naturens förmåga att väcka "emotions [later] recollected in tranquility" och sökandet efter en mystisk harmoni - ett känslobaserat medvetande snarare än Gud - dominerar kanske inte helt oväntat. Mao en blandad apéritif till The Prelude.

Under tiden: A. S. Byatts bok är fortfarande, som bäst, halvdan. Har ofta känslan av att hon missar något väsentligt, men vet inte vad. Hon vet iallafall att spekulera i det minst sagt intensiva förhållandet mellan bror William och syster Dorothy Wordsworth. Var det månne incestuöst? Och var Dorothys ständiga huvudvärk ett utslag av den press det innebar att bo kvar med William efter att han gift sig eller berodde smärtan mest på hennes dåliga tänder? Byatts syrra Drabble undrar också. Jag gillar att läsa om Wordsworth som vanlig dödlig. Behövlig motvikt till det ibland något självgoda, von oben-perspektivet i hans diktning. Blir dessutom alltmer nyfiken på Dorothy W.