höst- och vinterlängtan

Inte mycker läsning för eget bruk den här hösten. Inte mycket läsning överhuvudtaget, faktiskt. Istället resor över Atlanten och utmattat serietittande på kvällarna. Men nu ska det bli bättre ordning.  Ser fram emot kyliga dagar med te och en bok. Snöflingor som faller utanför fönstret. Först en liten tillbakablick på sommarens altan bara. Ser egentligen lika dan ut som förra året så kanske inte så intressant, ens för mig.

 Det växte bra i år. Men tobakplantorna hade jag kunnat vara utan. De växte sig flera meter höga och med dem kom skadedjuren. Andra skadedjur på altanen i år: småsniglar - i massor. Gjorde en rejäl rensning i september, men några gömmer sig säkert kvar i krukor och fat. Får se upp med dem nästa vår, misstänker jag. Färre blommande växter i år, men de som faktiskt blommade var desto vackrare. Här klarröd krasse och vita liljor.

Nu är sommaren i alla fall definitivt över. Jag tar in ormbunkarna den här veckan. Täcker kaprifolen och klipper ner hortensiorna.

Gulnat gräs och den sista höstsolen.

Tekopp Johnson Bros "Autumn's Delight," te Fortnum & Masons Countess Grey.

 Väntar på hett vatten. 

 Enda platsen för koppen på mitt nattduksbord. Under fatet en bok skriven av en kollega till min NY-väninna Wendy: Maureen McLanes My Poets. En bok att öppna på måfå för ett kapitel här och ett där. Ljuvlig läsning.

vårstädning på altanen

Årstiden tickar långsamt på mot våren. Temperaturen stiger sakta och nätterna är inte längre krispiga av frost. Så ska våren komma, långsamt och milt. Tillbaka i New York. Växterna på altanen kläs av och jag kan äntligen avgöra vilka plantor som klarat fyra snöstormar och några av de kallaste veckorna på östkusten på flera år.  

Kaprifolen har klarat sig över förväntan. Den har växt sig grön under frostskyddet och är redan full i knoppar. Fler än jag kan räkna.

 Den asiatiska liljan har också överlevt. Lökarna har nog mått bra av kylan och bristen på regn. Hoppas att de innehåller tillräckligt mycket näring för att blomma igen.

Så till de stora krukorna. Två av fyra hortensior spirar, de härdiga och stora varianterna. De två andra är stendöda. Nu börjar det kanske roligaste av allt, att leta nya plantor. Jasminplantor har redan beställts på nätet. Imorgon ett besök på plantmarknaden nere vid Union Square för att se vad de har där.

 Slutligen: stolar, bord och soffan är avtäckta och spolade. Efter det en kort tepaus. Resten får stå tills imorgon.

 Tekopp Mason's "Fruit Basket Green", te Mariages Frères Ruschka.

I bakgrunden mynta, salvia och jordgubbsplanta. De och buxbomen verkar klara det mesta.

Läst i februari

Något misstänksamma katten Hugo (man för att hitta till herrtoaletten?) inte helt i fokus

När snön vräker ner och temperaturen faller är det tur att det finns te, katter och böcker. Jag har t.ex. läst V.E. Schwabs fantasytrilogi, som utspelar sig i fyra parallella versioner av London. Första delen var helt okej, första halvan av andra delen, likaså. Men sedan tog romantiken över, på bekostnad av handlingen. Vad är det med dessa crossoverförfattare som inte kan lämna tonårsförälskelsetemat bakom sig. Fast kanske tog idéena slut. Ville gärna rekommendera den här serien efter första boken, men det går inte. Schwabs stand-aloneroman Vicious (2013) har fått bättre kritik. Får återkomma om den.

Tekopp Johnson Bros. "Old London", te Harney & Sons Blood Orange

Jag hasar (haha) mig också igenom Joan Didions essäsamling Slouching Towards Bethlehem. Didion skriver så bra, hennes beskrivning av ett banalt mord i en kalifornisk villaförort går att läsa som en reflektion över en hel livsstil:  "This is the California where it is possible to live and die without ever eating an artichoke, without ever meeting a Catholic or a Jew. This is the California where it is easy to Dial-a-Devotion, but hard to buy a book. ... The future always looks good in the golden land, because no one remembers the past."  (Didion, "Some Dreamers of the Golden Dream," p. 4-5)

finaste mini-utgåvan av Didion

I essän som gett samlingen dess namn slår Didion också hål på myten om hippien. De människor som sökt sig till Haight-Ashbery i San Francisco är inte några revolutionärer, utan mest vilsna ungdomar som tappat sina drömmar om framtiden någonstans på vägen. Slouching Towards Bethlehem kom ut 1968 och går att läsa som ett dokument över en tid (1960-talet) och en plats (Kalifornien), men jag tycker att man ska läsa den som ett stilexempel istället. Det är inte vad hon skriver som är mest intressant, utan hur hon skriver.

Slutligen har jag hunnit ungefär en fjärdedel in i Lisa Appignanesis Mad, Bad and Sad: A History of Women and the Mind Doctors from 1800 to the Present (2009), en skildring av psykologins utveckling och de roll kvinnor - både som patienter och läkare - spelat i densamma.  Liksom Karin Johanissons Den sårade divan (2015) tar Appignanesis skildring avstamp i framförallt kända kvinnors liv. Egentligen behöver jag bara läsa avsnitten om Zelda Fitzgerald, men studien är så fascinerande att jag bestämde mig för att börja från början.

Andra titlar som ligger under mitt nattygsbord och ber om att bli lästa i mars: ungdomsromanerna Ready Player One (2011) och The Chocolate War (1974) måste jag läsa inför en kurs i ungdomslitteratur som jag ger för första gången den här våren. It Can't Happen Here (1935), Sinclair Lewis dystopi om ett fascistiskt USA, känns tyvärr väldigt aktuell, medan Martin Amis Night Train (1997) lovar postmodern roman noir på tåg. Ser fram emot framförallt den sista.

Läst i januari

Januari har präglats av influensa, en av de värsta på tio år i USA, och både jag och Mr B har kämpat med hosta, andningssvårigheter och hög feber i flera veckor. Inte roligt. Och i febrigt tillstånd har det inte blivit mycket läst. Några Georgette Heyers, eftersom en läsning av dem inte kräver mycket mer än förmågan att vända blad. Nu är jag lite orättvis, för man måste kunna skratta också - böckerna är nämligen ganska roliga - och det var inte helt lätt, när lungorna klagade. 

Therese Bohmans Aftonland (2016) läste jag under tillfriskningsperioden och med viss bävan. För huvudpersonen Karolinas alltmer desperata ensamhet tycks leda hennes helt galet. Det förekommer en hel del deprimerande sex i romanen. Det konstrasteras dock mot inblickar i Karolinas tankevärld, en intellektuell fristad med högt i höjd. Älskade just detta mest i Bohmans roman. Att Aftonland utspelas i universitetsvärlden var också ett plus. I korthet alltså årets hittills bästa roman. 

I går läste jag också ut Peter Ackroyds Chatterton (1987), en bok som stått oläst i mina hyllor sedan mitten av 1990-talet. En postmodern roman, i den meningen att handlingen skiftar mellan Thomas Chattertons 1700-tal och 1980-talets London. Chatterton var en Bristol-född förfalskare av medeltida skrifter, som vann stor popularitet innan brottet uppdagades. Han tog livet av sig redan som 18-åring. När poeten Charles Wychwood tror sig hitta ett porträtt av en betydligt äldre Chatterton i en antikshop, börjar en berättelse om mer samtida litterära förfalskningar och förhoppningar. Trots att jag verkligen älskade Hawksmoor (1985), Ackroyds andra Londonroman från ungefär samma period, fick jag kämpa med Chatterton. Kanske har den inte åldrats särskilt väl. Jag har länge velat läsa om Hawksmoor men nu tvekar jag lite. Vill inte förstöra läsminnet. Hawksmoor är dock den första titlen i Duncan Jones bokklubb baserad på hans fars, David Bowie, lista över de 100 bästa böcker han visste, så kanske den trots allt håller högre kvalitet.

Tekopp Johnson Bros. "English Chippendale", te Harney and Sons  Earl Grey Imperial

Januari har övergått i februari och gryningen kommer allt tidigare. Igår promenerade jag ner till Harney and Sons tebutik nere i Soho. På vägen upp slank jag in på The Strand och kom hem med tre fackböcker: Joan Didions Slouching Towards Bethlehem (1968) (som jag tror att jag redan har, men den här upplagan var så fin), Rebecca Solnits Hope in the Dark (2005) och James Romans Chronicles of Old New York: Exploring Manhattan's Landmark Neighborhoods (2016), vilket f.ö. är precis vad jag planerar göra ordentligt i år. När jag tagit mig upp ur sängen.