Tematrio - rädsla

Lyrans triotema den här gången är rädsla. Tre (okej, fyra) romaner som skrämt mig så mycket under läsningens gång att jag tvingats sluta (men tagit upp läsningen igen när jag lugnat ner mig) är:

Stephen King: Pet Sematary (1983)

Jag var knappt tonåring och läste den här mitt på ljusan dag, ensam i en vit bungalow i norra Nigeria. Så långt från New England och djurkyrkogårdar som man kan komma nästan. Och ändå blev jag så rädd att jag var tvungen att lägga i ifrån mig boken. Jag vågade inte ta upp den igen förrän mina föräldrar och syskon kommit hem. Först gången en bok hade den effekten på mig.

Shirley Jackson: The Haunting of Hill House (1959)
Den här läste jag bara för några år sedan, i soffan hemma i London och insåg alldeles för sent vilket misstag det var. Så här kände jag när jag läste om stackars Eleonor Vance som lockas till Hill House för att delta i ett psykologiskt (och kanske paranormalt) experiment.

Michelle Paver: Dark Matter (2010)
Paver verkar ha skrivit romanser och ungdomsromaner innan hon bytte genre och skrev en av de mest krypande skrämmande böcker jag läst. Spöke på Svalbard under förkrigstid. Läste den här både i London och uppe i Kiruna i vintermörkret. Det kan ha bidragit till både mysrysningarna och rädslan som så småningom kom att dominera.

Shirley Jackson: Hangsaman (1951)
Jag hade uppenbarligen lyckats förtränga hur rädd jag blev när jag sist läste Jackson, eftersom jag gjorde det igen, ensam på rummet uppe i Luleå. I Jacksons roman om collegestudenten Natalie, som inte känner sig helt hemma på colleget uppe i Vermont är det egentligen bara en scen  som skrämmer, men den är verkligen otäck. Av det slaget att jag plötsligt inte litade på min egen läsning. Här har jag skrivit lite mer, dock utan att spoila.

När jag skriver det ovan slår det mig att rädslan gjort att platsen för läsningen verkligen fastnat i minnet. Antagligen för att rädsla också manifesterar sig fysiskt. Jag blir verkligen rädd på plats, så att säga.

Hallowe'en - novelläsning

Jag har världens bästa jobb, kommer jag på mig själv att tänka när en del av det går ut på att bara läsa massor av bra noveller. Flera av novellerna den här veckan har varit riktigt otäcka. Hallowe'en är ju här så jag passar på och tipsar om en läskig novell eller två. Men först, hur fina är inte grannarnas dekorationer i år? Själv har jag inte ens sopat altanen från löv, än mindre plockat bort sommarens växter. Men tillbaka till novellerna. Både Dickens ("The Signal-man" ) och MR James ("Oh, Whistle and I'll Come to You, My Lad") är ju klassiker att läsa så här års, men följande ger åtminstone mig kalla kårar, de också. Samtliga noveller är på engelska, men det som är bra är ju att texterna inte är så långa. Klicka på titlarna för att komma direkt till novellen:

Henry James: "The Romance of Certain Old Clothes"

Syskonrivalitet uppstår när två materialistiska systrar kärar ner sig i en och samma man. Men är det verkligen mannen de kampar om, eller de tjusiga klänningar den blivande fru förväntas bära?

Joyce Carol Oates: "Where are You Going, Where Have You Been?"

Rebellisk tonårstjej flörtar med farlig kille. Den här novellen är tydligen mycket populär på läslistor för amerikanska högstadiet (säkert pga unken sensmoral), men jag tänker att den inte är lika vanlig i Sverige. 

Shirley Jackson: "One Ordinary Day, with Peanuts"

Svårt att välja bland Jacksons många noveller, men den här är nog bland de otäckaste.

Neil Gaiman: "Click Clack the Rattlebag"

En kortis, men inte mindre läskig för det. 

Megan Abbott: "The Little Men"

Kanske favoriten bland tipsen. En spökhistoria som utspelar sig i 1950-talets Hollywood bland palmer, eucalyptus och klåfingriga män i filmindustrin. Abbott älskar adjektiv och i den här berättelsen gör det inget, då atmosfären är nästan allting. 

Kom gärna med fler tips på noveller eller länka till egna inlägg på ämnet i kommentarerna.

Tematrio: från bok till film

Vilket roligt ämne för Lyrans senaste tematrio. Jag tänkte först skriva enbart om lyckade och mindre lyckade Austen-filmatiseringar, men jag har skrivit en del på det ämnet redan och väljer istället att nämna tre andra filmadaptioner där både film och romanförlaga håller, oavsett i vilken ordning man närmar sig dem. Jag hade väldigt svårt att begränsa mig till tre (och fick lust att se om allihopa) , men här kommer de i alla fall:

 

1. Shirley Jacksons The Haunting of Hill House (1959) / The Haunting (Wise, 1963)
Jacksons roman har filmatiserats flera gånger, men versionen från 1963 är absolut bäst - och ruggigast. Faktiskt är alla andra versioner riktigt kassa. Ovan är filmens kanske mest gastkramande scen.

 

 

2. Patricia Highsmiths Ripley's Game (1974) / The American Friend (Wenders, 1977) 

Highsmiths andra roman om Tom Ripley har också filmatiserats mer än en gång och den senaste versionen med John Malkovich i huvudrollen är bra, fast jag föredrar ändå Wim Wenders tyska version. Rent estetiskt vinner den på grund av Wenders konsekventa cinematografi (notera t.ex. hans subtila användande av rött bland allt det 1970-talsbruna), Dennis Hoppers karaktär är långt ifrån Highsmiths Ripley. Romanen kan absolut läsas av alla, särskilt av deckarfantaster, men filmen är nog mest för personer med en fäbless för 1970-talsestetik. Mer om filmen här.

 

 

3.  Winifred Watsons Miss Pettigrew Lives for a Day (1937) / Miss Pettigrew Lives for a Day (Nalluri, 2008)

Persephone Books är ett brittisk förlag som specialiserat sig på att publicera engelskspråkig litteratur från mellankrigstiden och det är dem vi har att tacka för att Watsons roman återigen finns i tryck. Miss Pettigrew är en riktig feel-goodroman men i mellankrigstappning. Filmversionen är ljuvlig, ljuvlig med lite mörkare undertoner än romanen. 1937 kunde man nog ana vart det barkade rent politiskt, men 2008 visste man ju säkert vad som sedan skedde. Kan inte rekommendera både roman och film nog. Mer om romanen här.

 

Bubblare - alltså, jag skulle kanske skrivit (igen) om de här romanerna och adaptionerna istället: The Blank Wall/The Deep End, Black Narcissus och Winter's Bone - se dem, läs dem!

 

Januari: 1700-talsförfattare och feminister

Maria Edgeworth by John Downman, 1807

Idag fyller anglo-irländska författaren Maria Edgeworth 250 år (eller 249, beroende på vilket år man väljer som hennes födelseår). Och av en slump har jag lagt hennes roman Belinda (1801) till högen av böcker jag hoppas läsa i januari. Eller nej, det är ju inte av en slump. Det slumpar sig snarare att hon fyller år idag. För under 2016 planerar jag att läsa 1700-talsromaner av just kvinnliga brittiska författare. De var både många och inflytelserika, men idag är deras namn inte lika välbekanta som t.ex. Fielding, Richardson och Defoe --- tre manliga romanförfattare från perioden. Belinda publicerades visserligen ett år in på 1800-talet men jag väljer ändå att börja med just den här romanen eftersom intrigen och humorn jämförts med Jane Austens. Jag hoppas verkligen att det stämmer. Övrig litteratur jag planerar att läsa under januari är också skriven av kvinnor:

  

 

De tre understa titlarna har alla att göra med sådant jag hoppas publicera under 2016, så dem måste jag läsa, vare sig jag har lust eller inte. Hursomhelst är det kul att två stora namn från 1970-talets kvinnorörelse fortfarande tycker att de har något att säga. Gloria Steinem skriver om resandets betydelse för hennes feministiska medvetande och Germaine Greer om hur hon återvänder till Australien för att ta sig an en gammal farm. Mer information följer när jag läst ut.

Bokslut 2015

2015 går mot sitt slut och jag vill helst inte minnas det alls. Det har varit ett jobbigt år, både privat och på jobbet. Hejdå till det mesta som hände, också i världen. 2015 var dock året min läslust vaknade igen, om än alldeles för sent för att göra något direkt avtryck i årets lista över lästa böcker. 

 

Först utläst under 2015 var Arctic Summer, Damon Galguts alldeles utmärkta bioroman om E.M Forster. Den väckte mitt intresse för biofiktion, en genre jag hoppas läsa betydligt mer av under 2016. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och Var det bra så? var  tillsammans med Karolina Ramqvists Flickvännen svenska höjdpunkter under våren.  Oväntat bra var också Hans Falladas Alone in Berlin och Charlotte Rogans The Lifeboat. Den förra tog god tid på sig att lyfta och den senare hade jag nog aldrig plockat upp om det inte vore för hyllningarna på Ett eget rum (så tack Marcus och Helena!). Rogans roman fick inget eget inlägg här på bloggen, men det fick å andra sidan inte Arundhati Roys The God of Small Things eller Bea Uusmas The Expedition: A Love Story (japp, läste den i engelsk version) heller, fast de absolut var värda det. Slutligen läste jag romaner av favoriterna Patricia Highsmith och Shirley Jackson.  The Tremor of Forgery och Hangsaman har det gemensamt att de inte kan underordnas en bestämd genre och det är delvis vad som gjorde dem intressanta.

 

Litterära besvikelser är tråkigt att skriva om, men jag hade hoppats mer på Meg Wolitzers Sylvia Plath-refererande roman Belzhar och Robin Mckinleys vampyrroman Sunshine. 

 

I övrigt plöjde jag massor av böcker om akademiskt skrivande i somras, även om jag bara läste en av dem från pärm till pärm: Helen Swords Stylish Academic Writing. Tack vare den och Eric Hayots The Elements of Academic Style: Writing for the Humanities, gick inte bara min kurs bättre utan faktiskt mitt eget akademiska skrivande också. Och det kan behövas eftersom en av de få goda nyheterna under 2015 var att Palgrave MacMillan kommer att publicera min avhandling som bok. Nu är det strax 2016. Jag ser redan ljuset. Gott nytt år! 

Shirley Jackson - "Hangsaman"

Ganska långt in i Hangsaman kommer att avsnitt som nästan skrämmer slag på mig. Delvis för att det är så oväntat, delvis för att det är så förbaskat läskigt. Jag kallsvettas, håren reser sig på mina armar och jag vågar inte läsa längre. Tack gode gud för att det är morgon och att jag inte hann till just det här avsnittet igår kväll. Jag hade glömt hur otäckt Jackson kan skriva.

Hangsaman är Shirley Jacksons campusroman och den utspelar sig på ett college misstänkt likt Bennington college, där hon och hennes man undervisade under en lång period. Bennington college är så klart redan skildrat litterärt i Donna Tartts The Secret History och Jackson har inspirerats av en verklig händelse från 1946, då en student tog en promenad i den omgivande skogen och aldrig återvände. I Hangsaman anländer huvudpersonen Nathalie Waite till colleget (som aldrig namges i romanen) och får genast svårt att passa in. Den första person hon bekantar sig med är litteraturprofessorns fru, en före detta student, som nu känner sig isolerad från både andra studenter och övriga fakultetsfruar. Litteraturprofessorn har dessutom nya studentskor på halsen, Vicky och Anna, som mer motvilligt låter Nathalie ingå i gruppen runt professorsparet. Nathalie är också fascinerad av litteraturprofessorn men slits mellan beundran för honom och sin författande far, som uppmuntrar en mer cynisk distans hos Nathalie. Det är tydligt att både fadern och professorn försöker dominera Nathalies intellektuella utveckling, men det är lika tydligt att ingen av dem förstår henne. För Nathalie har ett inre liv, som hon håller hemligt för omgivningen, och i takt med att hennes isolering ökar, tar detta inre liv över. Och i studentkorridoren där hon bor börjar det hända saker.

Det här är en roman präglad av det outtalade och jag tvingas ibland läsa om partier för att vara säker på att jag inte missat någon ledtråd. Ofta dyker nyckarna till kryptiska passager upp först senare i texten. Det är också en roman där ingenting egentligen händer. Samtidigt kan jag inte vända blad fort nog, för Nathalies utveckling (eller regression, kanske) är ju själva intrigen. En roman för den som är nyfiken på Jackson eller redan läst hennes mer kända verk, The Haunting of Hill House och We Have Always Lived in the Castle. Och så klart för den som gillar campusromaner - av den underligare sorten.

Shirley Jackson - "The Haunting of Hill House"

Mr. B snarkade och jag kunde inte sova. Öppnade The Haunting of Hill House kl. tre på natten. Hur i himmel tänkte jag? En timme senare låg jag i vardagsrumssoffan och ångrade mig. Jag vågade inte återvända till sängen, inte röra mig ur fläcken. Ljuset från golvlampan var så ynkligt, någonting dolde sig i lägenhetsmörkret. Om jag lyssnade kunde jag höra det. Det ville jag inte och fortsatte därför att läsa, nu mer koncentrerat. Och blev ännu räddare:

"Hill House, not sane, stood by itself against its hills, holding darkness within; [---] silence lay steadily against the wood and stone of Hill House, and whatever walked there, walked alone." (s. 1)

I sin jakt på observationer av övernturliga fenomen hyr Dr. Montague Hill House, ett hemsökt hus i vilket ingen kan vistas enligt ägarna. Till sin hjälp har doktorn tre tillfälliga assistenter. En av dessa är Eleanor Vance, som efter moderns död bott inhyst hos sin syster. För henne är vistelsen i Hill House ett välbehövligt steg mot ett oberoende liv. Huset känner hennes längtan och lockar henne till sig. Eller har kanske de alltmer skräckinjagande manifestationerna sitt ursprung i Eleanors (spoilervarning på följande länk) psyke?

Peter Milton, The Jolly Comer. Sequence II: Drawing #1, (1969).

Huset som metafor för vårt medvetande, där stängda dörrar och hemliga rum gömmer det vi förträngt, återkommer i Henry James novell "The Jolly Corner". Där jagar huvudpersonen en inkräktare, men får plötsligt stora skälvan inför tanken på att faktiskt hinna upp den mystiske främlingen. Eleanor känner något liknande för Hill House och det som vandrar där. Jag tror det är därför romanen är så otäck. Har vi inte alla längtat efter något att kalla hemma, att hitta oss själva, att någon ska se oss?

Shirley Jackson utnyttjar den längtan för att skrämma oss med det som kanske väntar. Hon vet f.ö. precis hur man skrämmer en läsare - dvs. genom antydningar. Få saker är otäckare än det vi själva tvingas föreställa oss. Regissören Robert Wise levde upp till sitt efternamn när han filmatiserade romanen. Också han visste bättre än att visa för mycket. Liksom i boken är skräcken i filmen återhållsam och oftast bara antydd.

Själv kom jag slutligen upp ur soffan genom att resolut byta bok. Sontags essäer var precis den antidot jag behövde mot en alltför överhettad fantasi. Resten av Jacksons bok läste jag ut under dagens ljusa timmar. Och blev precis lika rädd igen.

Oates om Shirley Jackson

Lyssna på NYRBs poddsänding där Joyce Carol Oates talar om Shirley Jackson och romanen We Have Always Lived in the Castle. Släck sedan lamporna i rummet och se filmatiseringen av Jacksons The Haunting från 1963, den på många sätt läskigaste film jag vet...