Shirley Jackson - "The Haunting of Hill House"

Mr. B snarkade och jag kunde inte sova. Öppnade The Haunting of Hill House kl. tre på natten. Hur i himmel tänkte jag? En timme senare låg jag i vardagsrumssoffan och ångrade mig. Jag vågade inte återvända till sängen, inte röra mig ur fläcken. Ljuset från golvlampan var så ynkligt, någonting dolde sig i lägenhetsmörkret. Om jag lyssnade kunde jag höra det. Det ville jag inte och fortsatte därför att läsa, nu mer koncentrerat. Och blev ännu räddare:

"Hill House, not sane, stood by itself against its hills, holding darkness within; [---] silence lay steadily against the wood and stone of Hill House, and whatever walked there, walked alone." (s. 1)

I sin jakt på observationer av övernturliga fenomen hyr Dr. Montague Hill House, ett hemsökt hus i vilket ingen kan vistas enligt ägarna. Till sin hjälp har doktorn tre tillfälliga assistenter. En av dessa är Eleanor Vance, som efter moderns död bott inhyst hos sin syster. För henne är vistelsen i Hill House ett välbehövligt steg mot ett oberoende liv. Huset känner hennes längtan och lockar henne till sig. Eller har kanske de alltmer skräckinjagande manifestationerna sitt ursprung i Eleanors (spoilervarning på följande länk) psyke?

Peter Milton, The Jolly Comer. Sequence II: Drawing #1, (1969).

Huset som metafor för vårt medvetande, där stängda dörrar och hemliga rum gömmer det vi förträngt, återkommer i Henry James novell "The Jolly Corner". Där jagar huvudpersonen en inkräktare, men får plötsligt stora skälvan inför tanken på att faktiskt hinna upp den mystiske främlingen. Eleanor känner något liknande för Hill House och det som vandrar där. Jag tror det är därför romanen är så otäck. Har vi inte alla längtat efter något att kalla hemma, att hitta oss själva, att någon ska se oss?

Shirley Jackson utnyttjar den längtan för att skrämma oss med det som kanske väntar. Hon vet f.ö. precis hur man skrämmer en läsare - dvs. genom antydningar. Få saker är otäckare än det vi själva tvingas föreställa oss. Regissören Robert Wise levde upp till sitt efternamn när han filmatiserade romanen. Också han visste bättre än att visa för mycket. Liksom i boken är skräcken i filmen återhållsam och oftast bara antydd.

Själv kom jag slutligen upp ur soffan genom att resolut byta bok. Sontags essäer var precis den antidot jag behövde mot en alltför överhettad fantasi. Resten av Jacksons bok läste jag ut under dagens ljusa timmar. Och blev precis lika rädd igen.