I 84 Charing Cross Road berättar Helene Hanff att det tog henne elva år att läsa Arthur Quiller-Couchs publicerade föreläsningar. Varje gång han nämnde något hon inte kände till letade hon upp det - och läste det - innan hon återvände till "Q". Resultatet var en gedigen, gammaldags public school utbildning. På distans.
Min läsning av Sontags essäsamling Against Interpretation påminner lite, lite om Hanffs. Jag har läst essäerna sakta och ofta gjort avbrott för att se en film eller googla ett namn (det kunde inte Hanff!) innan jag fortsatt läsa. På så sätt har jag kunnat tillgodogöra mig hennes tankgångar bättre, inbillar jag mig. Testa dem, dessutom.
Sontag skrev essäerna i New York under perioden 1961 - 1966. I dem föreslår hon ett då alldeles nytt sätt att förhålla sig till kulturella yttringar. För att förstå den nya konsten och litteraturens relevans måste tolkningen stå tillbaka för upplevelsen och innehållet stå tillbaka för formen, manar hon. Eller, mer exakt, de olika förhållningssätten kan inte och bör inte separeras.
Den (då) nya konsten, litteraturen och filmen är, enligt Sontag, av det slag att den uppmuntrar till ökad lyhördhet - ett förhöjt medvetande - genom att bejaka läsaren/betraktarens lust, glädje och känslighet lika mycket som hennes intellekt och moraliska samvete. Därmed uppluckras också distinktionen mellan hög och låg kultur. Den lust och glädje som s.k underhållningskultur frammanar slipar mao också lyhördheten.
Det är ett förhållningssätt jag sympatiserar med, trots dess uppenbara brister. Konstigt nog fann jag ändå betoningen på konstverkets moraliska relevans det mest uppfriskande i essäerna. Det pratar man sällan om idag (fast ibland dyker det upp). I efterordet från 1996 skriver Sontag att hennes förhållningssätt blivit irrelevant i en tid där kulturen så gott som helt kommersialiserats. Dagens "kulturkonsumtion" påminner alltså bara ytligt om Sontags lustfyllda perspektiv. Perspektivets underliggande värdesystemet är nämligen dött och begravet, suckar hon.
Det jag slutligen tar med mig från samlingen är alltså inte Sontags moraliska perspektiv. Det är istället en beundran för den intellektuella konsekvensen i essäerna. Extrem konsekvens är något jag slentrianmässigt brukar förknippa med envishet och brist på flexibilitet. Sontag påminner mig om hur fel jag har och hur ovanlig sådan konsekvens faktiskt är. Hon har som få samtida intellektuella utvecklat ett synsätt utifrån vilket hon tolkar hela vår tillvaro. Konsekvensen är resultatet av en enorm intelligens, samt hennes egen, ypperligt välutvecklade lyhördhet. Jag känner mig både ödmjuk inför texterna och intellektuellt trygg i deras sällskap.
Så trygg, faktiskt, att jag halvvägs in i läsningen kompletterade med flera av hennes essäsamlingar. Risken finns att jag blir proppmätt på hennes tankegångar långt innan jag hunnit läsa ut dem. Men jag hoppas förstås att de ska räcka i flera år, precis som Qs föreläsningar gjorde för Hanff.
4 kommentarer:
Fantastisk parafrasering av "Against Inter..."!
Vad roligt att du tycker det!
Mina dagar ser förnärvarande ut så, att vart jag än vänder mig, närmast, dyker Sontag upp. Jag får oväntade mail med länkar, läser ständigt referenser och citat. Eller så är det så att jag bara är så peppad på att på allvar påbörja en liknande läsning, genomgång, av hennes matrial som den du gör att jag lägger märke till det. Än så länge är jag imponerad och fortsatt intresserad. Tycker om din formulering av att vara intellektuellt trygg, en angenäm känsla låter det som.
Så är det ofta, tycker jag. Man läer något/någon som sedan dyker upp lite överallt. Zeitgeist? Eller så är det som när man lärt sig ett nytt ord på ett främmande språk - plötsligt förstår man det som tidigare varit oförståeligt och därför osynligt.
Skicka en kommentar