Gör inte misstaget att läsa Dufossés roman School's Out (L'heure de la sortie) som en klassisk thriller. Den börjar visserligen som en sådan. En lärare ligger livlös utanför skolbyggnaden; rör det sig om det självmord eller bidrog eleverna i klass 9F till att han hoppade ut genom fönstret? Den som undrar är Pierre, läraren som får i uppdrag att ta över historielektionerna i just 9F. Så långt uppfyller boken spänningskraven. Men Pierre är märkligt oberörd av sin kollegas öde. Han besöker den dödes föräldrar och går på hans begravning, men inte av medkänsla, förstår man snart.Istället blir det tydligt att Pierre lider brist på autenticitet och mening i livet (à la Främlingen). Det får honom att minutiöst studera ansiktena på de människor han möter, som om formen på ett ögonlock kan avslöja något annat, leda till det som döljer sig bakom den mask han upplever att alla bär. I den avhandling Pierre skriver på söker han etablera ett förhållande mellan författares texter och just deras ansiktsdrag. När han inte undervisar eller skriver, följer han maniskt s.k. verklighetsserier på tv.
Att det är något konstigt med 9F konstaterar Pierre trots sin världsfrånvändhet omgående. Eleverna uppför sig inte som en grupp eller en klass, utan mer som ett gäng. Trots det, och trots att en av eleverna varnar honom, förblir han deras klasslärare. När sedan klassen kollektivt bestämmer sig för att åka på utflykt till Normandie följer han så klart med trots att svaret på frågan varför de vill åka just dit är det något oklara - och för läsaren hotfulla: "There are cliffs [there]".
Slutet är dramatiskt men inte, tror jag, i första hand avsett att demonisera eleverna i 9F. Snarare ska nog deras handlingar förstås som en reaktion på den framtid Pierre representerar. Boken igenom tar sig hans alienation uttryck i ett intellektualiserande av tillvaron, där han dock inte lyckas övertyga vare sig själv eller läsaren om att hans ensamhet är odelat positiv och självvald. När Pierre vid ett tillfälle citerar Adorno blir det tydligt att School's Out är tänkt att fungera lika mycket som samhällskritik som spänningsroman. Att bli vuxen, antyder romanen, är att oundvikligen slukas av konsumtionssamhället.
Lyckas då Dufossé med det han förutsätter sig? Nja, jag stör mig boken igenom på huvudpersonens sätt att uttrycka sig och sympatiserar med systerns man som önskar att Pierre någon gång bara kunde säga vad han menar, med vanliga ord. Men det kan han naturligtvis inte, för just den distanserade, abstrakta vokabulären är Pierres egen mask bakom vilken döljer sig, antyds det, en avgrund av ensamhet och outtalad smärta.
Ur thrillersynpunkt är dock masken problematisk. Thrillerelementet skapar förväntningar som gör att jag boken igenom irriterar mig på den brist på sammanhang genom vilken Pierres känsla av främlingskap skildras. De snabba kasten i hans observationer resulterar i en psykologi som inte helt övertygar. Samtidigt gör thrillerinslaget att jag nästan missar den samhällskritiska aspekten av berättelsen. Men står man ut med, kanske t.o.m gillar, en viss typ av fragmentarisk intellektualitet och uppskattar absurd komik så är den här boken visst värd att spendera några timmar med.
