Laura Blumenfeld - "Revenge: A Story of Hope"

1986 blir Laura Blumenfelds far skjuten under ett turistbesök i Jerusalem. Kulan snuddar bara vid tinningen och fadern överlever. Tio år senare drömmer hans dotter om hämnd. Via kontakter och tidningsurklipp hittar hon skytten; han är PLO-medlem och sitter redan i fängelse för skottet. I Revenge: A Story of Hope skriver hon om sökandet efter gärningsmannen och varvar berättelsen med korta beskrivningar av hämnd och dess skilda uttryck: Nemesis, erinyerna, albansk blodshämnd, självmordbombare, statliga domstolar osv.

Det här kunde ha blivit lika bra som Gail Bells giftbok, men är det inte. Blumenfeld påstår sig vara "besatt av hämnd", men varken hennes man, pappa (!) eller jag, läsaren, förstår varför. Anektoderna om hämnd i olika former och kulturer har liten koppling till de egna motiven. Besattheten är underligt akademisk; hon analyserar sina känslor som om det vore första gången och de mest elementära mänskliga konfliktsituationer förstår hon först när hon tolkar dem i skenet av sina gamla psykologistudier.

"Orestes ånger", W-A Bouguereau (1862)

Blumenfelds hämndbehov klingar falskt och resultatet är en banal, gnällig och didaktisk historia. Det underminerar vad som visar sig vara syftet med hennes bok, nämligen att predika försoning mellan individer, grupper och stater. Förövaren själv ber slutligen Blumenfeld om ursäkt. Se där, tycks hon säga, vad som händer när man släpper alla tankar på upprättelse. Av det lär jag mig mest att självgodhet också kan vara en djävulsk form av hämnd. För en smart, intressant och välskriven biografi med socio-litterära förtecken, läs istället Bell.

Gail Bell - "The Poison Principle"

I Gail Bells bok om de giftmord som överskuggar hennes familjehistoria är sanningen ett undflyende begrepp. I ett försök att reda ut huruvida farfadern verkligen förgiftade två av sina söner vänder sig Bell till giftbeskrivningar i historien, litteraturen, konsten, filmen och medicinen. Snart förstår hon varför familjehistorien består av så många frågetecken:

"When poision stories get going (written, reported, discussed), language changes shape. Descriptions undergo a tidal pull. It seems difficult to hold your course once you get close to the main characters and the poison vessel. The skew is towards hyperbole, melodrama, and extremes." (sid. 16)

Via neddykningar i bl. a. kemin, Cleopatras självmord, Dorothy L. Sayers, Madame Bovary, medicinska beskrivningar av stryknin och arsenik, den gröna färgen, Dr. Crippen och synen på förgiftning som ett typiskt kvinnligt mord utvecklar Bell faktiskt en både trovärdig och oväntad teori om sin farfar och hans eventuella mord på sina barn. Men det är Bells förståelse av giftberättelser som sociala och kulturella fenomen och den språkliga elegans med vilken hon närmar sig ämnet som är bokens verkliga behållning.