I Gail Bells bok om de giftmord som överskuggar hennes familjehistoria är sanningen ett undflyende begrepp. I ett försök att reda ut huruvida farfadern verkligen förgiftade två av sina söner vänder sig Bell till giftbeskrivningar i historien, litteraturen, konsten, filmen och medicinen. Snart förstår hon varför familjehistorien består av så många frågetecken:"When poision stories get going (written, reported, discussed), language changes shape. Descriptions undergo a tidal pull. It seems difficult to hold your course once you get close to the main characters and the poison vessel. The skew is towards hyperbole, melodrama, and extremes." (sid. 16)
Via neddykningar i bl. a. kemin, Cleopatras självmord, Dorothy L. Sayers, Madame Bovary, medicinska beskrivningar av stryknin och arsenik, den gröna färgen, Dr. Crippen och synen på förgiftning som ett typiskt kvinnligt mord utvecklar Bell faktiskt en både trovärdig och oväntad teori om sin farfar och hans eventuella mord på sina barn. Men det är Bells förståelse av giftberättelser som sociala och kulturella fenomen och den språkliga elegans med vilken hon närmar sig ämnet som är bokens verkliga behållning. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar