Åke Edwardson - "Den sista vintern"

Att avsluta en framgångsrik serie är säkert inte lätt. Förlaget pressar, pengarna frestar. Fast Åke Edwardson gör nog rätt i att lägga Erik Winter, poliskommissarie och huvudperson i den göteborgska deckarserien, på hyllan. I de senaste böckerna har intriget varit tunn; Winter och hans team har verkat trötta och oinspirerade. En reflektion av författarens förhållande till sitt eget skrivandet, kanske? Jag har läst honom ändå, för som få andra författare återskapar han ett Göteborg som jag både känner igen och saknar. Den sista vintern är en tjusig sorti, där handling och karaktärer har återfått sin vigör.

Winter själv är mer harmonisk än han varit i de närmast föregående delarna i serien, om än ganska resignerad. Han lagar återigen mat tillsammans med vackra frun Angela och inväntar kvällen med en drink i handen; måsarna skriker och John Coltrane spelar i bakgrunden. En recensent har förresten liknat Edwardsons deckare vid just jazz, där vemodigheten bryts av improviserade tempoväxlingar och en studsig dialog, vilket bidrar till den alltmer förtätade spänningen. Läses med fördel till tonerna av just Coltrane & Co.: