Å, vilken tid det tog och hur ansträngade det var! Att läsa menar jag, men antagligen också att skriva. Så är The Prelude en ovanligt ofärdig text som existerar i tre fragmentariska versioner och kan förstås som väldigt mycket på en gång: Den är ett lååångt förord till The Recluse (det epos Wordsworth egentligen ville skriva och aldrig skrev); den är en självbiografisk Bildungsroman; den är en naturfilosofisk betraktelse och slutligen är den också en beskrivning av Wordsworths egen poetiska utveckling.Och så är den förstås inspirationskälla för de poeter som kommer efter honom. Till skillnad från tidigare antik och kristen epik utgår Wordsworth från individen, då särskilt diktaren (mao han själv). Poeten är både unik (som observatör och förmedlare) och allmänmänsklig (den förståelse han gradvis når i samspelet med Naturen är i teorin något alla kan nå). Inte konstigt att hela projektet ofta känns både pretto och humorlöst. MEN, naturligtvis, genialiskt ur litthistorisk synpunkt.
Människa och natur i samspel? Roxy Paine i sin studio (ca 2004).
Särskilt njutbar läsning är det sällan. Wordsworth är alldeles för obskyr, indirekt i sitt tilltal och det är egentligen konstigt eftersom han strävade efter just klarhet och tillgänglighet i sitt skrivande. Det öppna tilltalet - och det "låga" ämnet, dvs. den enkla människan - är det tydligaste spåret av den entusiasm han ursprungligen hade inför de värderingar som sprang upp efter franska revolutionen. Innan han blev gammal och rädd för "mobben". Slutsats: att läsas för just sin plats i litteraturhistorien och inte för nöjes skull... Jag ser istället fram emot Byrons Don Juan, epos nummer två i mitt romantikprojekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar