B & F Groult - "Journal à quatre mains"

En dagbok på 600 sidor, skriven av två systrar under den tyska ockupationen av Frankrike, kan det vara något? Tja, det kan det nog. Här är det två "jeunes filles rangées", dvs två väluppfostrade medelklassflickor som skriver. Dagboken börjar som sig bör med tyskarnas intåg i Frankrike. Sedan varvas inlägg om pojkvänner, studier, korta resor ut på franska landsbygden med bara enstaka rapporteringar om omvärlden.

Kriget existerar mest som bakgrund, men det var kanske så det var som ung kvinna av icke-judisk börd i Paris 1940-45. Det verkliga kriget, förstår man snart, utspelas inom hemmets väggar. Där regerar mamman och hon har ett järngrepp om döttrarna som man faktiskt känner igen från Beauvoirs första självbiografi (var de alla så här, dessa bourgeoisie-mammor?). Riktigt så långt som att läsa flickornas brev går hon inte, men hon avfärdar bestämt alla pojkvänner som inte tillhör familjens klass eller bildningsnivå. Det plågar främst äldre systern Benoîte, som har en förmåga att kära ner sig i olämpliga killar. Inte en enda godkänns av mamman. Till slut revolterar hon och gifter sig i smyg med en av de män som mamman ogillar. När dagboken slutar är det Floras tur att klä sig i vitt. Hon har accepterat ett frieri från en engelsman som hjälpt till att befria Paris från tyskarna.

Trots att det inte "händer" något förrän de sista 150 sidorna, tappar jag aldrig intresset. De är bra charmiga de två systrarna: tänker mest på killar, oroar sig för studierna och är egentligen ganska oskuldsfulla mitt i allt elände. Ibland är de förstås outhärdlig snobbiga, särskilt yngre systern Flora som bla väljer pojkvänner efter vilka dikter de läst. Hennes inlägg uppvägs dock av Benoîtes, den allvarligare och drömmande av de två. Benoîte är också den bättre skribenten och då hon tillfälligt försvinner från dagboken (efter giftemålet) saknar jag verkligen hennes röst. När hon återkommer är det för att mannen dött och Paris är på väg att befrias. Hennes anteckningar under de sista 75 sidorna är de bästa i hela boken (tur att jag läste ut den!). Det moraliska kaoset efter befrielsen av Paris frigör till slut också systrarna, som inte kan få nog av alla snygga amerikanska män i staden. Mest fascineras jag ändå av att systrarna står varandra så nära att de tom delar dagbok. Jag har en syster och vi har aldrig gjort något liknande. Men det kanske är vanligare än jag tror?

Jag läste med nöje den här dagboken, men har svårt att veta åt vem jag skulle rekommendera den. Kanske åt någon som tycker om Anne Franks dagbok, Simone de Beauvoirs självbiografier eller varför inte Irène Némirovskys Suite Française? Journal à quatre mains påminner lite om samtliga även om den aldrig riktigt når upp till de förras (särskilt de två förstas) originalitet.