
Rosnay inleded romanen med ett förord, där hon berättar att boken inspirerats av verkliga händelser. Nyss inflyttad i ny lägenhet i Montparnasse fick hon veta att den franske seriemördaren Guy Georges första offer bott i huset mittemot. När hon en kväll passerar byggnaden ser hon att lägenheten är upplyst och inser plötsligt att någon bor där. Är de medvetna om vad som skett i de rum där de nu äter, sover, älskar och kanske grälar? Romanen börjar bra, men tappar farten ungefär en tredjedel in i handlingen, då Pascaline besöker varenda byggnad där mördaren slagit till. Det blir rätt enahanda och jag köper inte helt hennes motiv. Historien tar ny fart mot slutet, då information som tidigare undanhållits plötsligt förklarar huvudpersonens psykologiska sammanbrott. Slutklämmen är ganska trovärdig och lite otäck.
MEN, det här är helt klart en roman där idén är bättre än resultatet. Pascalines f.d. man anklagar henne för att sakna fantasi. Rosnay verkar lida av samma problem och jag undrar om det beror på att de verkliga händelser som romanen baseras på är svåra att överträffa litterärt. Jag misstänker också att Pascalines intresse för brottsplatserna har sitt ursprung i Rosnays egen research. Tyvärr fungerar det inte alls översatt till litteratur. Slutsats: ingen true crime, men utmärker sig inte heller stilistiskt eller innehållsmässigt. Fungerar okej som språkläsning (lätt franska, kort och koncis handling), annars - välj något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar