Julia Otsuka - "The Buddha in the Attic" (2011)

Julia Otsukas roman The Buddha in the Attic är skriven i första person plural ("vi"). Ett bra grepp, eftersom hon försöker fånga en gemensam upplevelse. Japanska kvinnor reste till USA på 1920-talet för att gifta sig med utvandrande japanska män. Ofta liknade männen inte alls korten de skickat till kvinnorna och inte var de några bankdirektörer eller egenföretagare heller, fast de påstått det i sina brev. Istället var de flesta diversearbetare och bönder. I USA rådde dessutom depression och rasismen frodades, men det visste kvinnorna inget om.

Otsuka har läst verkliga kvinnors redogörelser för hur det var att komma till ett främmande land för att gifta sig med en främmande man och leva bland främmande människor. Erfarenheterna skiljer sig rejält men hon lyckas att kollektivisera dem, dels genom språket - berättarrösten och språkliga upprepningar - dels genom att underordna kvinnornas individuella erfarenheter vissa övergripande teman. Jag fascineras framförallt av hur Otsuka redogör för alla dessa kvinnors liv genom att fokusera på deras saker: borstar, speglar, väskor, tekannor, dukar osv. En kort roman, eller ska det vara kortroman, som jag läste ut på ynkliga tre timmar. En bra bok att tillbringa morgonen tillsammans med.