Precis som många andra hade jag en tonårsförälskelse i Françoise Sagan, eller snarare hennes böcker. Romanerna Bonjour tristesse och Tycker ni om Brahms? bidrog till att forma mitt moraliska tonårsuniversum, på gott och ont. Men när jag sedan försökte läsa Un certain sourire på originalspråk (med finaste omslaget, se till höger) och fann det för svårt, valde jag av någon anledning också bort resten av Sagans produktion. Det fanns så många andra författare.
Det är först nu, som betydligt mer vuxen, jag återvänt till Sagans böcker och Marie-Dominique Lelièvres makalöst bra biografi Sagan à toute allure (löst översatt: Sagan i full karriär). Lelièvres föräldrar levde i Sagans anda: snabba bilfärder till Rivieran, drinkar på tidiga eftermiddagen och en ovilja att växa upp och ta ansvar. Det är inte konstigt att hon får munhäfta när hon som ung reporter träffar Sagan, det är ju en levande legend som sitter framför henne. Och det är så Sagan oftast beskrivs, se t.ex. SVTs Kobra-reportage om författaren. Som om hon inte skrivit något förutom Bonjour Tristesse, alternativt att det är så mediokert att det inte är värt att nämnas. 
Därför är det trevligt att läsa Lelièvres biografi. Den består av korta kapitel som belyser olika aspekter av Sagans liv och texer. Resultatet är ett kaleidoskop av röster, perspektiv och åsikter, vilka ger en mer komplex bild av Sagan och den franska samhällsutvecklingen sedan andra världskriget. Äntligen förstår jag t.ex. varför Sagan klassades som ungdomsidol fast hon såg ut som en liten tant i höga klackar och kappor. Att hon dessutom var kompis med bl.a. Sartre, Mitterand och Johnny Hallyday ger en fingervisning om hur länge hon var del i det franska kulturlivet.
Idag är det svårt att föreställa sig den stjärnglans som omgav Sagan. Att hon medvetet försökte leva upp till sin image bidrog naturligtvis till fokuseringen på hennes person. Fast hon var också ett barn av sin tid och diskuterade aldrig sin bisexualitet offentligt. I kapp med att hennes missbruk ökade (först alkohol, sedan amfetamin och slutligen kokain) drogs hon också in i ett antal politiska och ekonomiska skandaler och dog utfattig. Sista delarna av Lelièvres biografi är deprimerande.Trots det händelserika livet glömmer Lelièvre inte bort att Sagan också var en populär och produktiv författare (till skillnad då igen från Kobra, där SVTs mest fåfänge programledare Kristofer Lundström nonchalant viftar med pjäsen Château en Suède som enda exempel och verkar tycka att det enda intressanta är att den utspelas i Sverige). Lelièvre diskuterar innehåll och tematik i texterna, drar försiktiga men väl argumenterade paralleller mellan Sagans liv och verk och möter en litteraturvetare som jämför henne med författarna La Fontaine och Mauriac. Han menar att den lätthet och elegans med vilken Sagan skriver påminner om ett musikaliskt stammande. Den ungdomsstämpel böckerna har motsägs av Sagans i grunden klassiska språk, anser han, och beror nog mest på hennes livsstil.
Själv önskar jag att jag läst Sagans böcker på franska. Mer synd tycker jag det är att Lelièvres biografi inte är översatt till engelska eller svenska. Man kan istället läsa Sagans egna böcker och med fördel sedan ge dem till en behövande tonåring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar