Du ska va' president?

Enligt Howard Gardner innebär ledarskap bl.a. förmågan att kommunicera och förkroppsliga en effektiv berättelse. M.a.o. är en bra ledare ofta en god berättare. Vet inte om det är sant, men de två amerikanska presidentkandidaterna har båda skrivit självbiografier. Det ger tillfälle att avgöra vad det är för en berättelse de förmedlar, om inte egentliga ledarskapskvaliteter.

Först ut: Faith of My Fathers (1999) av John McCain, skriven med hjälp av stabmedarbetaren Mark Salter. Sträckläste berättelsen om farfar och far McCains superkarriärer inom flottan. De dramatiska sjöslag där de två männen för befälet är nagelbitare likt Master & Commander. Berättelsen om John McCains uppväxt, pilot i Vietnamkriget och under fem års tid krigsfånge i Hanoi är mindre heroisk men lika fascinerande. I stort följer boken följande schema: buse och rebell med outnyttjad potential förnedras, formas och slutligen positivt förändras av sina upplevelser som krigsfånge. Självrannsakan, ånger och en strävan att bli en bättre människa ger starka Benjamin Franklin-vibbar.

Som sagt, jag sträckläste. För det som berättas är spännande och välskrivet. Frågan är förstås vem det beror på, McCain eller Salter? Hursomhelst, biografin skrevs inför presidentvalskampanjen 2000 och det är inte svårt att se att den passar in också i nuvarande kampanj. Trots det framstår McCain inte som en självklar ledare. Kanske för att boken slutar då han bara är ca 35 år. En bättre kontrast till hans vilda leverne innan Vietnam erbjuds möjligen i biografi del två. Fokuseringen på krig och McCains egna krigserfarenheter resulterar i en riktigt bra berättelse som man nog ändå läser annorlunda i ljuset av pågående Irakkrig. Gör dessa erfarenheter honom mer eller mindre benägen att skicka trupper ut i strid? Självklart diskuterar boken inte heller hans inrikespolitiska åsikter. Igen, de tas väl upp i del två. I den här boken framstår han i alla fall som ödmjuk, välläst och sympatisk, fast något annat vore nog konstigt.

Ser honom i mer positivt ljus än tidigare och som en mycket starkare kandidat än han framstår i svenska medier. En patriotisk berättelse med tonvikt på självrannsakan och det karaktärsdanande tror jag att många amerikaner gärna lyssnar på. Själv tyckte jag bäst om skildringen av farfar McCain, kärleksfullt kallad Popeye av sina underordnade.