söndag, december 21, 2014

Med Patrick Modiano i hissen


Hösten har varit hektisk, med långa flygningar över Atlanten då jag däckat så snart jag satt mig i flygplansstolen. Ingen läsning där, inte. I Sverige har dagar och kvällar bestått av undervisning och förberedelser och just ingen tid för läsning utöver stressad skumläsning av litteraturlistorna. Tillbaka i New York har jag jobbat, skruvat ihop möbler från IKEA och svurit över antalet boklådor som fortfarande står oupppackade.
 
Men så. På väg till Virgil's för pulled porkmiddag i går kväll fastnar och och min man i hissen. Och där hinner jag läsa nästan 50 sidor ur romanen jag av vana slängt ner i väskan. Och fastnar i den också. Det var visserligen rätt skönt att kliva ur hissen efter en halvtimme och att så småningom få i sig lite mat, men då var jag så inne i berättelsen av jag knappt märkte hur barbecuesåsen droppade ner i knät och hur trådarna från mac n' cheesen fastnade på hakan.
 
"Jag är ingenting. Bara en ljus silhuett på en trottoarservering den där kvällen." Så börjar Modianos De dunkla butikernas gata (1978). Berättaren har de senaste tio åren arbetar som privatdetektiv men det verkligt stora mysteriet gäckar honom fortfarande. Han har nämligen tappat minnet. När kollegan och ägaren till detektivbyrån stänger dess portar för gott, bestämmer sig berättaren för att en gång för alla hitta sig själv. Efter att kanske ha blivit igenkänd av en kypare på ett kafé börjar ett sökande efter diverse personer som kanske kan leda honom till den han en gång var. Sökandet leder tillbaka till krigsåren och ett antal händelser och platser som gradvis för honom närmare inte bara sig själv utan också det trauma som kanske kan förklara minnesförlusten.
 
Som texten på insidan av bokens skyddsomslag påpekar är identiteter, tidsbestämmelser och händelser i Modianos roman vaga, ibland bokstavligen svepta i dimma, medan de geografiska angivelserna alltid är exakta. Bara romanens titel! Resultatet är underbart konkret och frustrerande vagt. Kombinationen är oemotståndlig. Efter Lilla Smycket och (halvlästa) Place de l'Etoile träder ett antal teman i Modianos skrivande fram, särskilt tydligt det som rör identitet. Identitetssökandet i de senare romanerna är inte så mycket ett postmodernt metanarrativt grepp (som i t.ex. Paul Austers The New York Trilogy, där detektivmotivet återkommer), utan en desperat och alldeles nödvändig handling. I Modianos romaner står alltid något på spel för huvudpersonerna. Efter att ha läst den här romanen förstår jag bättre den aldrig uttalade politiska dimensionen i Modianos författarskap och därmed Akademins val. Hinner jag inte läsa ut mer i år, är det här en fin avslutning.

2 kommentarer:

Hermia sa...

Vilken tur du hade boken med dig! Jag längtar också efter att ta mig längre in i Modianos författarskap och noterar den här.

Mrs. B sa...

Ja, visst var det. Och jag tror att just den här romanen av Modiano är bättre att börja med än Lilla Smycket. Eller så var jag mer förberedd på hur han skriver efter att ha läst just LS.