Allt börjar med att Nathalie och François träffas på en trottoar i Paris. De blir blixtkära och flyttar ihop. Nathalie får anställning på ett svenskt företag. François håller sig i form genom att jogga. Så kunde det ha slutat men då hade det inte blivit någon roman (eller iallafall en annan roman). Istället springer François en dag framför en bil och dör. För Nathalie blir jobbet räddningen, det som hindrar henne från att bryta ihop. Känslorna stänger hon av tills den dag hon träffar blyga och bleka svensken Markus. Varför det är just han som får henne att hoppas igen, ja det förstår ingen, inte chefen, inte arbetskamraterna, absolut inte Markus - och faktiskt inte ens Nathalie själv.
Nu låter det här kanske som en riktigt banal historia om sorg och vardagskärlek. Det är det också, men så fint och roligt berättad att man nästan glömmer bort det. Små fotnoter och minikapitel på metanivå ramar in berättelsen. Till exempel skildras en sexscen på romanens slutsidor genom ett citat från en novell av Cortazár som Nathalie läser i bokens början. Mycket elegant. Andra gånger känns parallellerna i boken mindre relevanta och leken med läsaren slår över i meningslöshet. La délicatesse påminner ibland om filmen Amélie och den som irriterade sig på regissörens tendens att inkludera charmiga men ofta falskt meningsfulla sidoberättelser irriterar sig nog också på den här romanen. Jag gjorde det emellanåt.
Men mötet mellan franskt och svenskt är också potential för en rad dråpliga situationer som Foenkinos inte är sen att utnyttja. Till och med när Foenkinos kliver rakt ut klichéträsket är det roligt. Visst, Nathalie är så klart så där överjordiskt vacker och sval som bara franska kvinnor kan vara och på hennes bekostnad gör sig Foenkinos aldrig lustig. Det är som om han inte vågade, som om han (liksom nästan alla på Nathalies kontor) trippar runt hennes snygghet och inte bara hennes sorg. Det skulle kunna bli outhärdligt om det inte vore för bokens övriga karaktärer. Särskilt scenerna mellan Markus och den extremt okänsliga och hypermacho franska chefen på företaget är utsökt komiska och kanske romanens bästa. Just bristen på känslighet (délicatesse) - eller kanske snarare vikten av densamma - är förresten vad romanens titel anspelar på. Lättsam, intelligent underhållning.
5 kommentarer:
ett f(r)an(sk)tastiskt boktips! letar alltid efter franska pärlor av den här sorten. un grand merci!
Jag skulle också vilja läsa den. Språket hindrar. Det skulle ta mig två månader att stappla mig igenom. Minst.
Vad kul att det framgår att jag tyckte den här romanen var bra! Tyckte att jag skrivit kanske lite för kritiskt om den. Anne-Sofie, det tog mig en månad att läsa den här boken, men det var för att jag slog upp vartenda ord jag inte var säker på (ca 5 per sida). Eftersom varje kapitel är så kort, gjorde det ingenting. Faktiskt, en riktigt bra bok att träna upp sin franska med. Historien är engagerande, rolig och lätt att följa.
Jag kanske ska försöka då. För min del handlar det om att 1. repetera verbformer som jag alltid glömmer. 2. om du slår upp 5 slår jag nog upp 50. Minst. Men om jag ska bli fransyska måste jag ju gå från ord till handling.
Ett anonymt tack för tips på bra bok. I dagarna har filmen som bygger på boken premiär i Frankrike med Audrey Tautou i huvudrollen.
Skicka en kommentar