2 x Richard Yates

Jag har inte läst Revolutionary Road. Inte heller sett filmen. Istället närmar jag mig Yates från andra håll. The Easter Parade (1976) anses ofta vara hans bästa roman. Disturbing the Peace (1975) kallas nästan alltid för hans sämsta. Den första romanen följer två systrar, Emily och Sarah Grimes, från barndomen upp i medelåldern. Det är ingen rolig historia, närmast en katalog över systrarnas misslyckanden. Ändå lever de så till synes olika liv. Sarah gifter sig tidigt, skaffar barn, flyttar ut till Long Island. Emily stannar kvar på Manhattan, en seriemonogam karriärkvinna. Fast karriären är mest ett sätt att betala hyran och männen utgör allt större besvikelser. Inte heller Sarahs hemmafrutillvaro är så harmonisk som den först verkar. Också hennes liv faller i bitar.

Slutet erbjuder viss ljusning, men jag förblir osäker på hur jag ska förstå romanen: Är den relation som gryr mellan Emily och Sarahs son Peter ett löfte om den pånyttfödelse som romantiteln (påsken) anspelar på? Hur ska jag förstå Peters ovilja att konfrontera det som slutligen händer Sarah? Och vad menar egentligen Yates när han i romanens inledning förklarar systrarnas olyckliga liv genom att anspela på föräldrarnas skilsmässa? Vilket inflytande har den frånvarande fadern och den alltför närvarande modern över systrarnas framtida val? I hur hög grad rörde det sig om verkliga val? Ska kanske titeln tolkas ironiskt? Svarsförslag efterlyses.

Hursomhelst, jag uppskattar att Yates berättar systrarna historia ur Emilys perspektiv och jag sympatiserar med den senares oförmåga att slutföra sina halvambitiösa skrivprojekt. The Easter Parade är en lågmäld och ganska smärtsam roman som aldrig blir sentimental. Som läsare klarade jag därför av att hålla en viss och (för mig) nödvändig distans till berättelsen. Mycket fint, hursomhelst. Indirekt påminner romanen också lite om Mary McCarthys The Group.

Disturbing the Peace är däremot inte lågmäld. Tvärtom. Huvudpersonen, (m)ad mannen John Wilder dricker sig berusad, ringer sin fru och berättar att han inte tänker återvända hem. Sedan får han ett nervöst sammanbrott och läggs tillfälligt in på en psykiatrisk avdelning. När jag kommit så långt i romanen stannade jag upp för att ta reda på när Yates roman publicerats. Johns vilda protesterande påminner ju om... Jodå, Yates roman kom ut drygt tio år efter Ken Keseys Gökboet (1962). Fast Johns vistelse på Bellevue blir ganska kortvarig. Han slutar aldrig att dricka, men gör ändå ett hyfsat försök att lappa ihop äktenskapet och tar sig t.o.m. till ett antal AA-möten. Så träffar han en attraktiv ung kvinna via jobbet, säger upp sig och flyttar till Los Angeles. Hoppsan.

Jag tycker inte alls att det här är dåligt. Det må vara en av Yates mindre lyckade romaner, men det säger i så fall något om kvaliteten på hans övriga produktion. Vissa kritiker har klagat på det metaliterära inslaget halvvägs in i romanen och, jo, visst är det irriterande att få romanslutet presenterat för sig så tidigt i berättelsen, men som satir tycker jag det är ganska lyckat. Kanske stör jag mig lite på att Yates här lagt sin litterära energi på de stora gesterna istället för de små men avslöjande detaljerna. Livet sett genom en alkoholists perspektiv är dock väl skildrat (antar jag, alltså) och påminner om Patrick Hamiltons mästerliga Hangover Square (1962). Hamiltons ironi och humor återfinns också hos Yates. De delar också förmågan att skildra det mest grågripande genom ett förrädiskt enkelt språk som inte gör något som helst väsen av sig. Jag tror det är precis därför jag tycker så mycket om både The Easter Parade och Disturbing the Peace, de är lättlästa utan att vara banala. Insiktsfullhet utan ansträngning - mer Yates, tack.